Prästerskapets tålamod
Samtliga doppräster jag mer eller mindre lyssnat på under de senaste åren har alla påtalat att dopgudstjänsten verkligen är barnens högtid; de små och stora livens ljud är varmt välkomna i Guds hus. När sedan gudstjänsten påbörjas verkar de milda orden kring våra yrväder vara glömda lika fort som Trosbekännelsen ett par år efter konfirmationen. Då svettas prästerskapet besvärat, undrar var föräldarnas uppfostrande insatser tagit vägen och höjer på ögonbrynen både åt prat och sprall i benen.
Idag döptes en ny kompis till våra barn, och denna präst utgjorde det första undantaget - från mina upplevelser. Dagens dop innehåll både ett, två och tre varv runt bönealtaret, skrik, prat, en del lek, spring på bara sockor och barn som plötsligt ville byta plats eller gå en runda. En eloge till prästen i fråga, och som ringar på vattnet skapar detta en något lugnare föräldraskara som annars, i alla fall av tradition, tycker att barn nog bör sitta stilla och tysta i kyrkan - och inte störa.
När det gäller kaffekalas med dignande kak- och tårtbuffé, som det sedermera bjöds på, måste jag erkänna att jag är en så'n som alltid måste smaka av allt. Kakmonstret, mitt andranamn, brukar stå först i kö (...), ta i alla fall två gånger och ganska ofta bli mer än lovligt mätt. Det behöver säkert inte tilläggas att jag inte är i något större behov av kvällsmat i afton.
Förutom gårdagens krukplanteringar har jag plockat in påsken i hemmet; ris med fjädrar och hängande ägg. Även om högtidens kulörer känns fräscha efter vintermörkret, så måste jag säga att jag inte alls tycker om påskliljor. Gult har väl aldrig varit min färg, och jag tycker de där gula "matronorna" står där på bordet och skriker. Utomhus gör de sig mot den fortfarande gråbruna färgskalan, men på matrumsbordet är det nog sista året för dem. Så säger jag varje år... Kanske är det bara så att vissa saker hör till varje högtid - like it or not?
Här är en av mina små prinsessor istället - tusenskönan!
Idag döptes en ny kompis till våra barn, och denna präst utgjorde det första undantaget - från mina upplevelser. Dagens dop innehåll både ett, två och tre varv runt bönealtaret, skrik, prat, en del lek, spring på bara sockor och barn som plötsligt ville byta plats eller gå en runda. En eloge till prästen i fråga, och som ringar på vattnet skapar detta en något lugnare föräldraskara som annars, i alla fall av tradition, tycker att barn nog bör sitta stilla och tysta i kyrkan - och inte störa.
När det gäller kaffekalas med dignande kak- och tårtbuffé, som det sedermera bjöds på, måste jag erkänna att jag är en så'n som alltid måste smaka av allt. Kakmonstret, mitt andranamn, brukar stå först i kö (...), ta i alla fall två gånger och ganska ofta bli mer än lovligt mätt. Det behöver säkert inte tilläggas att jag inte är i något större behov av kvällsmat i afton.
Förutom gårdagens krukplanteringar har jag plockat in påsken i hemmet; ris med fjädrar och hängande ägg. Även om högtidens kulörer känns fräscha efter vintermörkret, så måste jag säga att jag inte alls tycker om påskliljor. Gult har väl aldrig varit min färg, och jag tycker de där gula "matronorna" står där på bordet och skriker. Utomhus gör de sig mot den fortfarande gråbruna färgskalan, men på matrumsbordet är det nog sista året för dem. Så säger jag varje år... Kanske är det bara så att vissa saker hör till varje högtid - like it or not?
Här är en av mina små prinsessor istället - tusenskönan!
Kommentarer
Trackback
