Familjen Jensen

Kanske ett något tilltaget ordval för min helg, men det går i ett - av trevligheter. Pappas kalas igår blev lyckat på alla sätt. Maten blev fantastisk, och det får man säga om det man själv lagat. Min syster hade lagat alltsammans på en tidigare tillställning och för andra människor, och på hennes rekommendation tillagade jag med vissa justeringar dessa rätter som ömsom är tagna från ett nyare nummer av Allt om Mat och ömsom naturligtvis från "Under valnötsträdet" - min ständiga följeslagare. Dessvärre är jag på tok för trött för att skriva ned recepten, trots att önskemål framförts, men håll tillgodo med några bilder nedan.

Ikväll har vi varit med picknick på utomhusteater i Marsvinsholms slottspark och sett premiären av Molières "Hycklaren Tartuffe". Fantastiskt! Och imorgon ställer jag om kulturglasögonen och går med mamma för att se Christer Henriksson i "Doktor Glas".

En slagen bloggerska tar nu sin tillflykt till sänghalmen.


Kycklingen


Potatis- och bulgursalladen


Tsatsikin


Pappas hedersplats vid bordet

Denna dag kommer att försvinna i ett nafs, och jag vet inte varför jag tagit mig tid att sitta ner vid datorn när jag har tusen saker kvar att göra inför kvällens fest.

Huset är städat, bordet är dukat. MEN, barnen ska badas, blommor ska plockas/köpas, sista inköpen ska fixas, sista maten lagas och... sedan kom jag inte på mer.

De senaste veckorna har flutit in i varandra; sena kvällar i groventrén för maken, hemsysslor lika sent för min del, och många är de vardagskvällar vi stupat i säng vid tolvtiden. Igår kväll tog vi ett djupt andetag och insåg att fyra veckors semester står för dörren från och med måndag. Lättnad.

Och älskade pappsen; GRATTIS på födelsedagen!

Inför pappas högtidsdag har jag idag heltidstjänst i köket. Det är förberedelser för sillamacka, chili-, oregano- och nejlikokryddad kycklingfilé (som sedermera ska serveras kallskuren), en fräsch potatis- och bulgursallad med grönsaker och indisk vinägrett, tsatsiki med dill samt två tårtor.

Barnen och mannen är ute ur huset, jag har bra mellantider och hinner med blåbärsdrickan på mina stopp. Fingrarna är uttorkade av alla diskmoment och kläderna luktar mat av olika smaker. I love it!


Andra bloggar om: födelsedag, matlagning

Lillebror äter själv.

En stor mening för en pedantisk och kladdallergisk mor, som med båda barnen väntat kanske lite för länge med deras egna ätande. Han har intagit frukt, smörgås och okladdig mat för egen maskin ett bra tag, men dagens fisk med sås, gratinerade tomater och ris utgjorde premiär för det riktiga kladdet.

Lillebror har förtjänat toppoäng, eftersom jag enbart plockade upp en minimal bit hoki och fem riskorn från golvet efteråt! Det låg faktiskt desto mer under Loppans stol.

Sked och vänster hand som redskap, lycklig som få och proppmätt.

Evolutionen fortskrider.

Idag är Loppan katt, igen. Mamma tycker det är så trist att leka just detta, att agera matte med ändlösa instruktioner: "Stå här, gå dit, säg detta, gör si och så". Jag flyr fältet så fort matskålen (en sandsil) och kopplet (mitt morgonrocksskärp) kommer fram. Då vet jag vad som är i antågande. Då måste jag plötsligt skala potatis eller sortera tvätt. Akut.

Som man svagt kan ana har jag jag bundit fast kattungen i dörrhandtaget. Det brukar funka för en stund.

Det regnar uppifrån och från sidan - det vräker ner. Blåsten tar ett grepp om studsmattan och fläker av poolskyddet som jag varit ute och knutit på två gånger redan. De stackars skira sommarblommorna i kruka kämpar för att hålla sig uppe.

Här stannar vi inomhus, för nu är vädermakterna åter arga på oss.

Tänk så svårt det kan vara att samsas och leka tillsammans ibland. Lillebror har nu nått en ålder då han börjar säga ifrån. Loppan har hitintills kunnat norpa åt sig det han haft i famnen - för att hon har känt för det. Dessa glansdagar är nu till ända och Lillebror markerar ordentligt. Hans ringa vikt och längd ligger honom dock fortfarande i stöpet och det uttnyttjar Loppan naturligtvis.

Men välj en annan leksak då!
Försök turas om!
Låt Lillebror vara!
Puttas inte!

Jag har ytterligare tusen till på lager, fast jag vill helst inte slösa med dem.


Andra bloggar om: syskon, lek, bråk

Den var kanonbra tidigare. Den kommer dock att bli fantastisk efter det stora ansiktslyftet. Här sliter min älskade make, lilla jag har bara målat en pytteplatta som inte ens finns med i bild.

Detta är husets nav, med mycken plats för småbarnsfamiljen: Skåp att fylla, lådor att ösa i, vika, lägga rätt, hitta egen plats och stuva in. Förvaring, förvaring, förvaring. Det är ett krasst måste, anser jag.

De största förändringarna är målning, plattsättning och garderobsinredning. Mycket kvarstår, men så sakteliga går resultatet att skönja. Förresten, bakom dörren på glänt finns kontoret, där sitter jag (således utan trådlös router) och blogg-ugglar.

Den där orange/rosa godispåsen till höger i bild måste ha blivit ditmonterad i efterhand.


Andra bloggar om: groventré, renovering, förvaring

... sitter jag i mitt mer än röriga krypin till kontor och jobbar. En liten blick då och då, snett ut genom fönstret, eftersom det idag varnas för enorma regnmängder. Och jag är så himla redig, som i preventivt syfte har tömt ut lite vatten ur poolen för att regnet inte ska överfylla den.

Så stilla i hemmets vrå, barnens väsen är flyttat till dagmamman. Jag tror att öronen får vila, förutom alla de gånger jag har telefonen där under dagen.

Ännu inget regn. Ännu bara stillhet och ljusgrått. Och jag har nog filmjölk i mungipan.


Andra bloggar om: regn, tystnad

Lillebror avskyr avsked. Han kramas gärna, ofta och länge, och blir förkrossad när pappa åker till jobbet. Får han inte sin vilja igenom, så spelar han på hela sitt register och lockar fram sina mest dramatiska sidor.

Fortgår detta kanske kan om tio, femton år sitter uppkrupen i filmsoffan och tittar på Törnfåglarna, Borta med Vinden och Bridget Jones dagbok samt lyssnar på Frank Sinatra. Han gråter vid varje skolavslutning eller när han hör någon sjunga vackert. Och varje gång han blir dumpad låser han in sig, gråter floder och frossar i choklad.

Eller inte.





Andra bloggar om: barn, kramar

Jag älskar midsommar! Får jag vara med dem jag tycker om, äta god mat och ta en snaps i somrig miljö så är jag väldigt glad. Då tycker jag om att det är mycket av allt; blommor, getingar, jordgubbar, vita byxor och kjolar, enträget humör ett kasst väder till trots samt många visor. Då slösar jag med mina gammaldags hembygdskänslor.

Tack kära familjen B för en fantastisk midsommar! Jag har många fina bilder och upplevelser, men exponerar dem inte här. Ett offentligt axplock från helgen kommer dock. Nu har jag fått låna mors kamera, så närbildstönten har självfallet varit igång.


Loppan i bilen, på väg...


Modet tröt längs vägen, klädda i vita byxor.




Fläderdrink med björnbärs-is


En busig Loppa


Eftermiddagsfrossa


Kvällstillbehörsfrossa


Dryck för stora och små...


Sist, några dagsfärska trädgårdsbilder:


Eldkrona


Timjan hit...


... och timjan dit


Hortensia


Aster



Andra bloggar om: midsommar, trädgård

Huden är klibbig, varje kvadratcentimeter av mig är klibbig. Ansiktet är blankt.

Tre go'a timmars febril köksaktivitet är till ända, och med lätt trött rygg konstaterar jag att samtliga mina bidrag till morgondagens firande nu är avklarade: Paj, snittar och två sorters sill. Övriga familjen, inklusive maken, knoppade in en efter en medan jag hade näsan djupt i grytorna.

Vi grillade tidigare ikväll, och jag blandade ihop en jordgubbssalsa till köttet och färskpotatisarna: Jordgubbar och tomater i tärningar, hackad basilika, rödlök, lite honung, olivolja, salt och peppar. (Stryktåliga barn eller bristen på desamma ger med fördel möjlighet till en halv hackad chili om så önskas.) Med en sådan saftig salsa behövs ingen sås. Riktigt gott!

Loppan blev sedan överlycklig när hon fann påsen med marshmallows. De träddes på spett och grillades över restglöden, och vi åt tills vi var kletigt vita kring munnen allesammans.

Nu ska det firas midsommar, jag önskar er en härlig sådan!


Andra bloggar om: midsommar, jordgubbar, matlagning

Det var flera år sedan jag hade förhoppningar om fint midsommarväder. Den smått kassa regnstatistiken grep mig i kragen och gav mig bättre klädplanering inför kalasen.

I år ser jag bara regnmoln över Skåne, hela dagen. Dock verkar solen kunna titta fram lagom till barnens sänggående, då vi vuxna varvar ner och pratar skit över rödvinsglasen.

Oavsett, så lär det bli förbaskat trevligt!


Andra bloggar om: midsommar, regn

Jag bockar raskt av en av senkvällens sysslor: trädgårdsvattning. Det ösregnar.

Dagar som dessa klappar jag mig själv på axeln. Fast inte förrän i efterhand, då jag stupat i säng.

Imorse storhandlade jag med båda barnen. Lillebror var dödstrött, då han börjat sin dag på tok för tidigt, men han var tapper. Loppan satt i kundvagnen, under alla varor, och dirigerade högljutt. Jag var lite parmaskinka och några lime för kort när jag väl stod i kassan, men med två barn är det ett svinn man nog får räkna med.

Sedan ett storkok köttfärssås på 2 kg färs och med en tvärsur Loppa vid sidan om, storstädning av poolen för drägligt eftermiddagsbadvatten, efterlängtad, lång ansiktsbehandling och så hastigt kvällsmål. Nu ser köket ut som efter en tromb, men jag har enbart behagliga kvällssysslor kvar, även om de lär fördröja mitt sänggående fram till midnatt ungefär: Undanröjning, två sillinläggningar och nattvattning av trädgården (kommunalt bevattningsförbud mellan 16 och 23).

Tack och lov har jag ingen make som längtar efter min närvaro - han birar och grillar med kollegorna.

Nu lämnar jag tangentbordet innan kraften rinner ur mig - återstoden av dagen måste jag ha farten uppe.

Jag var så trött igår kväll. Extremt trött, så att ögonen gick i kors. Vagt kunde jag höra de på terrassen stående, och oplanterade växternas vädjan om att få sin plats i rabatterna. Två val hade jag: Antingen ger jag vika för tröttheten och slöar en timme eller två framför tvn. Mycket lockande just då. Eller så kavlar jag upp ärmarna, trots den sena timmen (22:00), och går ut i trädgården. Mindre lockande just då.

Jag gick ut, och väl ute i den stilla kvällen fick jag hjälp av uppmuntrande koltrastar. Två klematis och ett dunborstgräs var således nöjda. Jag med för den delen, även om jämret från de återstående, knappa dussinet plantor kvarstod.

Därefter flådde jag sillfilé till midsommarinläggning. Lite gammaldags känns det. Sillen är en vacker fisk, och att göra vid den är ren terapi. Jag kan gott förstå att människorna förr hade mer respekt för maten än vad vi har idag. Och att de hade mer ro när de tillagade den. Det tror jag.

En fortfarande förvånad tvåbarnsmor sitter och tummar på två inbjudningar. Vi ska på TVÅ bröllop i sommar!

För fyra, fem år sedan gick vi på lika många bröllop per sommar. De senaste åren har istället kantats av barndop. Nu gäller det dock att lägga doppresentidéerna och de finklädda vilda gästbarnen tillfälligt på hyllan och ladda om till barnpassning, skumpa, feststass, kalasmat, trånga men snygga skor och lite lätt huvudvärk dagen därpå.

Jätteroligt ska det bli!



Andra bloggar om: bröllop

Jag såg på SVTs morgon-tv, ett reportage om en familj som sedan sju år äger en svensk skola i Thailand. De pratade om människors behov av att komma ifrån sin vardag, det materialistiska och uppskruvade samhället, för att hitta tillbaka till sig själv. Gärna i en kultur som ger distans till den egna.

Jag tycker synd om människan. Att behöva åka bort för att hitta hem.

Loppan bara måååååste ha med sig sin nya Aristocats-film till dagmamman och visa. Nej, säger mamma bestämt. Loppan skriker och vägrar borsta tänderna.

Lillebror springer ifrån mig när jag ska försöka klä på honom och skriker när jag borstar hans tänder. Han kastar sig så att jag missar med borsten och det börjar blöda.

Själv skulle jag visst också klä på mig och äta frukost, för att sedan jobba.

Vi har än så länge bara en dag i veckan med detta scenario. Familjen Tisdagskaos är grymt ovan.

Alla ni som jobbar mer eller mindre heltid, har barn på dagis och har vanan inne, ni hånler säkert och mumlar:
- Vänta bara...

Det finns stunder då jag önskar att mina barn hade solklara symptom på sina virus och bakterier. Med Lillebror är det sällan uppenbart. Antingen har han välsignats med mindre aggressiva virus, eller så är han tålig. Eller så svamlar jag.

När Loppan varit magsjuk är det bara lite lagom eller med viss tvekan. " Hon är NOG magsjuk", tänker man.
Vårdcentralen skickade i alla fall hem oss idag med en femdagars penicillinkur mot öroninflammationen. Lillebror är lika glad för det - lika glad, pigg och hungrig som vanligt. Lite orättvist.

Maken svär och sliter med att borra i fasaden och har så gjort hela kvällen. Vad gör jag? Jag somnar som en gris när jag nattar Loppan. Här sitter jag med vänster frisyrhalva på vift, "rosor på kind och mos i blick", efter snart två timmars trynande bredvid damen som SKULLE sova.

Ännu en egen stund tog jag mig, på Åbergs Trädgård i förmiddags. Det är löjligt lätt och inspirerande att fylla tre rullebörer (långväga läsare: skottkärror) fyllda med vackra växter, helt okej att betala 900 kr för dem, men desto pustigare att plantera dem. Jag hann med hälften, resten väntar otåligt i sina plastkrukor i en hörna. Nu gnider jag min ländrygg.

Barnen kom hem sol - och farföräldranöjda tidigare ikväll. Lillebror verkade dock inte riktigt i stöt och kräktes upp all den goda middagen farfar och farmor lagat. Tog sig för örat. Är det fler där ute som har barn som kräks vid t ex öroninflammationer? Om jag inte missminner mig så kan mindre barn kräkas vid luftrörs-, hals- och öroninflammationer? I så fall blir det kanske Vårdcentralen imorgon.

Du kan hoppa upp och sätta dig på att jag njutit i eftermiddag!

När barnen lämnat stan ställde jag mig för att laga mat. Jag skalade lök så att tårarna rann och lyssnade på opera så högt att vår gamla stereo nästan lämnade in. När favoritspåret på skivan närmade sig lyfte jag blicken, kikade ut genom köksfönstret och noterade att regnet för en stund upphört, att himlen tillfälligt ljusnat och att naturen var stilla. För en stund, en millisekund i universum, fylldes hjärtat och sinnet av komplett eufori. Jag öppnade terrassdörren, släppte in den nyregnade doften och sjöng. Sjöng med hjärtat fullt av lycka - och hybris. I det sinnelaget tror man att sångkapaciteten är gränslös, man äger världen. Det händer väl bara i duschen eller i bilen annars. Jag sjöng så att rösten sprack och jag fick gåshud. Det måste ha låtit förskräckligt. Lyckans guldkant.

Tacksam är jag dessutom, för att jag på lyckokontot blivit så billig i drift sedan jag blivit förälder. Bara av att lyfta blicken en aning.

Tillsammans med familjen är livet bäst, men de små, få och lyxiga stunderna ensam eller på tu man hand med maken är dessutom förgyllda.

Jag är ingen typisk lekmamma, jag ogillar framför allt rollekar, men njuter däremot av pyssel och böcker.

Ofta är jag dock en "måste bara"- och "ska bara"-mamma, även om jag dagligen arbetar på att justera detta. När jag väl har gnidit klart på diskbänken, skalat löken eller något annat livsviktigt (...) och sätter mig ner på golvet med barnen, då går de undan - vill vara själv.

Då tycker de antagligen att klockan är tio över tolv. De är för det mesta mycket duktiga på att leka själv, och jag är väl duktig på att låta dem göra det - med lite dåligt samvete som följd.

Men skulle jag sjunka ner på en stol med senaste Hus & Hem, så hänger de sig garanterat genast i benen på mig - bägge två.

Nu har farmor och farfar precis stuvat in dem i bilen för övernattning hos sig, maken lägger klinker i groventrén och jag ska njutfullt laga en currygryta själv.

Ikväll släpper vi på det där gummibandet för en stund; njuter pausen - eftertraktad och önskvärd.

På tal om ingenting, så har jag ingen förståelse för hur go'a 50- och 60-talsklassiker får samsas i samma lokalradioprogram som "bräk"-Lotta Engberg eller Inez/Lennartz/Zick-Zacks/Dannyz Orkester och bas-Christers kärlekskval. Maken vägrar dock byta våglängd, och kanske är det vid just, och enbart, kakelläggning ett sådant smörprogram funkar, strömmande ur en avlagd gammal radio med slipdamm och kasst ljud.

Det ööösregnar och har så gjort hela dagen, sa jag det?

Loppan springer omkring och har upptäckt öronpropparnas egenskaper.
- Det låter ju ingenting mamma, gastar hon lyckligt.

Nä, tro det. Ge mig ett extra par, tack.

Öronpropparna ger mig påminnelser. Om att jag underskattade dem under Loppans spädbarnstid. Om att jag borde ha njutit mer och "pluggat in". Om att jag gått miste om lite förlorad sömn. Som nybliven mamma trodde jag i min enfald att världen skulle stanna och maken bli hjälplös samt tappa sin egen hörsel och barnskötarförmåga om jag använde dem.

Det där instinktiva moderskapsgummibandet. Så kallar jag det. Det som alltid sitter knutet från en mammas hjärta och tankeverksamhet till barnen. Ett gummiband som inte går att ta loss. Jo, kanske tillfälligt med stor möda. Det gör att mamma i allt hon företar sig har barnen i åtanke; jag kanske måste avbryta pågående aktivitet när som helst, kanske måste jag gå ifrån utan vetskap om när jag kommer tillbaka. Gummibandet gör alla tankar tillfälliga, de blir lite halva - för säkerhets skull.

De tillfällen jag klarar av att tillfälligt plocka loss gummibanden är befriande - faktiskt. Njutfulla, lustiga. Men det går aldrig eller ytterst sällan i vardagen. Det är en instinkt som barnens "huvudvårdgivare" har. Ett villkorslöst gummiband.

På tal om öronproppar och ingenting.

Det finns uppdrag jag inte klarar av. Det är knappt jag vill tillstå det, men med svansen mellan benen kryper jag till korset.

Ett poolskydd, i blå presseningsplast, med en sydd fåll för de snören man ska kunna dra åt och knyta så att skyddet spänns ordentligt över poolen.

Jag råkade självfallet dra ur ett av snörhelvetena ur fållen och skulle trä i det igen. Maken föreslog en säkerhetsnål modell större - kiltnål kan vi kalla den. Jag borde bara ha insett att nålen var aningen för stor för fållen, och att den således fastnade på vägen.

Där sitter jag på terrassen och skriker, med ett vått, kallt skydd, slipprigt snöre och i alldeles för lite kläder. Jag kommer ingen vart, det regnar i poolen, Lillebror skriker, Loppan pockar på uppmärksamhet. Jag svär. Jag svär något helt enormt.

Var finns tålamodet när man behöver en överdos? Det är så otroligt fiiint fördelat i normala fall, men det borde finnas en depå.

Jag gav naturligtvis upp och konstruerade en patentare. Arg som ett bi och med en chokladkaka överfärdig i ugnen, vilket en spydig ugnsklocka skrek ut ett bra tag...

... men jag kände att det var dags att förenkla utseendet här lite. Ska försöka ersätta det lätt trista rubrikutseendet så småningom.

Räds icke, du är på samma ställe som förut.

Här hemma luktar det präktighet, för mor i huset har precis gjort egen müsli för första gången. Det var en god upplevelse på flera plan. Förutom att doften var magisk och resultatet otvivelaktigt (aldrig mera köpemüsli), så ser jag mig själv som liten skolflicka, stående vid min farmors spis när hon svänger ihop sin müslivariant. Största skillnaden är nog att jag har lärt mig att inte lägga i russinen förrän ugnstiden är avverkad, för att de inte ska bli hårda, torra och sura.

Trogna läsare behöver nog inte ens gissa var jag hämtat receptet.

Ett femkronors loppisfynd, som Loppan verkligen tagit till sig är boken om Olivia. Denna gris är förmodligen något år yngre än vår läsare, men ack vad hon identifierar sig med denna aktiva, innovativa, tröttsamma, duktiga och ständigt klädbytande gris! Kan inte förstå varför... Ett brett leende fyller hennes anlete hela boken igenom.

Tack mormor!

Ett tjut hörs utifrån terrassen, det skär igenom mitt intensiva tangentbordsknappande (läs jobb) framför skärmen. Tunga, halvspringande och pappalediga kliv. Loppan har med stödhjulsförsedd cykel ramlat ner för halvdussinet trappsteg från terrassen. Lite blå och uppriven, men förmodligen mest rädd, förklarar hon att hon inte hunnit "stanna farten" och att "vassa delar träffat" henne lite.

Med all säkerhet dagdrömde hon sig nedför trappan.

Det är bara så - barn är segtänkta och segfotade. Man glömmer bort det ibland, när de i övrigt upplevs som vesslor med extrem uppfattningsförmåga, om även selektiv sådan.

Näst efter jordgubbarna längtar jag efter dessa...
Och nu är de här!
Inte de små, ljusa och sura, utan de riktigt mörka, svulstiga och saftiga!

I skålen på köksbordet placeras alltid lättäten frukt, så att Loppan kan gå och ta när hon är sugen. Mest finns det vindruvor där, men inte framöver.

Eftermiddagen har tillbringats på Österlen, där jag med barn och svärmor införskaffat lokal rapsolja och dito myntasocker på Gunnarshögs Gård. Och så en obligatorisk mysfika med cappucino och kakor i kubik.

Varför bajsar Lillebror notoriskt vid kafébesök?

Jag kan fortfarande häpna och förvånas över hur vissa, få enkla smaker gifter sig så fint i en rätt. Ögonen söker efter ytterligare ingredienser, men finner inga.

Denna fiskrätt är definitivt en ny favorit, och hade barnen inte varit så fasligt tröttgnälliga vid middagen så hade vi njutit mer och längre. Gnället till trots gick rätten hem hos hela familjen.

För 4 pers:

800 g laxfilé utan skinn, eller 4 stora portionsbitar.
1 msk smör eller olja till formen
200 g sköljd och torr babyspenat
ca 1 rågad tsk salt, vitpeppar ur kvarn
3 dl grädde (av valfri fetthalt)
1 dl torrt vitt vin
4-5 msk nyriven parmesan

Smörj formen, lägg i spenaten och sedan laxen. Salta och peppra. Häll vin- och gräddblandningen runt om fisken och riv över osten. Sätt in i 175 grader, ca 20-25 min. Servera med kokt potatis eller nudlar.

Medan vår nya groventré växer fram och varmvattenberedaren är tillfälligt urkopplad, så har vi två dagar utan varmvatten. Två trevliga erfarenheter av detta:

1) Så otroligt bortskämda vi är med vatten i kranen, när som helst.
2) Så mysigt det är när man kokar upp lite hett vatten och blandar ut med trädgårdsslangens svalare dito i en gammal vattenkanna. Lite mild duschkräm och två smutsiga barn till det och man har sommarens hitintills bästa stund i kvällssolen.

Loppan är lila om läpparna efter förmodade tre timmar i poolen.
Lila moln drar sakta in från nordost.
Luften står stilla, det är 30 grader varmt.

Lättjan slog plötsligt till, och det blir beställd pizza ikväll.

I förmiddags var det avskedsstund för makens farmor. Ett ljust, fantastiskt fint och personligt alternativ till den klassiska begravningen. Ingen präst, bara de närmaste i kapellet; upplästa dikter, minnen, levnadshistoria och stillsamhet till fin musik. En stor närhet.

När vi gick ut ur kapellet infann sig en fin känsla av att allting är precis som det ska vara.

Värmen är välkommen, även om den kom med råge och i kubik. Så heta dagar som dessa vill jag dock krypa in i kylen och lägga mig.

Lite matförberedelser, som nog höjer kökstemperaturen med tio grader, och sen 2,5 m fjärilssim med Loppan i poolen.

Nyss på långpromenad hem från mysmiddag hos vänner. Loppan hade sämst förutsättningar; enbart halvliggande, med sina långa ben krökta ner i Lillebrors sulky och med fötterna hängande utanför. Lillebror själv fick den spatiösa sittvagnen, fullt nedfälld och inredd med gosigt täcke.

Vem somnar?! Jo Loppan - som en liten gris efter bara tio minuter! Lillebror är rädd att missa något (som alltid i vagnen) och sitter trots vädjanden från mor och far käpprak, observant och helnöjd i sin pyjamas hela halvtimmesvägen hem. Halv tio på kvällen.

Vi gör förmodligen bäst i ett tidigt sänggående, eftersom man nu aldrig kan veta vilka effekter detta har på den kommande morgonstunden.

Suddig bild, tagen med mobil från ett fotografi jag tagit... Dessa varma dagar tänker jag mig lätt tillbaka till min och syrrans rundresa i Thailand; dofter och upplevelser kommer tillbaka när jag sitter i skuggan och filosoferar.  Jag tänker inte berätta vilken strand det är, för vi hade den helt för oss själva. Med tanke på massturismen i landet är den med all sannolikhet inte öde längre. Men ändå - det är en principsak.

... jag vet. Solvarma jordgubbar med grädde eller mjölk är allra godast - jag vet.

Men en fantastiskt god variation är halverade, sockrade gubbar med lite hackad pepparmynta. Serveras med turkisk yoghurt, blandad med lite lemoncurd.

Helst utomhus.
Helst i solen.


fotoakuten.se

Svalkande för hela familjen... Väl investerade 329 kr!

Det är 21 grader i skuggan utanför fönstret, och jag har nu gjort dagens mest taktiska insats; städat huset. Svetten lackar, men lägre dagstemperatur lär vi inte få förrän inatt någon gång.

Jag är nöjd.

Normalt sett storhandlar jag ensam på ICA - det brukar vara mest effektivt och tar en dryg timme. Barnen tar jag gärna med mig när det gäller ett par liter mjölk och några äpplen, men under tvåtusenkronorsinköpet vill jag vara allena.

Idag erbjöd jag Loppan att följa med, för att ge henne det hedervärda uppdraget att handla hem ordentligt med mat. Med vimpelförsedd barnkundvagn tog hon uppgiften på största allvar. De första fem minuterna. Därefter var det roligare att köra rally med fordonet i fråga, springa slalombana, ösa ner enligt mamma oönskade livmedel i vagnen, prata med flest möjliga främlingar om sitt gröna Peter Pan-plåster och det bakomliggande sårets uppkomst samt att charma kassörskor inne i deras kassabås. Jag klagar inte, hon var på ett strålande humör och gnällde eller tjatade inte en endaste gång. Däremot kom vi hem med både honungspuffar, Risifrutti och chokladdragerade cashewnötter. Inget av detta stod på listan.

- Åh mamma, rödbetor - dem tycker jag om!
Klämmer med famnen om en femkilos glasburk och hivar över denna i vagnen.

Och inköpen tog två timmar istället för en.

Jag saknar honom.
Min ständige följeslagare, som så ofta förevigar min tillvaro - i stort och smått.
Han ljuger aldrig, även om man numera kan vrida till sanningen en aning med teknik.

Min kamera fattas mig!

Bra koncept, det där med brunch. Jag och mina slaviska mattider mår bra av en uns tidsanarki på det planet. Min inbillning har sagt mig att barnen kollapsar och får uppsvullen svältmage om vi frångår våra normala tider. Bara en sån sak. Naturligtvis har jag sjukdomsinsikt och är medveten om att jag är den som har flest ta-i-från-tårna-rutiner i familjen - inte är det barnen...

I tryckande och fuktig sommarhetta avnjöt vi en långsam och härlig brunch hos vänner västerpå i förmiddags - och hela familjen höll sig självfallet på benen och hade normal buk vid hemresa.

Samma väder har följt oss resten av dagen, och den tropiska känslan av att i kortärmat kunna äta middag utomhus vid åttatiden i junikvällen vänjer man sig nog aldrig vid som svensk.

Nu drar jag dock på mig en huvtröja och går ut och dricker upp mitt vin för att sedan bevattna min trädgårdsgrönska en aning.

Min kropp har vant sig av med stillasittande arbete. Trögt och segt är det i systemet.
Glömmer lunch och glömmer kaffet.

Två dagar i veckan byter jag min andra, sista och väldigt fysiska föräldraledighet mot stilla kontorsjobb.



Snacka om ovana.

Jag kommer säkert igen till hösten. Då är det slut.
Barn byts då mot skärm och telefon.
Heltidsblöjor mot heltidssälj.
Matmor mot dagmammma.
Sagor mot deadlines.

Lite ångest.
Tiden hemma har gått så fort, jag har njutit så - och ska göra i sommar.
Föräldraledigheten (trots att "ledighet" inte har med saken att göra) är ett fragmentariskt avbrott i arbetslivet, en svensk välfärdslyx, oavsett polititsk färg. En värdefull tid, som gett mig mer dyrbar kunskap, fler meriter och erfarenheter än någon tidigare situation i livet.

Ibland tillåter jag mig att skratta åt vardagen. I skrivande stund försöker jag desperat kopiera över en kortare jobbtext i ett mejl, allting hänger sig, men jag vägrar lyfta på mig förrän skiten funkar. Samtidigt tutar en för natten lagd Lillebror "rrmmmjjmmmmrmmmmjjmmm" högljudd med nappen i mun; förmodligen en lätt protest över den för honom fortfarande arla timmen, medan Loppan vägg i vägg på gästtoaletten sitter och bajsar och äter körsbär...

Skratta med mig.

När huset senare ikväll är stilla sätter jag på grytan och kokar rabarberchutney. Själv.

Äldre människor och barn socialiserar bäst med hjälp av kakor. Hos farmor kan man inte slå sig till ro i soffan förrän hon har ställt sin obligatoriska fråga: "Vill du inte ha nåt!?". Konversationen kommer inte igång riktigt förrän man emottagit några chokladbitar, ett kex eller en kaka - eller i alla fall något att dricka.

Hos Loppan och hennes vänner kan jag märka detsamma. Några sötsaker, och de är igång! Väljer man dessutom att tjuvlyssna på barn som får sitta avsides med sina vänner och fika, får man uppleva de mest fantastiska och djupa konversationer.

Numera är jag beredd att sälla mig till denna skara kaksocialiserande varelser. Vilken rappakalja, som flödar från mynningen där kakan och kaffet slinker ner!

Förbannade socker.

Alldeles i början av nittiotalet hade jag mina glansdagar. Då ägde jag världen. Då var jag oövervinnerlig.

Innan sanningen och verkligheten kom ikapp mig gick jag klädd i 30 cm breda jeansben, vit långärmad halvpolo med en cool märkes-t-shirt över, ett stort, kedjat peacetecken runt halsen (som räckte ner till magen) och med permanentad lejonman, tuktad med rullad scarf och liiiten bullad lugg - enda kvarlevan från pastellernas åttiotal.

Jag lyssnade på Mc Hammer (minns ni hans dans?) och Vanilla Ice, dissade oliktänkande, snodde (men bara EN, högst ångerfull gång!) några slattar ur föräldrarnas barskåp i en 33 cl läskflaska och mådde som en prinsessa.


Bild: Wikipedia.org

Vad visste jag om villaliv, amorteringar och snoriga ungar?!
Som tur är växer man. Och utvecklas.

Kuriosa: Barskåpsstölden skedde inför en hett efterlängtad Valborgsmässoafton. Föräldrarna satt med korslagda armar med den fyllda läskflaskan (innehållande minst fem sorters sprit) på köksbordet när jag kom hem från skolan. Det året blev det inget valborgsfirande för min del. Jag satt tyst och bitter, medtvingad på föräldrarnas vuxenfest - vitt vin, tända ljus, rött läppstift, blonderingar, gråa kostymer och säkert en räkförrätt. Som jag led. Och grät inombords. Ett ytterst effektivt straff.

Mina ritkunskaper avstannade ungefär vid 14 års ålder, och jag skäms varje gång jag sätter mig ner med Loppan och ritar på hennes begäran. Mina prinsessor ser likadana ut nu som då.

När vi pysslar gemensamt med lera är det samma sak, och alltsom oftast undrar Loppan, till min förtvivlan och uppgivenhet, vad resultatet ska föreställa.

Utom idag, när jag plötsligt och nästan utan att veta hur, lyckades åstadkomma denna heavy metal-ros. Tjusigt värre, eller hur!? Den fanns bara till för ett ögonblick, innan den åter blev mos under Loppans lerkavel.

Idag blev det pizzabullar till lunch. Jag tog i princip ett sconesrecept, gjorde smeten på grövre mjöl och blandade i oregano, tomattärningar och strimlad skinka. Riven ost ovanpå, 14 min i ugnen på 220 grader och sen in i munnen.

Hyfsat gott. Nästa gång ska jag ta salami och hackade svarta oliver i.


Dr S: Min kamera har gått hädan, och jag kan ledsamt nog bara bidra med mobilbilder för tillfället. Har du (eller nå'n annan) något kameratips?

Jag sitter på den avhängda och upplagda gamla ytterdörren, så att maken med tigersågen kan kapa av den på bredden.

I vår familj behövs inga sexleksaker.

Eftermiddagsscenario: Ett bajsblöjbyte på Lillebror. Inte alls hans favoritsysselsättning. Han skriker redan vid verbets uttalande och slutar inte förrän bytet är klart. I höjd med att skiten ska bort böjer han sig gärna upp till brygga och gör tappra försök till samtidiga "dödsrullningar" till mage. Skiten smiter, Lillebror med. Loppan balanserar på badkarskanten och försöker med en leksak och kompletterande falsettljud distrahera Lillebror.

Plötsligt går Lördagsdansen av stapeln på lokalradiokanalen. Det programmet hinner man alltid panikstänga av innan vinjetten hunnit ta sin början. Men inte idag. Lasse Stefanz bräker ut en smörig coverplåga med kassa versrim, och saxofonbrölandet har ingen ände.

Då tappar mamsen tålamodet och fattar eld på riktigt.

Jag hoppas innerligt - fast med tvekan - att Loppans prinsessrosa glamour-, glitter-, puff-, och fjäderepok nu har nått sin kulmen, när hon efter att ha tittat på Diamond Dogs trans-framträdande i Talang 2007-finalen utbrister:

"Mammaaaaa, så där vill jag ooooockså se uuuuut!"

Mamma biter ihop och drömmer om skandinaviskt nedtonade retrofärger.


www.diamonddogs.nu

Hela den soliga förmiddagen har tillbringats i städtagen. Efter ett gott resultat på alla plan slängde jag ihop en sen lunch till mig och Lillebror - en riktig ärkekylskåpsrensning. Just idag försökte jag med honom hungergnällandes i hasorna halta runt i köket och svänga ihop en omelett. Ägg, någon sked nyligen utgången creme fraiche, lite dragon och timjan, salt och peppar. Hittade några väääl mogna cocktailtomater och en bit parmesanost som sjöng på sista valsen. Ner med det. Ett snabbdyk i kylens grönsakslåda resulterade i tillbehören frästa vitlökschampinjoner och kokt blomkål.

En kylskåpsrensning kan ha ytterst varierande resultat, och dagens anrättning var väl inte en av de bättre. Men vi klarade oss med maghälsan i behåll och rusade sedan i uppförsbacke för att hämta en Loppa, som lyckats prestera en hög nr 2 i brallan ute på lekplatsen hos dagmamman. En för henne lååångsam och svankande promenad hem (vilken syn...), rätt ner i badet och kläderna i tvätten. Lillebror protesterade högljutt över sin passiva insats vid sidan om, så jag nödgades kasta även honom bland bubblorna.

Efterlängtat mellanmål, Lillebror i säng och Loppan framför en sämre Disneyfilm.
Luften gick nu ur mig.
Vilken o-charmig dag!
Men än dock - mitt liv.

Jag har en stilla förhoppning om en något stillsammare fredagskväll, vilken osökt får mig att tänka på att jag ännu inte hunnit ta fram kött för upptining...

Sennatten har till stor del tillbringats med Loppans sömnprat tutandes i högra örat. Som en böneminaret på sydostligare breddgrader.

Vid tretiden kom hon och sov bara lugnt mellan oss en kort stund. Därefter påbörjades ett drömmaraton, som jag och maken tvingades ta del av. Högljutt, klart och tydligt klargjordes det om bristen på husdjur, felaktigt mineralvatten och icke fungerande tuschpennor. Som förälder får man verkligen erfara sina brister genom barnens raka ärlighet om natten... Som för att förstärka effekten lade hon till ett par bensparkar och protestskrik när vi så sammetslent vi kunde påtalade att hon faktiskt bara drömde.

Helt fel tröstteknik när det gäller vår dotter. Jag vet inte ens om det finns någon fungerande sådan?

Idag väntar en större städning av och undanröjning i huset, ett par maskiner tvätt samt ärenden på stan. Någon som kan ge en på det planet fattig småbarnsmor ett par extra timmar till låns?