Familjen Jensen

Med lärarutbildningens långa svenskkurser i färskt minne antog jag efter min examen rollen som tyst språkpolis. Jag tyckte synd om de medborgare som inte klarade det svenska språket och bröt mot alla regler - för det är en underdrift att säga att de är många. Nästan som en agitativ politiker; antingen är du för eller emot. Inga gråzoner.

Tack och lov har jag lagt dessa påfrestande divalater på hyllan och blivit mer språkliberal. Språket förändras helt enkelt, måste anpassas till dem som använder det. En fossil dras jag dock fortfarande med, särskrivningen. Jag har fler sympatisörer, då det för ett par år sedan fanns en klubb med 26000 medlemmar, med hemsida och allt, som stred för ihopskrivning och bättre språkkunskaper åt folket på det planet. På deras hemsida fanns skrattretande exempel på hur fel det kan bli om man skriver isär ord som ska skrivas ihop:

"Skivad kalv lever med kul potatis" - kan skivade kalvar och potatisar vara sambos?

RÖK FRITT - bolma på bara!
KYCKLING LEVER - "..han lever, han lever, hurra hurra"
ETT STYCK MORD - vill ni beställa något mer?
BARN UNDER KLÄDER - rädda dem innan de kvävs!

Listan kan göras hur lång som helst, och jag tror att landets alla kockar med sina menyer håller ett krampaktigt tag om förstaplatsen när det gäller just detta. Som klubbens sista, tappra vapendragare vädjar jag till er alla att skriva ihop de ord som vill och behöver vara tillsammans. Följ inte den engelska traditionen med särskrivning. Är ni osäkra? Använd bindestreck.

Nu pågår febril köksaktivitet hos mig inför kvällen. Gästerna bjuds på hel ingefärskarré med plommonpuré, vinägrett och potatis-, palsternacks- och rotsellerimos samt grönsallad. Till efterrätt blir det mynta- och jordgubbsparfait.

Glad Valborgsmässoafton!

Jag längtade och undrade. Lillebror lärde sig säga "pappa" ganska tidigt, men "mamma" lät vänta på sig. I min undran letade jag anledningar, för svar inbillar man sig att man behöver. Jag försökte mig på en teori om att små barn känner sig så nära sin mor att hon således inte är något som är långt bort, inget att be om eller vilja ha; därmed inget viktigt ord i det nystartade vokabuläret.

Sedan ett par veckor tillbaka är ordet här för att stanna. I några enstaka fall, men det är dessvärre ytterst ovanligt, använder han det på ett ödmjukt sätt, med fin stämma. Alla andra gånger använder han det i sann militäranda; en solklar order, aggressivt och med ett tonläge som skär genom märg och ben. Oftast vid middagsbordet, när det serveras mat som är mindre lämplig för honom att inta själv (t ex grytor och mat i sås, vilket i värsta fall får spridareffekt i köket). Då går det sällan fort nog och han känner sig uppenbart tvingad att peka och skriiika för att få sina sölkorvar till föräldrar att växla upp:

Mamma, mamma ma-ma-ma-ma-ma-ma-ma, mamma! Mamma! MAAAMMAAA!!!

Plötsligt önskar jag att det kunde tagit något år ytterligare. "Mamma" känns inte längre som något viktigt ord.



Idag för jag in i kalendern att lillfegisen tagit sina egna, första steg. Sen, som mor sin, som var 1 1/2.
Modet tryter dock, och det dröjer säkert innan han väljer två hjälpmedel istället för fyra.

Jag har ganska många laster. En av dem är Kick, lakritstoffee. När jag var liten (för väldigt länge sedan) hette den Käck, men den fick tydligen ge vika för något mer i ropet.

Om jag vill kan jag sätta i mig fyra sådana på raken, men då med lätt illamående som följd.

Jag borde skämmas för att säga det, men det finns nästan inte något svenskt äpple - förutom möjligen Aroma - som enligt mig kan mäta sig med "Pink Lady". Herreguuud, vilket gott äpple! Det smakar nästan exotiskt. Ska ni köpa dem på ICA här i stan, så köp inte för många, för jag ska ha resten.

I en intervju i YA med sydkustpappan, författaren och journalisten Thomas Ekberg säger han ett par kloka saker:

"Att dyka med hajar är väl ingenting. Vill man vara riktigt tuff ska man skaffa barn. Det är en utmaning som räcker hela livet."

"Det är så mycket prat nuförtiden om att man ska förverkliga sig själv. De som lyckas med det får gärna ringa mig och berätta vad det är och hur de gjorde. För min egen del utvecklades jag inte ett skit innan jag fick barn."

Filmen om Frida Kahlo gick på SVT. Den har vi sett nu.

En stor och självständig, men samtidigt beroende kvinna, som levde ett komplicerat liv med mycket smärta och passion. Filmen är ett konststycke i sig och lämnade spår i mig - det gör bra filmer.

Jag hade nästan glömt hur stort det är att se film utan reklam, förbannade reklam.

Sen zappade maken över till Spindelmannen, och jag gick och borstade tänderna för att behålla den där känslan så länge som möjligt.

         

Fy vad det är lätt att göra av med pengar! Vi har inte haft några problem att smälla 400 000 på huset, men när man gör av med en bråkdel (tänker inte nämna summan) på kläder är känslorna starkare. Så snålt praktisk man blir med hus och barn.

Vi hade två timmar på oss innan Nova Lund stängde sina roterande dörrar, och vi borde få en Oscar i effektiv shopping. På denna tid lyckades vi prova ut 3 jeans, skjortor, tröjor, toppar, skärp, solglasögon och vars ett par skor. Betänk då att en del tid går åt till att få på sig plaggen, i alla fall de jeans jag köpte, som jag nu har "hällt mig i". Andningen är tung och inälvorna ihoptryckta när jag sitter här och försöker töja dem vid datorn. Jag struntar i att bilringen numera vilar ovanför byxlinningen istället för innanför.

I bilen hem predikade och ursäktade vi oss skickligt i mun på varandra - för att inte ha köpt det där regnstället eller vårskorna till Loppan, eller en ny vårjacka och pyjamas till Lillebror. Som för att rena samvetet. Visst...

Nu är dock det dåliga samvetet som bortblåst; vi mannekängar, mixar och matchar lite smålyriskt. Njuter och är nöjda.

Det är fantastiskt vad en liten aktieutdelning kan åstadkomma.

Efter en tur i vår fullsmockade och av turister vimlande stadskärna måste jag erkänna att jag blivit svag för hemvärnsmusik. Oj, snacka om vuxenpoäng (eller pensionärspoäng?)! Ärligt talat, jag skulle aldrig vilja lyssna på det mer än vid de tillfällen vår hemvärnskår uppträder och marscherar under stans tilldragelser, och jag uppsöker inte framträdandena heller. MEEEN (à la Tony i Let's Dance), jag får en klump i halsen och gåshud de få gånger jag får lyssna och titta på denna rakryggade, åldersblandade och grått uniformerade skara med lätt bister men stolt uppsyn.

Varför?! Det känns pampigt, men framför allt är det en av de saker som tillhör Ystad. Jag har vuxit upp med denna kår, som i princip alltid närvarat då det hänt roliga och spännande saker. Musiken symboliserar framför allt historia, tradition och arv. Historien om en svunnen, före detta militärstad. Detta märks i både kårens och åhörarnas ögon.

Min förhoppning är att några av alla de ungdomar som idag tror sig vilja bli fotbollsproffs som Zlatan eller kändisar via tv-pök eller såpaserier önskar föra detta musikaliska arv vidare. Jag ser Loppans knä-knix när hon får tillfälle att lyssna, det tindrar lite i hennes ögon också. Lillebror håller förvisso för öronen, men det där är en fostringfråga.

Inte vill jag säga till dem om några år att kåren har försvunnit, för att den intresserade generationen gått i graven och ingen annan vill spela för oss när affärerna har öppet längre, vid högtider, barnaktiviteter, celebra besök och andra happenings!?

Nu blev jag lite rädd; tänk om båda barnen just därför bestämmer sig för att spela trumma och trumpet när det blir dags?! Det är nog bara att gilla läget, för historien och arvets skull. Eller för någon annan musikstil.

Jag älskar rabarber, måste köpa ny planta. Om du gillar rabarber och ska koka kräm någon gång, välj då en vanlig kastrull, inte en med teflon. De vanliga har ju en tendens att efterhand bli lite mjölkvita och matta av kalk inuti. Rabarberns syra gör insidan som ny igen, skinande blank.

Helt fantastiskt.

I dagens YA-bilaga Familjen har min insändare publicerats; bara några ord om och mina tankar kring den nya tidningen. Den går att läsa i tidningen och på bilagans hemsida. Scrolla ner lite; rubriken är "Lördagens nummer är redan småslitet".

Jag är mallig.

Måste gå, Lillebror verkar vara farligt nära sin fars verktygsarsenal med såg och skruvdragare.

Det är riktigt hälsosamt att blogga. Jag sätter verkligen fingret på många känslor och upplevelser genom skrivandet, och det gör alla intryck i mitt liv och min vardag så mycket starkare och klarare. Det gör mig till en bättre människa. Jag njuter mer, just för att jag nystar i alla trådar (nåja, många i alla fall) istället för att låta dem vara. Antalet bilder jag lägger in har ökat, och jag hoppas det finns förståelse för allt jag vill förmedla, där orden inte räcker till. För t ex, hur beskriver man i ord en bild som denna?



Från trädgården. Någon som kan hjälpa oss med namn på denna buske, som redan börjat blomma i vita klasar?

Imorgon byter jag tillfälligt ut sekatören mot plånboken, då den verkligen ska få arbeta. I alla fall kreditkortet. Då blir det shoppingeftermiddag på tu man hand med maken, och jag hoppas kunna komma hem med minst ett par påsar beklädnad.

Idag har jag - tillsammans med en grästokig Lillebror - småansat i vår lilla paradis och är glad över de perenner som tar sig igen, år efter år. Tacksam över växtkraften, och att investeringen håller.


Backtimjan i stenpartiet

Henriks farfars gamla sekatör är säkert från Krita eller Jura-tiden, men den är nog ett av våra bästa och heligaste trädgårdsverktyg, om maken får exkludera sina elektriska hjälpmedel.

Hörde precis ifrån Loppan per telefon, som på sin helgutflykt myser med tecknad film hos farmor och farfar. Den flickan har då ALDRIG längtat hem när hon varit borta. Annat var det när jag var liten, nästan tonåring tror jag, och var på gympaläger. Första kvällen fick föräldrarna hämta hem mig efter att jag kräkts av oro och hemlängtan.

Oj oj oj, vad vi har rent och fint i vår bil! Kolla hur "Fotbollsfrun" har det i sin familjekombi. Skön självdistans!

Jag skrev ett mejl till Linda Skugge, angående hennes bloggdebatt kring akuten och sjukvården - att åka dit och störa eller inte. Hon valde till min glädje att publicera det. Här!

När hängmattan kommit fram är det sommar på väg. Jag och maken njuter gärna i den, barnen också. Idag har den fått agera skepp åt Loppan och hennes kompis. Eftersom de lugna stunderna allena i solen är små eller korta för en småbarnsförälder, så kan jag faktiskt ibland nöja med mig vetskapen om att den hänger där - den vittnar om avkoppling. Sen, om en stund eller ett par år, men inte nu.

Den är ett mycket kärt och förmånligt minne från mina luffande månader i Thailand. Minnen, dofter och händelser tränger upp i medvetandet varje gång jag hänger upp den.

Får man gäster vill man ha servetter till fikat eller middagen. Hushållspapper är för familjen, eller för spill och kladd.

De förpackningar som de roliga servetterna ligger i - och då menar jag inte IKEAs enfärgade - är alldeles för små. De räcker till max två besök, sen hamnar de sista två eller tre stackarna längst inne i skåpet, bland de andra servettresterna. Efter en snabb titt på detta ställe kan jag konstatera att vi kan ha en rejäl fest med udda servetter. Hur kul är det?!

Jag tror jag talar för en stor del av de kvinnliga läsarna när jag säger att servetter är en underskattad gå bort-present. Tänk inte innovativt i detta läge utan lite praktiskt: köp inte av olika sorter utan välj samma motiv om du ska köpa två paket.

Aj löööööv servetter!

Ett riktigt präktigt husmorsinlägg!


En fikavariant från Åhléns.

Gör alla värdinnor som dukat med tygservetter en tjänst: Använd dem! Torka dig, snyt dig eller vad sjutton som helst. Jag blir tvärsur på dem som av artighet ("det är ju så jobbigt att tvätta och stryka/mangla för stackar'n") lämnar mina tygservetter oanvända efter en middag. Jag tänker ju inte precis lägga tillbaka dem i linneskåpet.

En sajbertårta till min älskade syster, som fyller år idag. Jättegrattis igen!

Jag ska göra en sån här till dig när du kommer ner nästa gång. Jag älskar dig - gränslöst och alltid!

Tvätten har torkat ute idag, jag plockade precis in den. Det är fortfarande ljummet ute - och vindstilla.

Barnen drar stockar på sina rum, i nya lakan, efter ett långt skummigt bad.

Tystnad.
Nästan öronbedövande.
Ytterst lämpligt tillfälle för en stund i soffan. Kallar in maken från måttagning och bänkplanering i trädgården.

God afton!

Med några kontakter kommer man långt. För 175 kr har jag idag på en inofficiell utförsäljning köpt ett par vita gympaskor åt Loppan (med glitter på...) och nedanstående åt Lillebror.

Här är ett vardagsstilleben, ett av många.

Elisabeth Arden Eight Hour Creme. För småsår, allmänna fnasigheter, torra läppar, skärsår och små brännskador. Lämnar inte huset utan den. Funkar hyfsat som läppglans dessutom.

En penna, till alla mina komihåg-lappar och listor för både det ena och andra. Jag och väninnan P är listnördar, med den äran.

Mina nya glasögon, en generös födelsedagspresent från Onkel. I dem känner jag mig både intellektuell och kulturell. Hur jag verkligen ser ut? Det är väl inte det som räknas!?

Min mobil, som jag VÄLDIGT ogärna stänger av.

Mitt tangentbord. Min imac skulle jag ta med mig till en öde ö, om familjen inte fick följa med.

Länge har jag glatts åt antalet små, skira alunrotsknoppar, som om någon månad ska blomma ut i gängliga, rosa stänglar i vårt stenparti. Idag är alla knopparna borta, bara så där! Dem har Loppan och hennes kompis lagt i spannen med vatten, som Dagens Soppa.

Monsterungar.

Även om hon tidigare figurerat här vill jag en gång för alla välkomna henne. Hon har nu hittat sin plats på terrassen och fyller den i all sin prakt.

Det känns bra. En rejäl färgklick bland det gråa och träfärgade så här på vårkvisten.

Vi hoppas hon får ett långt och lyckligt liv hos oss, eller i alla fall tills kitschen går ur tiden.

Ex-kollegan S har som bekant smittat mig med blogg-passion, och via hennes blogg fann jag Fotbollsfruns dito. Denna kvinna är krönikör på Aftonbladet. Hon är skarp, ärlig och uttrycker sig friskt. I ett av sina senaste inlägg lägger hon ribban för min djärvhet i tankarna kring barnen framöver. Spontant och enkelt, men ack så träffande formulerar hon att kärleken till barnen ter sig på olika sätt - tillvaron är mångfassetterad (för att uttrycka sig diplomatiskt).

Jag tror på vikten av att skriva kring föräldraskapets alla sidor. Även dem man önskar inte fanns, och även om de tillfällen man som mamma (eller pappa) förvandlas till en drake.

Nu tvivlar jag. Tänk om ni sitter och höjer på ögonbrynen och undrar vad jag pratar om. Tänk om ingen annan känner att de, som jag, ibland vill ställa ut barnen på gatan och sälja dem för en tjuga.

Fast jag tänker inte hymla. Min blogg - mina tankar.

Från och med nu vågar jag också. Vågar visa och skriva att jag ibland stör mig på mina barn, inte alls orkar med dem och bara vill vara ifred. Jag tänker inte ursäkta mig och i slutet i finstilt påminna er om att jag älskar mina barn alltid annars.

Skönt.

"Alleman ombord, snart avgår den flygande mattan"

Som en Noaks Ark, så när som på den rosa gummisnodden kanske, skrider Loppans fullbokade lufttur över golvet. Alla som ville fick plats på makens gamla avdammade Disney-klassiker, någon kom på efterkälken men blev upphämtad i efterhand. En elak drake jagar dem, över djupa vatten och uppe i luften. Efter ett tag är det nog en båt - ingen matta längre.

När försvinner denna fantasi hos oss människor? Vem och vad tar död på den, sticker med tiden hål på denna magiska ballong? Vi vuxna känner mest prestationsångest, stress, yttre påtryckningar, att vi måste passa in och stöpas om.

Låt oss påminna varandra om att bryta dessa ovanor. Att lära av barnen, igen.

Åhléns har klubbdagar. För varje 300 kr man handlar för får man en tillgodocheck på 50 kr.

Taktiskt, business på rätt nivå - och lockande för kunden.

Naturligtvis har jag varit där nu.

Åhléns har faktiskt ganska mycket kul, men det slår slint i huvudet på mig, och jag har med tillgodochecken i åtanke löpt varuhuset upp och ned för att hitta prylar för 300:- som "vi säkert kan behöva". Den där rosa grodan slank ner direkt naturligtvis, och efter bara en kort stund dignade korgen av saker jag tittat på länge, gärna har velat köpa men som jag tyckt varit överflödiga.

Emellertid; så befriande att någon gång göra detta! Varför mår man ibland så bra av prylar? Efter de senaste veckornas mediadebatt om konsumtionshets lär jag få diverse kulturskribenter efter mig. Ebba von Sydow kommer däremot att sluta upp på min sida, även om jag inte anser det vara någon tröst. Maken kommer i vilket fall som helst inte att köpa mina argument om två nu ägda premiecheckar, att använda en annan gång. Lilla jag tror ju att jag gått hem med en hundring extra i fickan, inte 600 kr fattigare.

Ett enfaldigt tack till Åhléns.

I YAs långlördagsbilaga finner man idag dessa trädgårdsdekorationer. Jag tror jag måste köpa en rosa groda, av två anledningar.

- Ett naturligt, barnsligt inslag för en familj med barn. Loppan har redan godkänt ett framtida köp. (Svepskäl)
- Men framför allt för att visa att jag visst inte är någon trädgårds- och inredningsmes. Jag kan visst vara kitschig!

Jag låter som Lotta på Bråkmakargatan. Men en materialistisk inredningstok, som jag ibland förvandlas till, säger sådana saker.

När jag varit och storhandlat på ICA infinner sig alltid ett smärre kaos vid hemkomsten på kvällen: Barnen är jättetrötta och hungriga (jag tror även att mannen kan skriva under på ovanstående) och HELA köket fylls med matvaror och påsar. Medan vi plockar in i kyl och frys samt sköljer frukt, så försöker jag fixa till vårt kvällsmål samtidigt. Förutsättningarna för en rofylld kväll är lika med noll, men just den kvällen varannan vecka är vi inställda på det.

Just ikväll blev dock tillvaron lite extra kryddad. Loppan, som fått en sticka i handen efter trädlek hos dagmamman, gallskrek medan mannen försökte plocka ut den med nål och pincett, samtidigt som han gav en förbannad och gnällande Lillebror kvällsmat. Lillebror fick inte som han ville och kastade allt han kom åt i golvet.

Mellan djupfrysta kycklingklubbor och holländska äpplen försöker jag svänga ihop en smoothie, jag tycker det verkar bäst att mixa bären och bananerna ovanpå en brödlimpa, och så tinar jag Findus Pizzabullar i ugnen till det. För att få plats med glasen föser jag undan en Kaviartub och ett par barnmatsburkar.

Jag menar, ska man göra något så ska man göra det ordentligt. Eller hur? Efter en sån kväll, om man fortfarande har energi kvar och har lyckats behålla tålamodet, känner man sig oövervinnlig.


I de fantastiska, gigantiska ICA Maxi-påsarna som jag fått av svärmor får det plats en hel Lillebror, förutom grymt många varor då.

Vänta, jag måste klaga lite!
ICA här i stan är dåligt. Jag önskar mig ett ICA Maxi i julklapp.
Frukten ligger i sina kartonger PÅ GOLVET, äpplena är ofta stötta, det saknas priser på vissa grönsaker och det finns sällan storpack av många varor jag efterfrågar. Varubanden i kassorna är för korta för en storhandlare som jag; maten längst fram krossas, även om jag är jätteduktig på att lägga upp de hårda varorna först. Och de underbetalda kassörskorna som alltid vill hem eller stänga sin kassa för att hålla rast (sånär som på min favvis-kassörska som alltid är glad och hjälpsam) tackar aldrig för att jag lägger upp varorna med streckkoden mot deras avläsare. Som om det vore min förbannade skyldighet!?
Så, nu är jag klar.

Lillebror kastade iväg det jag som bekant ämnade läsa för honom på golvet och skakade på huvudet. Inga tveksamheter kring beslutet där.

Som godnattsaga valde Loppan istället en av makens gamla Disney-klassiker om den lille Hiawatha: språkbrister i kubik men lagom lång för en kvällssåsig mamma. Jag slapp ifrån Scary denna gång.

Själv konsterade jag att Dr Phils grundtankar verkar goda och ytterst kärleksfulla, men att hans bok mot en fenomenal familj nog mer riktar sig åt familjer som kanske saknar grundpelarna. Stolt kan jag tillstå att vi nog redan byggt upp dem. Kanske föredrar jag att läsa något mer naket? Dr Phil (dock inte naken, tack) känns lite opersonlig, och jag undrar vad han känner och tänker när han inte har den gråa kostymen och sina loafers på sig - där hemma, när han inte pekar med hela handen. Jag kan liksom inte komma honom in på skinnet. Det skulle jag vilja, men jag inser att det inte är syftet med boken.

De flesta gånger är den ganska kul att göra; matsedeln för 10 dagar framåt. Andra gånger och som ikväll är det bara öken, ångest och hopplöshet. Som idag, när jag försöker surfa upp något nytt att testlaga. Jag hittar inget, och tittar kanske bara håglöst, bland de uppiffade namnen som rätterna fått. Kan vi inte gå ut och äta på restaurang de närmsta två veckorna? Bli serverade? Inte det...

Så på mina bara, blekvita knän: Hjälp mig, inspirera mig! Om än inte för denna lista så kanske inför nästa!

Hur firar man den?

Naturligtvis tänker jag först på barnen och ska läsa Anna Clara Tidholms "Knacka på" för Lillebror ikväll, även om han nog hellre hade ätit upp den.

Loppan får välja saga helt själv ikväll. Med all säkerhet väljer hon då suuuperlånga "Vad gör folk hela dagarna" av Richard Scary. Alla detaljer tar evigheter att berätta om, och den väljer hon för att hon är född med två horn i pannan... Och kanske för att vi ska ligga kvar hos henne så länge som möjligt.

Själv kommer jag - som vanligt om det finns tid över - att "fira" med några sidor ur Dr Phils bok. Jag måste absolut avlägga ännu en rapport innan ni glömmer att jag någonsin påbörjat boken. Trötta morsor, ni vet.

Maken? Sist han läste somnade han efter 10 sidor i "Da Vinci-koden". En bedrift! Han är bra på så mycket annat.

Sedan ett par timmar tillbaka är jag lycklig ägare till ett par av nedanstående skodon. Jag har insett att det inte går att vara iförd trätofflor och behålla fotsenor hela i en sluttande trädgård när man ska jaga Lillebror med pärlhyacinter i munnen eller sparka boll, som jag inte kan, med Loppan. Mina vackra, av svärmor "fådda" Falsterbotofflor går nu över till sällare jaktmarker för andra ärofyllda uppdrag.

Jag har inga planer på att påbörja anställning inom sjukvården, där dessa skor väl är förbjudna vid detta laget. Alstring av lite elektricitet för husbehov är det dock ingen som kan ta ifrån mig. Om vi nu inte har råd att byta uppvärmningssystem så kan jag väl få komplettera den befintliga lite? Och därmed är dagens utgift ursäktad!


www.crocs.se

Som den småbarnsmor jag är har jag följt SVTs serie Wild kids. Hela familjen satt igår och svettades under den gastkramande finalen. Vilken ärlig och spontan kämparanda, från båda lagen! Jag och maken var rörda till tårar över deltagarnas starka känslor när ena laget segrat, för det var verkligen två ytterligheter - vinnare och förlorare.

Vinsten var en safariresa till Afrika! Bland annat fick laget besöka en massajby. Dessa jägarfamiljer i kobajshus, långt ut på en öde savann. Fattiga kan tyckas, men lyckliga så in i bänken! Blekfisarna fick spela fotbollsmatch mot de spinkiga och färgglatt klädda massaj-kidsen. Det lyste i allas ögon! Där bygger kvinnorna hus av bajs, som är varma och go'a om nätterna och svala på dagarna, lagar dagens måltid över elden och visar stolt hur man dödar ett lejon med klubba och spjut. Nog för att de inte har vårdcentral och vaccinationer, Mora-blandare i köket, imac med 8 mbit bredband på kontoret, en kombi eller praktisk bordsdammsugare (vad de nu skulle med den till), men de tycks vara nöjda och lyckliga för så lite. En underbar och nyttig kontrast när man själv sitter och surar för att designlampan är så j-la dyr, tröjan är noppig och skosnöret inte höll.

Numera har jag dessutom en son som kan härma ett lejon och en dotter som tycker vi kan åka till Afrika imorgon och sova i tält i trädgården resten av året.

Inte så ofta en måndag kanske, men just idag har jag fått påfyllning av livselixir. Allt känns bra - och jag får en kick av att leva. Hoppas det smittar av sig på någon. Det brukar det göra, eftersom leendena blir fler, så även komplimanger och kommentarer.

Lillebror har under frukosten suttit och dirigerat/fäktat med sina schlagerposer i stolen när Sarah Dawn Finer har sjungit för oss på radion. Så grym den kvinnan är på att sjunga! "Landets duktigaste sångerska" påstod Söstra mi. Normalt är jag alltid avvaktande vid så extrema kommentarer, men jag är bannemej beredd att hålla med - trollbindande! Rofyllt har jag suttit och tittat på hur mjölken blandat ut sig i morgonkaffet; likt ett tropiskt åskmoln som tornar upp sig. Jag har doftat på smörgåsens krasse och sett Lillebrors belåtna min när han fick dela frukostägget med mig. Jag känner mig upprymd och otroligt närvarande.

Ett oväntat med ytterst välkommet ekonomiskt tillskott drar nog ut oss på shopping till helgen. Lite kläder, lite skor, lite plantor - lite lyx.

Och så hittade jag dessa solsängar i Hulténs senaste utskick. Två oranga sådana får vi nog ha på vårt soldäck.

Mamma gör tandborsten redo för Loppans kvällsomgång. Plötsligt får Loppan en orolig blick, men finner sig och gapar. Hon kan dock inte hålla sig, utan utbrister efter ett par sekunder med panik i rösten:

"Mamma, det är slöseriiiiii!"

När hjärtfrekvensen hos både mig och Loppan återgått till den normala får jag reda på att jag tagit på tok för stor mängd tandkräm på hennes tandborste. Och detta kallar således maken för slöseri. Loppan har VERKLIGEN tagit detta till sig och känner att det är av yttersta vikt.

Jag vet varken vad detta säger om min eller makens tandkrämskonsumtion, men ett är då klart: Barn tar verkligen in valda delar av det hav av tillsägelser och uppmaningar som kommer från oss vuxna. Stilla undrar jag varför min förmaning om att inte trampa på Lillebror eller att inte rapa vid matbordet inte funkade på samma effektiva sätt.

Mick Jagger + Björn Ulvaeus = äventyraren och mångmiljonären Richard Branson.
Fler genialiska jämförelser finns på C F Holtermanns blogg.

Vi har en Loppa med den svårbrutna vanan att ofta komma krypandes upp mellan maken och mig under sennatten. Med tanke på hennes bensparkar, kommandon i sömnen och tandgnissel hade vi gärna burit tillbaka henne - om vi orkat.

Sen har vi en Lillebror som vi faktiskt skulle behöva plocka in till vår säng och trösta ibland, eftersom han drömmer så obehagligt. Men han vet inte hur man gör när man får sova i föräldrarnas säng. Han sitter upp, drar i sänglampssladdarna, snärtar med snutten, leker "putta på pappas ansikte med foten" och "lavett över mammas näsa" - allt i vaket tillstånd.

Om det vore tvärtom med barnen, hade jag varit gladare då? Tveksamt. Jag ska inte klaga - inte idag. Jag har sovit gott, oavsett barnens placering.

Jag ventilerade ovanstående med mamma, och hon påminde mig om när jag var liten; jag älskade min säng. Via litteraturen och vänner hade mamma tagit till sig att det kan vara både mysigt och kanske nyttigt att låta barnen sova i föräldrarnas säng ibland. Vid ett tillfälle plockades jag därför in till denna säng för lite gos, varpå jag efter en stund frågade om de var nöjda och om jag fick lov att återgå till mitt eget näste...

Det spelar egentligen ingen roll vilken veckodag det är - man måste inte matcha med högtidlig mat när det är helg, som jag ibland inbillar mig. Tv-kocken Leila Lindholm har en gång sagt att man ska hitta sina egna pärlor, oavsett veckodag. Det betyder att jag helt kan slippa samvetet för den där Findus Fiskgratäng Dill vi åt en fredag kväll och istället uppskatta den där svindyra Biff Rydberg (med oxfilé) som vi nog käkade en måndagskväll. Nu var det väl ostron och champagne en tisdag som Leila nämnde... :oI

Detta kom jag på när jag härligt osofistikerat njöt en kall öl direkt ur flaskan till kvällens grillade måltid...

Jolly Roger är hissad i Loppans trädkoja, som därmed är redo att intas av säsongens pirater.


Och 60 graders-flaggorna är också hissade.

Ibland gör stenarna stenar intryck på mig, ibland inte alls - jag tror det har med ljuset att göra. Idag var väl inget "halleluja moment" på det planet, men det var ett "family moment", och himlen var ljusblå. Sillaburgare, en påtvingad korv på Loppan, friska vindar, gnällprotester i uppförsbacke, snorig Lillebror i bärstol hos maken, smått gastkramande rymningsförsök vid branten, sanslöst hisnande utsikt, glass och ett par bullriga motorcyklar. Samtliga ingredienser för en familjeutflykt till Ales stenar.

Vill köpa en systemkamera... Vill fotografera mera...

Jag tycker inte om när det blåser. Mina föräldrars hus hade plåttak, som av förklarliga skäl rörde sig i kraftig vind, smällde. När det dessutom regnade, så regnade in på vinden. Det flyttades på hinkar och pyttsar mitt i natten, beroende på vindriktning. Oroligt tyckte jag då, och det sitter i fortfarande känner jag.

Regn och blåst oroar mig fortfarande - egentligen utan anledning.

Bloggar, internet och hemsidor... Jag sitter i eftermiddag som klistrad framför datorn och kastar mig mellan olika sidor. Nu har jag förvillat mig och vet inte riktig var jag är. Det är som ett gift, detta att läsa om andra människors vardag. Det är livet, det är därför bagatellerna och detaljerna berör. Det är trollbindande - och på tok för tidsödande.

Innan jag började blogga själv, så läste jag om Britney, Posh, Brangelina och Filippa Reinfeldts liv på Expressens hemsida. Nu läser jag om vanliga människor istället. Mitt internet-liv är bättre nu.

Nu har jag suttit här för länge och måste trots allt ta tag i frukost- och lunchdisken, dammråttorna i hörnen och den vikta tvätten. Loppan är på badhuset med mormor och Lillebror sover - därav detta cyber-uppslukande tillstånd.

Det är ju fredag, och det är ju analkande helg. Vid datorn, på internet, står tiden still - fast ändå inte alls. Främmande känsla, och jag drar mig tillbaka till verkligheten ett tag.

Jag vill ha massor av dem i trädgården; vita, rosa, fyllda, enkla, tidiga och sena. Dessa sagolika och praktfulla drottninglikar - som romantiska färgklickar. I år ska jag gå på pionjakt på Åbergs Trädgård och se vad jag månne finna.

Denna kommer från farmors trädgård, där jag brukar få klippa av ett par stycken för att ta in i vas. Oj, vad jag längtar!

Ibland tittar jag och maken på golf på tv. Han för intresset, och jag för de rogivande, lagom artiga utomhusapplåderna och de småviskande kommentatorerna - jag brukar somna som ett barn efter en stund.

En av de mest förekommande kommentatorerna är full av floskler, och vid ett tillfälle ska han ha gjort det minnesvärda uttalandet som jag gärna återvänder till, eftersom Loppan nuförtiden resonerar på ungefär samma sätt.

En glassig bana västeröver, välklippt green, spelaren står uppställd och redo, det blåser en lätt vind som ger brus i mikrofonen, en fågel lyfter från en damm och spänningen är olidlig:

Kommentatorn, tyst:

Just nu befinner sig bollen i ett sådant prekärt läge, att antingen går den i - eller så gör den det inte.

... Ja, vad säger man! :o)

Som den arbetande kvinna jag är (...), har jag ikväll av företaget *fniss* varit inbjuden till och närvarat vid något så trevligt som en näringslivsträff för företag inom besöksnäringen. Det var mingel med buffé, tal av finlandssvenska turistchefen med det fantastiska gråa hårsvallet, och så fick vi chansen att följa med in i den stora filmstudion till de 13 Wallanderfilmerna.

Således har jag snokat runt i Kurts stundtals ihopplockade med ibland riktigt designmedvetna hem, bland hans foton, i hans whiskyflaska (med äpplejuice), hans post - och strukit med handen över påslakanen i sängkammaren... Smålustigt, intressant och imponerande, trots att jag - ve och fasa - varken läst någon av böckerna eller sett någon av filmerna! Tänk dessa begåvade skådespelare, som har förmåga och talang att agera naturligt i närvaro av 25 studioarbetare, ett par kameror och trots att studion saknar tak. Det är konst!

Titta på detta klipp, efter att ni tillfälligt lagt av er ödmjuka, älskvärda barnattityd...

Igår kväll, efter att ha fått tillbaka en utlånad leksak, fanns det en liten gåva med i påsen. Min väninna E hade lagt ner två bitar nybakad kaka till mig och maken. Två läckerbitar utan like, av omtanke.

De spontana gåvorna är de ärligaste och mest uppskattade, vill jag påstå. De får ett högt emotionellt värde, även om det ekonomiska värdet kanske var av ringa art. Det emotionella slår ju det materiella med hästlängder!

Till högtidsdagar och jul verkar de flesta ha förväntningar på gåvor, då tycker jag man egentligen kunde göra helt andra saker tillsammans än att öppna presenter. Men de där "när som helst-gåvorna"; den lilla diskhandduken från helgtrippen, de där två kakbitarna i påsen, en pocket på posten, ett pappershjärta i brevlådan eller en oväntad ask krasse från Danmark - de betyder så mycket.

                                                                                                                                                              /Marcus Birro

Det finns tre intressanta påpekanden kring nedanstående bild:

1) Nej, jag är INTE en av dem som fått en löpsida i skvallerpressen efter att i ren frustration stoppat sitt barn i torktumlaren - även om bildbeviset säger något annat.

2) Ibland skulle det - rent hypotetiskt - vara praktiskt och effektivt att efter en dag i lera, damm och smuts stoppa in bägge barnen, med kläder och allt, på 40 grader strykfritt. Eftertorkning förmodligen nödvändig, men med uppenbar risk för statisk elekricitet.

3) Min förvåning över Loppan och Lillebrors gemensamma tumlar-intresse, då båda nu (ungefär vid samma ålder) haft en besatthet av att klättra in i maskinen.

Loppan: Titta mamma, här är familjen Tiger i djungeln!

Mamma: Mmm, verkligen jättefin. Men du, är det inte lejon som har man (pekar på det största djuret)?

Loppan (med förändrat ansiktsuttryck, modell mörkare): Du, jag vill inte prata mer om det där.

För tillfället känns det som jag tvättar enbart udda strumpor. Den andra har på något vis alltid förkommit, gömts eller ligger på väl undanskymt ställe. Istället för att frenetiskt söka inför varje tvätt har jag gett upp och lägger var och en i tvätten, utan kompis, och det brukar fungera. Tids nog hittas matchningen under mattan, trädd på en kramdjurstass, bakom soffan, i en leksaksväska eller i badrumsskåpet.

Familje-effektivisering...


Dagens skörd...

Senaste numret av Vi i villa damp ner i brevlådan igår - en gratis bonus till alla oss välsignade villaägare... Här finner man drömköken, drömvillorna, drömträdgårdarna, drömvärmepumpen och drömstaketet. Här gör man allt själv, man snickrar, syr (daaah!?) och är så himla händig och pysslig. Visst får man hjälp och instruktioner, bara man gör det själv.

Åh se, på detta nummers fantastiskt välarrangerade drömomslag; så idylliskt och underbart! Arrangerat vill jag säga, för den till synes lyckliga modern på bilden har säkert fått byta klänning ett par gånger för att den ska passa torpidyllen och fotografen. Killen som så gääärna spelar spel med sin rofyllda mor vill nog hellre vara någon helt annanstans. Runt saften surrar getingar, fast de är bortretuscherade. Det regnade precis innan bilden togs, men fotografen jagade ut dem båda för en efterlängtad bild när solen snabbt tittade fram mellan åskmolnen, och sedan fick alla en vakuumförpackad muffin och en kopp kaffe ur plastmugg av produktionsassistenten.

Och var är de fula trädgårdsleksakerna, och gräsresterna efter gräsklipparen? Och varför ser man inte uthuset, det som aldrig hann renoveras?

Kom inte här och idylla er på låtsas, jag är nog på fel humör för det idag.

En så'n torpidyll, en riktig, finns dock i min värld. Där finns man till på riktigt; där är hela bilden äkta, allt passar in, inget är arrangerat. Sätter man sig utanför det torpet med en riktig kopp morgonkaffe ur en riktig kopp, på en riktig stol i den soldränkta, lummiga lilla trädgården, lyssnar till sjöns vågskvalp, kikar förstrött på de små näckrosorna i dammen och ser de medvetet vildvuxna blommorna och det dignande trädgådslandet: då är man bara hos faster L, i innersta Småland! Hon har förvisso gjort VÄLDIGT mycket själv, men hon har också haft hantverkare.

Det, det är idyll det - på riktigt!

Forsythian (även om vår inte är så stor som nedanstående), för den är gul... Det är bara SMÅ, söta, gula vårblommor (typ vintergäck), som framöver får bo hos oss.

Under mina föräldralediga dagar är mattiderna näst intill slaviska, så om den välplanerade (jodå!) och lagade maten inte står på bordet strax efter klockan tolv börjar både jag och mina barns magar bli lätt stressade.

Så jobbar jag lite, som idag. Vad händer då? Jo, min tankeverksamhet på det planet upphör helt att fungera. Här sitter jag framför datorn med smärtsamma lågor som slickar halsen, för att klockan är 12:30. Kylskåpet har jag redan tittat i: en entrecôte-skalk från i fredags (som nog har passerat sitt bäst före-datum), ett mjöligt äpple, ett par oroväckande mjuka apelsiner, en i princip tom förpackning mjukost, mango på burk, kryddsmör, en rökt rådjursstek för 10 personer och en flaska rosé-bubbel.

Borde nog köpa hem lite avocado, några burkar tonfisk, lite keso och annan "bra att ha hemma när man jobbar-mat". Snacka om att prioritera barnen framför sig själv...

Quinoa; inkafolkets näringsrika frö, som här hemma kommer att äntra sommarsallads-prispallen, förbi både bulgur och couscous. Det sistnämnda tror jag inte jag lagar igen, eftersom jag tycker att det hamnar överallt förutom i våra munnar: Under fötterna, under mattorna, på barnens rum och i Lillebrors öron.




Hel grillad köttbit under Herr Webers klotlock: Jag är pinsamt medveten hur efter vi är på detta plan, men ooooooj vad gott det är med en rejäl stek som fått gosa sig under locket en timme. Mer grillro och fantastikt kött! (Nedan: sagolik entrecôte från i fredags.)

"Serny med superklon" har i eftermiddag varit och besökt oss och vårt taggiga buskage vid uppfarten. Serny är, och har alltid varit, ett med sin lastbil med tillhörande grävklo (det riktiga namnet har jag ingen aning om). Glatt och energiskt - trots med råge passerad pensionsålder - backar han till och attackerar allt från blålera till buskage med den gigantiska och smått skräckinjagande klon. När man ser hur fort det går, vilket arbete min man besparas, hur glad Serny alltid är och hur lite det kostar, blir man alldeles varm inombords...

Han var egentligen två veckor sen, mannen ringde honom och undrade, och Serny hade ett kort men uppriktigt svar: "Klon har varit sönder". I hans fall är det faktsikt lika legitimt som att säga: "Jag har haft halsfluss".

Loppan: "Mamma, det går bra att du visar denna teckningen på datorn, för jag ska ändå skicka iväg den till Bolibompa sen."

Förtjusande självförtroende, vilket mamma naturligtvis utnyttjar.



"Clownen Caesar", april -07. Märk hans rosett/fluga i halsen.

Förutom en p g a vätskebrist torr munhåla och en analkande dag i försiktig slow motion, så är jag väldigt glad över att vardagen är tillbaka med så enahanda saker som vanliga kläder, smink, en frisyr, dialog med familjen och vanliga känslor.

Tänk, vardagen kan te sig intetsägande och likadan ibland, men ack vad man saknar den när man varit dålig! Då önskar man inget hellre än att allt just ska bli som vanligt igen. Den där dimman av magsjuka gör mig åter tacksam.

"Hälsa och tacksamhet" - som för övrigt är Linda Skugges livsmantra...

En lugn dag med barnen utan planer och anspråk - det känns väldigt bra just idag. Ett enda måste; att svänga ihop lite lunch. Det klarar nog Gummitarzan!

Igår kväll slängde jag ett öga på och var på väg att öppna Dr Phil för ännu ett kapitel, men jag orkade inte hålla i boken, ännu mindre koncentrera mig på målmedvetna ord. (*Skratt* Tyck nu lite synd om mig)

Natten till årets hitintills varmaste och härligaste dag lyckades nu Lillebror bli magsjuk, och dessutom smitta mor sin. Efter sju, åtta lakansbyten (tack farmor och mormor för alla välmanglade bomullsbidrag genom åren, de kom väl till pass), mycken gråt, maskintvättar, sömnlöshet och allt det där myyysiga som hör till, så var det min tur att bidra med ett tiotal toa-samtal. Nu har jag kravlat mig därifrån och tycker att krafterna börjar återvända, men det var ju f-n vad varmt det är ute. Jag har gått runt i trädgården en liten stund, i nattsärken och med håret på oduschat skaft, samt suttit passiv ett tag på terrassen som en nyss utrullad sjukkonvalecent med mitt likbleka plyte vänt mot solen.

Ve, låt detta äventyr vara över nu, och låt andra hälften av familjen slippa.

Ett gott betyg i engagemang till alla föräldrar, när:

1) man på morgonen, utan att barnen har vaknat, slår på tvn och tittar på tecknat.

2) enbart barnmelodier "fastnar".

Vi ligger ganska bra till för tillfället, då vi ofta råkar ut för ovanstående. I skrivande stund nynnar jag på Koalabrödernas vinjett, som vittnar om deras hjälpsamhet och uppfinningsrikedom...



En hel entrecôte ligger på grillen, mannen samspråkar med grannen över planket, kvällsolen gassar, jag har förberett haloumiosten, luftat rödvinet och barnen är stillsamma efter en dag i solen. I denna stund känns livet perfekt, så nu lyfter jag på baken för idag. Gla' lördag!

Gårdagens besök från Västergötland kändes viktigt, mysigt, avspänt och trevligt på alla sätt. Hela huset var fullt av folk, men det pratades och umgicks i alla hörnor, bland gamla och unga - det älskar jag. Inga paradmiddagar där man får skylla sig själv om man plockar i köket och inte sitter i det sociala centrat; vid matplatsen. Alla hjälptes åt, vilket jag som värdinna uppskattar enormt; vi skar grönsaker tillsammans och stötte samtalsämnen över den hackade löken. Jag vågar mig nästan på att använda begreppet "en familjemiddag vid medelhavet". Ni vet, som taget ur en film, gamla mormor i svart huckle och dito klänning (förlåt en enfaldigs grova generalisering) samlar alla under det stora trädet i trädgården på en rejäl men enkel pastamiddag. Gårdagens utseende var annorlunda, men känslan var densamma; gemenskap. En underbar stämning som jag gärna upplever massor av gånger. Tack kära Hjo-bor för det!

Vi "barn" axlar en ny era nu, och odlar VÅRA kontakter. Våra föräldrar har av naturliga skäl hitintills varit drivande på det planet. Men jag tror att vi är överens om att släktskapet plötsligt känns jätteviktigt, något vi måste och vill bygga vidare på. Och förutom vår har ju ännu en generation skapat en ny gren på släktträdet, där Lillebror fann en ny vän, även om denna gren ännu befinner sig på kryp-bank-skrik-bajs-nonsensprat-stadiet. :o)

Härligt!

"Nja, jag vet inte om jag tyckte den var så snygg" lät mannen meddela. Själv blev jag hals över huvud förälskad i denna kruka, som jag nog tänker fylla med en buske oranga minitagetes lite senare. Om det nu inte blir en rosmarinplanta, eller...

Det fanns ingen tvekan, Lillebror fick gärna ärva Loppans barnmöblemang "Mammut" från IKEA, när hon fick se vad som komma skulle. Hon har nu blivit med skrivbord - sånt för stora tjejer, som hon sa: En höj- och sänkbar variant à la Elfa, och hyllor med plats för allt pyssel. Det är numera där vi finner henne, ritandes, klippandes, tejpandes och lyssnandes på musik eller saga. Plötsligt är det så mycket hon vill sköta på egen hand, utan hjälp, och hon vill gärna stänga dörren om sig.

När blev hon så stor, för jag betvivlar att det har med några oljade ekskivor att göra, och när ville hon hellre vara själv än leka med oss? Först tycker man de ska lära sig den egna lekens konst, och när de väl bemästrar den med råge blir man förvånad.

blogg.se har inatt och under dagen gjort uppdateringar, vilket medfört att du nog inte kunnat komma åt min blogg. Nu ska vi dock vara tillbaka på grön kvist!

Choklad...

Ett ord som sannerligen kräver sin plats, gärna på allsmäktig Gud faders högra sida, eller i alla fall strax intill. Denna gudagåva, detta sensuella, detta smakparadis.

Choklad är utan tvekan min last, förutom wasabinötterna från Exotic Snacks. Ljus eller mörk, pralin eller smet, som julgranspynt eller i glass, som dryck på vinterutflykt eller inomhus i värmen, en Willys-variant eller en exklusiv sort i guldpapper. Det spelar ingen roll, jag njuter. Tack och lov är sta'n lätt överetablerad av chokladbutiker, vilket gör tillgängligheten ypperlig.

Ett chokladfreak jag känner yttrade sig för ett tag sedan om det fantastiska i mörk choklad; man behöver inte äta så mycket, utan kan njuta av en liiiten bit. Jag förstår inte alls hur hon menar... Nog för att jag kan njuta av och uppskatta en liten dyr pralin till kaffet, men lasten har gjort mig till en frossare. Delar jag och mannen en chokladkaka får vi ibland på syskonvis dela exakt lika, annars försvinner alltsammans av någon konstig anledning innan han hunnit smaka sin första ruta.

När nu hälsoaspekterna betonats de senaste åren, behöver jag inte längre ha dåligt samvete över eländet. Jag tror dock inte jag hörde det faktum att det bara gäller mörk choklad med minst 70% kakaohalt.

I skrivande stund är jag lite lagom hög på ugnsdoften från en rejäl kladdkaka, nyss färdiggräddad. Och precis som i Disney's tecknade filmer, svävar chokladdoften som en lockande vit dimma ända ut hit till kontoret. Och mina näsborrar blir stora som Ferdinaaands.

Blir galen - jag måste vädra!

Jag hånskrattade åt "sensuella Nigella" när hon i ett av sina matavsnitt (jag tror det var under hennes färgtema-säsong...) pekade på mig med sina långa välmålade naglar genom tv-rutan, klippte med ögonfransarna, hävde bysten framåt och berättade hur "absolutely wonderful" det var att ställa sig vid grytorna på kvällen efter att barnen lagt sig. Det varken orkar eller vill man väl, var min tanke.

Nu tycker jag precis som hon i det fallet. Jag som alltid är van att svänga ihop dagens lunch SAMTIDIGT som jag måste se efter en som tuggar på sladdar vid eluttaget och en som vill lyssna på barnskivor på högsta volym och hoppa i sängen så att tavlorna ramlar ner. Då är det en riktigt långsam lyx att metodiskt stå och hacka, steka, dofta och röra i grytorna sent en kväll.

Ikväll gör jag just detta; har i lugn och ro svängt ihop mitt paradnummer inför  det efterlängtade släktbesöket från Västergötland imorgon. En avslappnade och nedvarvande stund för mig.

God afton!

Ovan nämnda vålnad hemsöker mig en gång om året - ungefär vid denna tid, när solen och värmen börjar återvända. Det slår knut på mitt sinne, injicerar adrenalin i blodet och ger mig hallucinationer. Effekterna av detta är ytterst påtagliga: En i det närmsta hybrisliknande föreställning om en omvälvande och maximerad grillsäsong, en perfekt och av nya plantor sprängfylld trädgård där ogräset lyser med sin frånvaro, ett lämmeltåg av vänner bjudna på enkelt ihopsvängda men ändå dignande medelhavsmiddagar i både buffé- och tapasform, massor av stillsamma stranddagar, kvällspicknickar i sanden med boccia, glassfrosseri med familjepromenad i solnedgång, idylliskt bus i trädgården etc... Listan på symptom kan göras lång.

När tiden hinner ifatt mig och när våldgästandet är över står jag där och inser att sanningen är en helt annan: Den svenska sommaren övergår i ett stilla regn och barnen vill inte äta när jag väl dukat upp picknicken på stranden. Glassen ramlar p g a för intensiv lek och kass simultanförmåga ner på marken i solnedgången och olyckan är total. Svetten lackar i vår strävan att så smidigt som möjligt få ner samtliga badleksaker, matsäck, handdukar, solkrämer och bångstyriga barn till havet. Där nere är det så satans varmt att jag som alltid svär att aldrig återkomma. Kotletterna kommer på grillen för sent, för att jag prompt måste avnjuta ett glas iskallt rosé före maten (det tillhör bilden av idyllen), barnen skriker och somnar med pannan i gräddfilssåsen. Få vänner hinns med, för semestern tog slut för fort, winerkorv istället för tapasbuffé och studsmatteolycka i trädgården.

Det är bara att hoppas att det inte hunnit bli höst innan febern är över.

Nåväl, nu frossar jag i ytterligheterna - jag brukar faktiskt kunna mota Ole (spöket?) i grind och njuta vansinnigt av sommaren. Jag ska dock kämpa lite mer för att hålla ribban på en ännu mer njutbar och rimlig nivå för oss alla.

Igår registrerade jag mig på StayFriends hemsida - landets största sökmotor för att hålla koll på eller återfå kontakten med gamla klasskompisar. Tjolahopp vad tiden går...

Registrera dig gratis du med!

Expressens hemsida kastar dessa tätt, på varandra följande rubriker i ansiktet på mig ikväll:


Giftexpert varnar för bantningspiller

Brangelina köper miljardyacht med egen ubåt

Om FP-skandalen: Hon vill skydda sig / Han gick bakom ryggen och ljög

Misstänks ha stampat 70-åring till döds

Min fru vill inte ha analsex


Mållös, förvirrad och full i skratt. Är detta ditt och mitt samhälle?! Hur kunde det bli så här? Jag sitter vid min fina dator och kopplar nog bort media för en stund. Jag skattar mig lycklig som har vett, förnuft och vilja att uppskatta och bevara andra värden utanför ovan nämnda. Ibland känner jag för att isolera mig, min familj och våra vänner i en säker bubbla. Att sticka ut nosen känns utsatt, sårbart och obehagligt. Tack och lov går det att skapa den bubblan tillfälligt med mentala medel. Och så får man hitta ett sätt leva med resten (eller påverka), medan man tar stegen utanför.

Jag fann en dikt av Tommy Olofsson, vilken så väl speglar livets svängningar. Själv är jag mitt uppe i en period då jag sällan känner mig mitt emellan, utan snarare antingen eller. Livet blir mer påtagligt då, och oavsett tillstånd är sinnesintrycken starkare.

Om härliga dagar

Vissa dagar bär, man lyfter,
svävar omkring med sin lycka.
Färgerna vilar lättjefullt
på sina föremål.
Ljuden skojar vänligt med öronen.
Fötterna är varma, huvudet svalt.
Tankarna åker skridskor på blankis.
De genomför alla tänkbara figurer
utan att förlora balansen.
Man kan sitta i lugn och ro,
nysta ihop slingorna av sitt
ihoprafsade liv.

 

Andra dagar,
Andra dagar ska vi inte tala om.

De som känner mig kommer att sucka lätt och säga "Here we go again", men jag tycker det tål att upprepas. Med vårt fina, rena svenska vatten finns det - om man är mineralvatten-drickare - ingen egentlig ursäkt för att bära med sig plastflaskor hem från affären. Köp en SodaStream och gynna både miljö och plånbok! Transporten och förbränningen av flaskorna innebär makalösa koldioxidutsläpp för miljön. Dessutom innehåller flaskvattnet onödiga salter, och jag behöver nog inte nämna den nyligen upptäckta bakteriehalten i Ramlösas flaskor.

Nu är  jag naturligtvis inte guds bästa barn när det gäller miljömedvetna livsmedelsval, men mineralvattnet var det första och dessutom enklaste beslutet att ta i den frågan.

Skål!

Det kan nog inte bli enklare! Ett fantastiskt smarrigt bröd, som förvisso behöver lite tid i ugnen, men förarbetet är minst sagt minimalt. Gott istället för kex till en bit grönmögelost och lite fikonmarmelad, till frukost, till sillbordet, till förmiddags- och eftermiddagsfikat, till höger och till vänster:

Filmjölksbröd (taget från ett gammalt julnummer av AoM)
Jag har bytt namn från det småtöntiga "lättbakat succébröd"

2 limpor

1 liter filmjölk
2 dl mörk sirap
6 1/2 dl grahamsmjöl (390 gr)
1 dl vetemjöl
2 dl rågkross
2 dl solrosfrön
1 dl linfrön
1 dl hackade färska dadlar (det går säkert lika fint med torkade aprikoser eller fikon)
2 tsk salt
2 tsk bikarbonat

Sätt ugnen på 175 grader, smörj två brödformar, à 1 1/2 lit.
Blanda alla ingredienserna till en lös smet och häll ner i formarna. Grädda längst ner i ugnen i ca 1 1/2 h. Låt bröden svalna något i formen innan de stjälps upp. Låt gärna vila till nästa dag (fast det struntar jag i, det behövs inte).

Åh, jag är en riktig schlagernörd, och det har jag nog varit sedan Lill Lindfors tappade kjolen i Göteborg år 1985! Jag har förresten läst att dåtidens eurovisionchef blev så upprörd att han införde en ny regel, typ Lex Lindfors, vilken innebar att ingen därefter fick byta kläder mellan genrep och sändning.

När glam-cirkusen kör igång sitter jag bänkad med lätt handsvett och adrenalin i kroppen. Jag är en av dem som naturligtvis uppskattar de senaste årens förlängning av lidandet, förlåt, showen, d v s alla deltävlingar. Det är en turné jag följer som en halvbesatt distans-groupie. När fjäderboan, glitterkavajerna och de tajta herrbyxorna är uppsydda är jag mer än redo. Den sociala aktiviteten avstannar för ett par veckor, eller så gör vännerna bäst i att närvara. Inte så mycket för att jag har någon vidare förmåga att konversera under tävlingarnas gång, utan kanske mer för att jag hoppas att någon är lika löjligt intresserad som jag.

De senaste åren har tävlingen glädjande nog genomgått en ansiktslyftning. Förr var det töntstämpel på ESC (det är det fortfarande, säger en del), men numera är det artister med helt annan musikbakgrund som ställer upp. Personligen tycker jag att tävling både nationellt och internationellt gått från Svensson-underhållning till kult och kanal för pop och glamrock.

I år har startfältet varit av hög klass, jämförelsevis, men det finns inget och ingen som slår The Ark! Jag älskar Ola Salos hela uppsyn, hans kaxiga artisteri, hans texter och attityd och hans originalitet. Och fullpumpad med nationalpatriotism och The Ark-frenesi känner jag att det inte finns någon annan placering för Sverige än högst upp på pallen. Betänk förvisso att min annars objektiva blick nu är lätt fördunklad av ovanstående passion, men det verkar dock inte finnas några Europa-grannar som kan mästa sig med de småländska pojkarna från Rottne. OCh då har jag faktiskt lyssnat på samtliga bidrag på SVTs hemsida.

Nedräkningen till den 12 maj har således börjat, om den nu inte redan gjorde det efter finalen i Globen, och ni vet vad jag gör den kvällen! (Jag håller dessutom tummarna på att min schlagerkompis och hennes familj kan komma och titta med mig.) Fram med skumpa, kuddar och tilltugg, här ska frossas!

Fast i detta fallet; husfarstisp. Mannen låter hälsa att det tveklöst mest effektiva fönsterputsmedlet består av en del T-Röd och nio delar vatten. Det ser för tillfället inte ut som om vi har glas i våra fönster - heja mannen!

På utsidorna krävs dock som vanligt även en förrengöring med diskmedelsvatten och svamp. Fast det beror kanske på putsfrekvensen...

Ajax giftblåa fönsterputs åkte ut med sprayhuvudet före...

En annan effektiv metod är den jag tog efter från resan i Thailand: skrynklade tidningspapperssidor, och förnsterputs. De unga flickorna stod utanför affärernas glasentréer och putsade utan brådska, dagarna i ända. "Hello miiiiiss, come buy!"

Ett av de nedärvda beteenden som jag inte verkar kunna råda bot på är min ständiga oro för att maten jag lagar aldrig ska räcka. När vi har middagsbesök gör jag naturligtvis mat till en hel skolklass, eftersom motsatsen - att maten skulle ta slut innan alla är mätta och nöjda - är otänkbar.

En självklar följd är att familjen tvingats att uppskatta rester, och min förmåga till upp-piffning och omlagning av gårdagens middag har därmed slipats. Dumhet eller snillrikt? Det är i alla fall EN form av storkok, kan man väl säga...

Loppans och min nya favoritbok: "Lill-Zlatan och morbror raring". Pija Lindenbaums böcker är fantastiskt roliga att läsa, även ur ett vuxenperspektiv. Hon skriver helt enkelt som barn tänker. Vi har nog samlat på oss de flesta av hennes alster, men denna är "het" hemma hos oss för tillfället. Och karaktären Steve kommer dessutom från Trelleborg! :oD

Bland alla fina, kvalitativa leksaker och sysselsättningar det finns att införskaffa åt barn idag, så har Loppan under en längre tid djuuupt önskat sig två saker (om jag inte räknar det otal kramdjur hon ständigt önskar sig av farmor på onsdagarnas Åhlénsbesök) vilka absolut inte kunnat vänta till tomtens lista: En hiskelig Barbie Mermadia-docka samt låtsastatueringar.

Suck, jag finner inga ord, men hur jag än försökt locka över Loppas blickar till andra - enligt mig - finare leksaker och pyssel, så förmådde min moderliga övertalningsförmåga inte bita på Loppans envisa vilja (det gör den sällan känner jag).

Fram och tillbaka vandrade jag på leksaksaffärens golv, stötte och blötte. Vi gav oss denna påsk, och döm av Loppans förvåning när påskharen lämnat efter sig bl a de två saker som stod överst på listan! När alla äggen brutalt öppnats och hon utropat att det nog måste vara hennes födelsedag, så försvann hon in på sitt rum tillsammans med tatueringarna och Barbiedockan. Gammelonkel fick stå till appliceringstjänst, och malligt värre svassade hon sedan tillbaka, prydd med det största motivet på arket, fastsatt på överarmen. Resterande påskdagar har tillbringats i Barbiedockans närvaro, såväl i vaket som sovande tillstånd. Antalet tatueringar utökas och de ska väl snart vara avverkade, även om hon generöst nog erbjöd samtliga påskaftonsgäster vars ett kroppssmycke.

Lillebror är ett s k krupp-barn, diagnosen falsk krupp ställdes efter en obehaglig akutenupplevelse i början av året. Inatt lät han skum i luftrören igen, och vi förberedde på de sätt vi kunde: Vädrade kallt i hans rum, pallade upp huvuddelen av sängen med Dostojevskijs två bästsäljare, gav honom hostmedicin och dricka samt satte på babylarmet. Vänta, lyssna, vänta, lyssna...

Nu slapp vi ilfart till sjukhuset, men jag kan bara konstatera att jag blir en riktigt liten mesig räka när det gäller mina barns hälsa och välbefinnande. De vanliga bacillerna är ingen match (en snor-elva under näsan är väl ett kroniskt barnatillstånd under vinterhalvåret, eller?), men när det som i detta fall gäller andnöd försvinner min moderliga styrka fullkomligt, och jag blir nästan sjuk av oro. Jag sprang i nattlinnet mellan vårt och Lillebrors sovrum flera gånger i onödan, bara för att ha koll. Jag lade t o m fram kläder ifall jag skulle behöva kasta på mig och köra iväg med honom. Kontrollfreaket måste göra det i förväg, så jag inte kommer springande in på akutens stengolv med ett barn på armen, utan byxor och iförd endast en strumpa. Tankeverksamheten är vid sådana tillfällen minst sagt begränsad. Farhågorna skenar helt ologiskt iväg och jag får svårt att sova.

Moderskärlek? Ja huuu ja, men giv mig då lite styrka!

För första gången på MYCKET länge lägger jag en halvläst bok på hyllan tills vidare. "Svinalängorna" läste jag hälften av, dels för att den skildrar 50-talet i en stadsdel här i stan, och dels för att hon faktiskt tilldelades Augustpriset 2006. För min del räckte inte det, och jag slår ihop alkoholist-ödena och de hårda orden ur ett barnperspektiv. Jag ber författaren tyst om ursäkt, för att jag med hull och hår istället gått in för att göra min familj "Dr Phil-fenomenal" och motståndskraftig mot de yttre samhällskrafterna...

Att inte avsluta en bok känns lite enerverande, men jag är väl som småbarnsmödrar i allmänhet; jag prioriterar krasst och inser att det som för tillfället får plats i huvudet är familjen, huset och det ständiga, städtekniska grubblandet kring hur f-n man får bort tuschbokstäver från den av mannen omsorgsfullt målade innerdörren till Loppans rum.

Och till Alakoski: I'll be back!

Hurra för Expressens Linna, läs hennes ledare om bloggens varande och syfte. Egentligen borde jag kommentera med mina egna tankar, men det är fullkomligt överflödigt i detta fall.

Det mesta jag skriver om barnen är rosenrött och skimrande, fullt av uppskattning. Idag pyser det dock lite gråsvart rök ur munnen på mig, och jag har två små horn som så smått verkar växa ut i pannan.

De flesta dagar är jag säker på att jag är världens lyckligaste person, men andra dagar undrar jag hur en sån som jag över huvud taget varit kapabel till att ta hand om barn: De sparkar och knuffar bryskt bort mig ur min egen säng, de skriker, struntar fullkomligt i vad jag säger, rymmer och de kräver nya presenter trots en befintlig mångfald av detsamma. De matvägrar, slår mig, tjatar, stör när jag pratar i telefon, de stör min nattsömn, de hänger i mina ben och prövar mitt tålamod lååångt utöver dess gränser.

Jag vill inte lägga prinsesspussel och köra lastbil på golvet, jag vill läsa inredningstidningar och vacker skönlitteratur! Jag vill inte steka falukorv, jag vill äta kryddstark thaimat så det brinner i svalget! 

Det bubblar i kroppen på mig, av svart okontrollerbar lava och obefintligt tålamod. Vart tog den sockersöta och brödbakande modern vägen?!

Åh, så befriande att få utlopp för en annan sida av mitt föräldraskap! Just idag känner jag så. :o)

Notis: "De" är fingerade namn. Personerna heter egentligen något annat...

"Din roll som förälder är det högsta och finaste kall du någonsin kommer att få i ditt liv"

" Föräldraskapet är ett heltids- och heldygnsarbete i drygt 20 år"

"Jag har ofta hört föräldrar säga att de skulle kunna dö för sina barn. Jag för min del vill inte att du ska dö för dina barn, jag vill att du ska leva för dina barn"

Vägen mot ett målinriktat föräldraskap pekas i boken ("Familjeliv") ut med hela handen. Dr Phil ger ett allsmäktigt intryck, han står bredvbid mig i sin bullriga, mustaschprydda uppenbarelse och pratar tydligt med sin breda sydstatsdialekt. Han är rakt på - det märker jag trots usel översättning - och säger sig ha svaren. Typiskt amerikanskt kan tyckas, men faktum är att jag gillar det, så här långt i alla fall. Det är skönt med någon som faktiskt påstår att han kan hjälpa till och underlätta, inte en Ann Söderlund (från "Söderlund och Bie" på SVT) som har noll koll men som presenterar tusen förslag och tycker man som förälder kan välja något man tycker verkar "schysst".

Naturligtvis läser jag inte "bibeln", men jag gillar en fast hand, som säger vad han tycker. Vi föräldrar är ganska ensamma i vår roll idag; hushållen är små och vi är ofta så mån om att göra rätt att vi knappt kanske vågar säga hur vi egentligen har det. Ibland kan jag längta efter en naturlig mångfald av vuxna för barnen att dagligen få ta del av: Större familjer med fler vuxna som hjälps åt, eller i alla fall FLER familjer som stöttar varandra på ett mer naturligt och spontant sätt i samhället.

Expressens bakterieundersökning visar att det finns betydligt fler bakterier i skärbrädor och i tangentbord än i våra toaletter. Förlåt?! Jag måste ha hört fel, eller så är jag antagligen helt fel bakterieskolad. Jag som precis med nöje hackat ingredienser till kvällens påskbuffé på vår skärbräda. Och med tanke på mitt bloggande borde jag väl ligga sjuk i diverse krämpor jämt och ständigt.

Och stackras Lillebror, som dagligen agerar extra dammsugare åt oss; jag finner honom allt som oftast med en dammtuss eller en gammal frukostsmula i munnen. Jaha, han borde ju ligga värst till.

Lite skit rensar magen? Jag kanske ska gå och tvätta händerna...

... och barnglädje, till mörk sorg: Författaren Marcus Birro är omtalad just nu. Han och sambon förlorade två barn sent i graviditeterna p g a - enligt honom - sjukvårdens slarv. Läs Expressen-artikeln. Han skrev för att bearbeta sorgen, och i maj kommer resultatet: "Svarta vykort". På sin blogg publicerar han utdrag, som är nakna, varma, starka och otroligt påtagliga. Jag står i kö när boken släpps.

Återigen känner jag tacksamhet...

Då var jag drygt 20, tyckte att jag hade rätt bredd nertill på jeansen, rätt ögonskugga och rätt fluff på luggen och scarfen däri. Jag kände mig bekräftad om någon lade märke till det ovan nämnda vid en tur i stan eller längs skolans ekande, smått obehagliga korridorer. Jag njöt i vännernas sällskap, förutsatt att vi hade exakt samma åsikter och smak. Livet var som det skulle.

Nu är jag drygt 30, shoppar hellre kläder till barnen än mig själv, har halva middagen på golvet och i barns ansikten och frisyrer när den är avslutad; barn som efter en dag i blåst, grus och sol badar så att tårna blir rynkiga och svallvågorna från badkaret skvätter ner halva badrummet samt ger fadern trött rygg. Jag njuter när de glufsar sig av min mat, när Lillebror ger upp sina alarmerande vårskrik och de skrattar åt varandra medan jag själv står vid vasken och verkligen kan uppskatta Svintos effektiva egenskaper. Livet är precis som det ska!

07:00
Nils beslöt att börja sin dag för en halvtimme sedan - allt efter 06:00 känns kristligt när det gäller barn. Nu sitter han i sin stol bredvid mig, med vällingstinn buk, iklädd Willy:s zoo-pyjamas, Loppans rosablommiga diadem, lätt snorig och lekandes med hennes tuschpennor - hyfsat nöjd och glad alltså. Loppan snusar i våra sängar sedan tretiden inatt, som så många nätter under den senaste tidens hosta och nattliga törst. Mannen klev också upp och tog ett tokigt långfredagsbeslut att putsa fönsterna - älskade, övereffektive make...

Ett arla morgontack till alla er som hänger med mig här på bloggen om dagarna, som lämnar roliga kommentarer och som enligt statistiken är en gedigen skara numera. Verkligen jätteroligt, och jag fortsätter skriva!

Så var det åter dags att med kulörta dukar och servetter, högre kolesterolhalt och en del sill fira Jesu död och uppståndelse.

På våra breddgrader inväntar vi nu konstinvasionen österpå. Familjen Jensen har tillsvidare bestämt att ta konstpaus från det hela. För två barn, som ännu inte har vett att uppskatta besöksmålen, innebär det förmodligen bara tillsägelser, lätta svettningar och för mycket in-och-ut-ur-bilen.

Vi ser fram emot relativt lugna, lediga dagar - detsamma önskar jag er!



Loppans påskägg, modell -07. ÖSKG i all ära, men barns alster slår det mesta.

En snabb flukt ner i kryddodlingen på terrassen (dock ej nedanstående bild) säger att mina myntaplantor (marockansk och peppar-) med råge klarat sig även över denna vinter. Pepparmyntan speciellt, då den i år verkar spränga upp på minst tio ställen, efter att för två år sedan blvit planterad på endast ett. Det bådar gott, i alla fall för en hel massa mojito-drinkar i sommarkvällen!

Mynta - en annan av mina favoritdofter...

I senaste leveransen från Bokus fanns bl a denna bok med: "Familjeliv - så skapar du en fenomenal familj steg för steg". Folkkäre Dr. Phil står för instruktionerna, och jag ska ge mig i kast med dem så snart tid finnes.

"Fenomenal"? Undrar just om köpet varit patetiskt eller lärorikt - det återstår att se. Kanske dras jag med i den ytligt amerikanska storebrorsmentaliteten!? Jag lovar att rapportera i ärendet.

Under kvällens ICA-besök tittade jag lite närmre på Klöver-mjölken, vilken funnits i kyldiskarna ett tag. Jag upptäckte att det minsann är Arlas mjölk, producerad längre upp i landet än den från Skånemejerier. Plötsligt vaknar min relativt nyupptäckta miljömedvetenhet till liv! Klövermjölken är något billigare än Skånemejeriers, och producenten har uppenbart det som lockbete för att fånga oss lågprisjägare. Där går i alla fall min gräns. Så pass långt i min besparingsjakt kommer jag då aldrig att gå - att köpa uppländsk mjölk, som dessutom transporterats ner hit och på vägen släppt ut en massa koldioxid i samband med transporten.

Trädgårdslandet lyser med sin frånvaro och jag kan inte precis köpa morötter och ägg av grannen i villan bredvid, men liiite kan jag i alla fall försöka åstadkomma för miljön och de lokala producenterna!

När Loppan bjuder in Lillebror på tekalas från finservisen tackar han mer än gärna ja. Han är med och doppar tepåsen och skär upp tårtan. När han sedan ska dricka och sörpla lite lätt, som storasyster gör, dricker han helst djupt, direkt från tekannan - och så låter han som Darth Vader.

Det välkomna vårvädret sätter griller (...) i huvudet på mig, och än en gång klurar jag på alternativ till den stående variant vi för det mesta serverar här hemma under soliga sommarkvällar. Jag behöver nya förslag, idéer och grillsätt - tänka, tänka tänka...

Och då upptäcker jag plötsligt en temasida på Tastelines sajt - en rejäl grillspecial! Tjolahopp och håll tillgodo, eller ni är kanske redan vana variationsgrillare? Jag tänker fördjupa mig i denna sida så fort tillfälle ges, för att slippa ensidig grillkost i sommar.

Det är så gott att veta att mannen älskar mig precis för den jag är. Nyss uppstigen tycker jag själv att jag ser ut som en helt egen varelse ur Stjärnornas Krig; med håret rejält på skaft (läs rakt upp på ena sidan och helt platt på andra), elefanthud under ögonen (om man tittar riktigt nära i spegeln - vilket är helt onödigt egentligen), tryckmärken på kinden och morgongrus i ögonen.

Av förklarliga skäl publicerar jag ingen bild till detta.

I samtliga beslut kring vår renovering har jag varit praktisk: Bänkskivan i köket måste vara lätt att rengöra, golvkaklet i badrummet måste vara halkfritt för barnfötter, handfatet måste vara lättstädat och parketten inte för blank så att man ser fotspår.

Fram tills i julas då, när älskade syster köpte den mest balla och kitschiga lampa jag kunde tänka mig till Loppan. Den går nog inte att damma överhuvudtaget, i så fall med väldigt stor möda. Det skiter jag dock i, för den är så snygg, och Loppan älskar den. Inköpt på Indiska.

Att ibland avvika från det beteende man självskrivit sig är MYCKET hälsosamt.

Här hemma har man förmåner om man är sjuk - i alla fall om man är barn. När jag växte upp välsignades man alltid med en gul citronklubba från godisaffären samt en tidning av valfri sort. Till lunch valde Loppan utan tvekan mina "Pannkakor med gott samvete", ja hela familjen äter som hästar när de serveras:

4 port (ja, det vete f-n förstås...)

2 dl dinkelmjöl (annars vetemjöl)
1 1/2 tsk salt
4 dl mjölk
3 ägg
4 grovt rivna potatisar
4 grovt rivna morötter
lite hackad persilja
matfett att steka i

Sås: 2 dl gräddfil blandat med valfri mängd rårörda lingon/lingonsylt

Blanda hälften av mjölken med mjöl och salt. Vispa slätt. Tillsätt äggen och resterande mjölk, vispa lätt. Blanda ner rivna grönsaker och persilja. Grädda! Servera med knäckebröd och pålägg.

Loppan hemma i feber, hosta och rinnande näsa; gulligt ynklig och med hundvalpsögon. Då sköljer plötsligt en våg av tacksamhet över mig. En tacksamhet över att jag har har en fantastisk man, tak över huvudet, två friska (sånär som på det vanliga då) och hela barn, rent och gott vatten i kranen, tillgång till mat och frisk luft. Den vågen sköljer tillfälligt och skoningslöst bort obetydliga detaljer, det känns otroligt befriande. De där detaljerna har dock en förmåga att återigen spränga upp i tillvaron, likt ovälkomna maskrosor i gräsmattan.

Men just nu är jag saligt lycklig framför datorn, Loppan sitter bredvid mig och ritar fjärilar och jag ska försöka jobba lite medan Lillebror är hos dagmamman.


En febrig Loppa


Lillebror i trädgården igår

Jag: "Nämen, har du hittat en rosa dammsugare, så fint du städar!"

4-årig dopgäst: "Jag gillar egentligen inte att städa, men titta, man kan dra av denna (läs munstycket)!"

Jag: "Vet du hur man kan göra om man tar av det, ska jag visa?"
Sätter på munstycket igen och dammsuger lite på golvet med leksaksdammsugaren. Tar sedan av munstycket och dammsuger med röret uppe på golvlisten - och förklarar varför.

4-årig dopgäst (med rynkad näsa): "Näää, så brukar aldrig min mamma göra!"

Jag vet inte vad detta säger varken om mig eller flickans mamma! :oD
Underbara barn!

Linda Skugge har i sin senaste Expressen-krönika (läs den!) som vanligt uttryckt sig kraftfullt, och idag i diskussionen kring vissa mammors uppenbart desperata behov av egentid, vid sidan om föräldraskapet. Jag tror att många av oss kunde bli lyckligare om man faktiskt accepterar det faktum att vi numera är föräldrar, kanske just bara föräldrar. Tillvaron kan aldrig bli densamma som före barnet/barnen kom till, men ändå verkar många spana åt just det hållet - bakåt. Allt i livet har sin tid, småbarnstiden är en. Då ges inte mycket tid till annat, men det kanske får vara så ett tag, för att vi ska må bra och fungera.

Min livsvisa väninna L sa för ett tag sedan: "Just nu finns jag bara till för mina barn". Ett starkt uttryck tyckte jag nog då, utan eftertanke, men sanningen är att det var en av de mest sunda, ärliga och närvarande fraser jag hört.

Det kommer andra tider, när barnen inte längre är små, när de inte vill promenera bredvid oss utan hellre bakom, framför eller inte alls - när de bara vill umgås med sina vänner. Det kommer tider då falukorven byts ut mot raffiga pilgrimsmusslor eller omsorgsfullt lagad färsk fisk från fiskvagnen på torget. Det kommer tider då vi kan ersätta föräldramagasinen med rafflande litteratur, och då vi faktiskt orkar läsa den.

En nyttig påminnelse alltså, att se livets olika skeden, och försöka ta dem med ro.

Det säger jag, som i ren vrede satte Loppan i kolsvarta hallen två gånger i samband med kvällens tandborstning...

Rapsolja: Den enligt mig bästa och nyttigaste varianten till matlagning. Jag köper min på Gunnarshögs Gård på Österlen.

Bad- och duscholja: Apotekets, som vi använder i duschen, istället för lotion efteråt. Används även som rengöring vid Lillebrors blöjbyten; effektivt och skonsamt. Obehaglig odör försvinner dessutom.

Emu-olja, utvunnen från emuernas underhudsfett: Antibakteriell mirakelolja med fantastisk absorberingsförmåga på huden; till trötta huden under ögonen, små brännsår och andra obestämbara torrhetsutslag.

En av mina och Loppans vanligt förekommande diskussioner är den kring hennes fina teckningar. Praktexemplaren vill jag hänga upp med klädnypor på det rosa snöret hon har på sitt rum. Detta beviljas oftast, men efter ett tag plockar hon ner en kreation och klipper alternativt river sönder den och ger som foder/konsumtionsleksak åt Lillebror! Mor blir förkrossad och Loppan är fullkomligt oförstående.

Bara jag får plocka fram kameran och i alla fall ta en bild då och då, så får hon göra vad hon vill därefter. Det är hjärteskärande när konstnärerna inte har vett att uppskatta sina verk.


"Rosettprydd flickängel med bevingad hund", mars -07.

Samtliga doppräster jag mer eller mindre lyssnat på under de senaste åren har alla påtalat att dopgudstjänsten verkligen är barnens högtid; de små och stora livens ljud är varmt välkomna i Guds hus. När sedan gudstjänsten påbörjas verkar de milda orden kring våra yrväder vara glömda lika fort som Trosbekännelsen ett par år efter konfirmationen. Då svettas prästerskapet besvärat, undrar var föräldarnas uppfostrande insatser tagit vägen och höjer på ögonbrynen både åt prat och sprall i benen.

Idag döptes en ny kompis till våra barn, och denna präst utgjorde det första undantaget - från mina upplevelser. Dagens dop innehåll både ett, två och tre varv runt bönealtaret, skrik, prat, en del lek, spring på bara sockor och barn som plötsligt ville byta plats eller gå en runda. En eloge till prästen i fråga, och som ringar på vattnet skapar detta en något lugnare föräldraskara som annars, i alla fall av tradition, tycker att barn nog bör sitta stilla och tysta i kyrkan - och inte störa.

När det gäller kaffekalas med dignande kak- och tårtbuffé, som det sedermera bjöds på, måste jag erkänna att jag är en så'n som alltid måste smaka av allt. Kakmonstret, mitt andranamn, brukar stå först i kö (...), ta i alla fall två gånger och ganska ofta bli mer än lovligt mätt. Det behöver säkert inte tilläggas att jag inte är i något större behov av kvällsmat i afton.

Förutom gårdagens krukplanteringar har jag plockat in påsken i hemmet; ris med fjädrar och hängande ägg. Även om högtidens kulörer känns fräscha efter vintermörkret, så måste jag säga att jag inte alls tycker om påskliljor. Gult har väl aldrig varit min färg, och jag tycker de där gula "matronorna" står där på bordet och skriker. Utomhus gör de sig mot den fortfarande gråbruna färgskalan, men på matrumsbordet är det nog sista året för dem. Så säger jag varje år... Kanske är det bara så att vissa saker hör till varje högtid - like it or not?



Här är en av mina små prinsessor istället - tusenskönan!