Familjen Jensen

Ibland tror jag att Kung Bore väljer att ta mått på människans rädsla och hjälplöshet. Han hånskrattar åt oss, de små människorna som inte har något som helst att sätta emot hans urkrafter.

Mått tog han med råge inatt. Han var arg, jättearg, och visade sig från en av sina sämsta sidor. Klockan tre inatt kom han rullande och valde att stanna en hel horribel timme. Så många blixtar, sådana knallar och ett sådant dån har jag nog aldrig upplevt tidigare. Himlen lystes konstant upp av gigantiska blixtar, billarm gick igång av vibrationerna och knallarna fick fönsterrutorna att skallra. Jag låg klarvaken, ihopkrupen i fosterställning, kallsvettig, och räknade sekunderna mellan blixt och smäll som ett litet barn. Förvirrat, för det gick inte att urskilja vilken blixt som hörde till vilken smäll!

Rädd för att blixten skulle slå ner, faktiskt livrädd, och rädd för att åskan skulle slå ut villalarmet hos oss, som valt bort installation av det svindyra åskskyddet. Larmskada i samband med åskoväder täcks nämligen inte längre av försäkringen. Rädd för allt. I nattens mörker blir alla människor extra små och sårbara. Jag var jätteliten. Tacksam dessutom för att barnen inte vaknade överhuvudtaget - att de slapp uppleva sin vettskrämda mor.

Efter en timme började fåglarna kvittra. Dem litade jag på. Då var det äntligen över.

Jag är rädd för Kung Bore, för han är arg på mig, på oss alla. Han hämnas vår klimatförstöring, med orkaner, stormar, åskoväder och översvämningar. Honom kommer man inte undan.