Familjen Jensen

Vi tar ett gemensamt kliv nu, över till en annan sida. Min blogg byter adress, välkommen dit!

(Jag låter denna vara kvar, för gamla minnens och ikappläsnings skull.)

Det var den mest utdraget arrangerade cliff hangern i tv-seriernas historia! När Meredith, som förutspått, kommit tillbaka till sina blårockade vänner i jordelivet kunde jag inte ens förmå mig att känna något, eller ens att bli tagen av stundens och livets allvar.

Från och med nu får dr Grey sitta där och filosofera utan mig på onsdagskvällar, fär jag tänker minsann göra något vettigare den timmen.


Andra bloggar om: Grey's Anatomy, dålig tv

Peter Swartling från Idol-juryn har en son, eller i alla fall en dubbelgångare i yngre tappning. Jag fann honom på en bild från Gardells film "En komikers uppväxt".

Se själva! Den blonde killen till vänster.


Andra bloggar om: Idol, Peter Swartling, dubbelgångare, En komikers uppväxt

På väg hem från dagis fann Loppan ett litet brunnslock samt dess ordinarie plats. Genast plockade hon upp det och gick iväg för att lägga det till rätta.

Ett par tio- eller elvaåringar stod och hängde i närheten och ansåg sig vara bättre män för uppgiften. En av dem gick Loppan till mötes:

Han: Ska jag ta den kanske?
Loppan: ..........
Han: Tack!
Loppan: ..........

Loppan tittade flera gånger efter honom, fortfarande tyst, när vi börjat gå. Högröda kinder, generat småleende:

- Han var så himla snäll, mamma!

Mamma fick en klump i bröstet - älskade dotter.
Så börjas det, eller?

Något kommer ifatt mig idag, en lång skugga som växt under veckan. Farmor begravs på fredag och det är dags att åter öppna den där asken av smärta, minnen och känslor. För att livet och vardagen ska fortsätta har jag varit tvungen att då och då stänga locket under de senaste två veckorna. Men när skuggan närmar sig önskar jag att asken tedde sig annorlunda, att jag bara kunde skruva upp den på baksidan och passivt sitta och titta på den snurrande, vackra ballerinan inuti. Men man kan inte välja sin sorg antar jag. Den bara är där.

Min visdom säger dock att det är precis det som kommer att ske i framtiden. Den där asken kommer att spela för mig så småningom, jag kommer att vilja öppna den ofta och njuta av dess innehåll. Idag har den dock andra färger och locket känns tungt. Farmors fina ask - för det är väl det minnen och fortlevnad handlar om.


Andra bloggar om: sorg, begravning, minnen, livet

I fredags fick Loppan en efterlängtad leverans. Go'boken, som annars sålt mest småbarnsböcker, har nu gjort en nylansering: Mina första fakta. Fyra vänner ger sig ut på äventyr i sin magiska låda, som tar dem till (i detta första paket) Dinosauriernas värld. CD/Bok-saga, historia och fakta på samma gång. Och så fick man ett förstoringsglas att undersöka bokens sidor med. Skulle du fråga Loppan kan hon numera namnet på flera av de forntida bestarna - hennes intresse är enormt och uppslukande i ordets rätta bemärkelse. Jag inte berätta om nästa månads bokpaket (om havet och dess djurliv) alltför tidigt, för hennes väntan blir nog alltför stor och smått oöverstiglig.

I helgen kom det första teckningsalstret på samma tema, och den förärades mig. Inget snack om saken, visst har hon ritat en Diplodocus.

Nu är jag naturligtvis av den bestämda uppfattningen att teckningen rätt och slätt var till mig, så kom inte och insinuera att mamma skulle vara en dinosaurie. Även om pilen skulle kunna antyda något annat.




(Klicka på småbilderna för större variant)


Andra bloggar om: Mina första fakta, barns inlärning, intresse, dinosaurier, Diplodocus

Imorgon är det dags för fotografering på dagis, och jag kan konstatera följande:

- Vi borde ha badat barnen istället för att gå på föräldramöte.

- Lillebrors gigantiska sårskorpa på näsan efter helgens närkontakt med asfalt och allt snortorkande kommer mindre lämpligt. Täckstift ligger nära till hands, men blir så uppenbart patetiskt.

- Fröknarna har lovat att inte servera de minsta filmjölk till frukost just imorgon. Tack, där sparar familjen Jensen en halv tröja. Vi sponsrar Skånemejerier så det räcker de övriga 364 dagarna och behöver inga bildbevis.

- Jag har mina aningar om att Loppan, framför den himmelsblått flammiga fotobakgrunden, nog pressar fram ett underbetts-leende, direkt nedärvt från sin mor vid samma ålder, då insikten når barnet att fotografen kan uppfattas som pinsam och krystad.


Andra bloggar om: dagisfoto, välvårdade ungar, underbett

Idag kryddas vardagen med VAB - igen. Lillebror har feber och näsan rinner lite för mycket. Eller ja, han hade feber inatt, men verkar oförskämt pigg nu när han krasch-sovit i vår säng och tagit sovmorgon till nio. Med snor-elva under näsan, runtspringandes, endast iförd blöja och grön-röda mockasiner ropade han efter "pip-pip" (nya namnet på välling, eftersom det ju piper i micron när den är klar).

Själv skulle jag gärna bädda ner mig en stund och sova bort både halsont och hängighet. Det kanske bara krävs ett par mockasiner?


Andra bloggar om: vab, förkylning, barn

Ibland blir jag total egoist, i full mundering.

En av dem får ett svårtröstat och utdraget gallskriksutbrott mitt i natten för att kramkossan förflyttat sig fem cm från sitt ursprungsläge i sängen. Den andre tjatar ut ordet mamma mellan klockan tre och fyra på natten, erbjuds en plats i föräldrarnas säng och tackar för den genom magsparkar, skrik och lavetter i ansiktet.

Någon j-vla tacksamhet får de väl ändå visa mig, de där två!? Tacksamhet över att jag burit dem inom mig vars nio månader, över att jag andats in syrgas till utmattning och tryckt ut dem i smärta, torkat dem i baken i alla år. Visa ödmjukhet för att jag nattvakar, kryper på golvet för och på akut beordran kommer och besiktigar kramdjur i välbäddade korgar fastän jag bara vill få middagen klar.

Jag vill ha piedestalplats för att jag aldrig verkar kunna sätta mig själv och mina behov åt sidan tillräckligt, för att jag trots egen feberfrossa, uteblivet tålamod och bortblåst ork alltid plockar ihop mig själv från pölen på golvet och nattar dem ömsint och för att jag allt som oftast lovordar dem. Vem ger föräldrarna medaljer?!

Denna egoism kommer över en som ett sydostasiatiskt oväder: snabbt, tungt, mörkt - och väldigt snabbt övergående.


Andra bloggar om: egoism, vardagen med barn, tålamod, livets mening, kärlek

Go Daaaaannieeeeeel!!!

Förresten är det en alldeles förträfflig fredagskväll. Tämligen vanlig i sitt slag, men symfonin av samtliga komponenter ger en go' harmoni.

Ugnsstekt kycklingfilé med rostade rotfrukter och en yoghurtsås. En klassiker utan utsvävning, men tillsammans med en flaska Marqués de Riscal blir alltsammans guldkantat. Klart vi ska dricka en liten dyrgrip en helt vanlig fredag! Varför ska den stå i skåpet i väntan på ett lite mer speciellt tillfälle? Denna gudadryck, detta plommonelixir, gör underverk just idag. Loppan är uppe längre, popcorn framför Idol och skön samvaro. Jag dristade mig t o m att krypa in och se sista Idol-bidraget i hennes av några stolar uppbyggda filtkoja framför tvn.

Just idag blev jag en bättre mamma efter några glas Rioja. Eller ja, bättre vet jag inte, men i alla fall mer släpphänt och avslappnad. Eller kanske mer närvarande.

Och så dagens citat:

"He he he... Mamma, jag tog bara ut den!"
(Andra mjölkisen i Loppans underkäke har ikväll lämnat skutan för att ge plats åt det tunga artilleriet.)


Andra bloggar om: Idol, Marqués de Riscal, fredagskväll

Usch, det är bara att konstatera; jag är en sådan mamma som har stora svårigheter i att låta barnen assistera vid matlagningen. Jag är för praktisk och för trångsynt på det planet, och anser ofta att jag gör det framför allt snabbare själv.

Då och då tar jag emellertid mitt förnuft till fånga och låter Loppan hjälpa till, för hon vill ju väldigt gärna. Det är bara det att hon smidigt nog - enligt mig - kommer och frågar lite för sent i processen, då jag oftast är klar. Mitt erbjudande om att hon istället kan få duka bordet faller sällan i god jord.

Idag panerade vi fisk tillsammans... Jag bet ihop, men tålamodsprövade tillrättavisanden sipprade ständigt ur min mungipa, vilket naturligtvis gjorde Loppan något rådvill:

- Nej, inte så!
- Akta mjölet!
- Spill nu inte mer!
- Stå inte precis där!
- Inte trycka så på fisken, och inte ösa på det sättet!

Fy, vad jag skämdes efteråt! Jag måste verkligen gruppera om mina kontrollbehov och släppa in minderårig arbetskraft.


Andra bloggar om: barn, matlagning, assistans

Bild: Liquid Inspiration

Min whiskyfaiblesse har varit uppe om på hyllan och samlat lite damm, men nu ska jag ta mig i kragen och ta fram dammvippan. Den påsklanserade och enbart för svenska marknaden framtagna Black Grouse, från Famous Grouse-bolaget, måste å det snaraste komma i min ägo - tillsammans med ett par andra pärlor jag för ett tag saknat i barskåpet.

Min alkoholkonsumtion i allmänhet och den av whisky i synnerhet har varit i princip obefintlig ett tag. Men nu när höstvindarna friskar i, löven gulnar och morgonluften ångar vid utandning är det dags att fräscha upp whiskybeståndet. Mer som behöver dammas av är glashyllorna i barskåpet. Jag borde vid detta laget just i dammet kunna skriva en smakrecension framför varje flaska. Det finns både utrymme och förutsättning för detta.

Andra bullar således, och nya droppar!


Andra bloggar om: The Black Grouse, The Famous Grouse, whisky, rök, livselixir

För ett tag sedan fick jag ett reklamutskick från Mc Donalds och deras nya Happy Meal-klubb. Utskicket var adresserat till min målsman!

Visst är jag relativt nyss 30 fyllda!?
Eller har jag missat något?

Hur ska jag tolka detta?
Nåväl, för en som försöker behålla barnasinnet är ingen skada skedd.


Andra bloggar om: Mc Donalds, utskick, vuxen, barnasinne

Lillebrors tveklöst första val om han får låna något ur Loppans sortiment, skulle bli den rosa, supersöta teservisen. Då vill han sitta i hennes säng, på det blommiga överkastet, hälla upp mängder av te, plocka ur ljus från tårtbitarna, servera, sörpla och hälla lite till. Där kan han sitta länge, och jag uppmuntrar honom, då jag anser det vara en fin kontrast till all lastbilskörning, mc-rally på golvet och tuff-tuff på mattan.

Det är minst sagt en skön syn.


Andra bloggar om: barnlek, teservis, leksaksbilar, kontraster

Vi fick överta min farbrors keyboard när han uppdaterade sig nyligen. Mest tror jag det var menat som ett finare övningsinstrument för Loppan, som så smått upptäckt pianospelets förtjusning.

Ibland sätter jag mig där och plinkar. De få pianolektionerna jag gick på som barn (jag bytte sedermera tangenter mot strängar) har dessvärre inte fastnat nämnvärt, men kvar sitter ett visst hjälpligt gehör, som navigerar mig fram till rätt toner och i bästa fall ett halvt tillhörande ackord. I svaga stunder tror jag verkligen att jag kan spela, jag sätter mig där, slår på det alltför högtidliga orgelljudet och spelar visor eller psalmer för farmor tills jag får småpatetisk ståpäls över livets skörhet och tonernas balsam i varandras sällskap. Sån har jag alltid varit.

Till saken hör att farmor var jätteduktig på att spela piano och gjorde detta ofta på vår begäran. "Snälla du, spela något för oss". Kaffet efter middagen var framdukat med skira blomsterkoppar och vi satt tillbakalutade i den mörkgröna plyschsoffan. Mest var det Evert Taube vi fick njuta av; Havsörnsvalsen, Min älskling du är som en ros, Brevet från Lillan och Sjösala vals. Jag och min syster dansade till. Där satt farmor rakryggad och stolt vid tangenterna, på en livsfarlig, trebent pianopall. Hon ackompanjerade också ofta våra Luciastunder som små. Stor eller liten visa, av känd eller mindre känd låtskrivare - allt hon spelade fick samma prägel av hennes själ. Ibland kunde jag och min syster inte sjunga med i Lucia-sången, för farmor arrangerade visan som hon önskade: med dramatik, högt lyftna händer mellan ackorden och lite släp i rytmen på egenvalda ställen. Vi fick anpassa oss.

När jag sitter här och spelar psalmer kan jag gott höra hennes forna tillrättavisningar och känna hennes handpåläggning vid tangenterna, som för att visa mig hur det egentligen skulle låta. Mitt plink lät nog ganska illa i hennes tonsäkra öron. Men att i minnet höra hennes "isch" och "näääee" känns idag väldigt bra. Då är allt som vanligt. Nästan.

Vårt nyplanterade äppelträd bär ingen frukt i år, och farmors gamla träd med Ingrid-Marie har drabbats av någon sjukdom och har en väldigt begränsad skörd. Symboliskt och jättetråkigt, nu när farmor gått bort. Ett fint minne hade varit att få skörda och njuta länge av hennes djupröda äpplen i mat, mos och kakor. Nu får vi nog nöja oss med en kaka eller två, när familjen träffas och rensar lite i huset nästa helg.

Det verkar precis som om även apelns växtkraft håller minnesstund för henne, av ledsamhet. Äppleskörden sent om höstarna var alltid så viktig för farmor, som så mycket annat i trädgården. Mina föräldrar plockade och vi små klättrade i det så lagom stora trädet. Äpplena förvarade hon i lådor under täcken på altanen hela vintern, tittade till dem som småbarn och kokte mycket mos.

Hon pratade ofta om sina Ingrid-Marie. Det kommer jag också att göra, när vårt träd går att skörda så småningom.

Och så går livet vidare. På ett sätt av många, med farmor i ljust minne.

Tiden, timmarna, minuterna - de bara rinner ifrån mig. Farmors tunga andetag i sjukhussängen, hur lät de? Hennes rosigt febriga hy, hur kändes den? När sorgen sköljer över mig blir minnesfragmenten luddigare. Jag vill kunna ta på sorgen, kunna ta på döden. Varför är det så svårt?

Och varför tog tårarna slut just idag? Jag vill inte glida ifrån, jag vill vara närvarande - mitt i känslorna igen. Med all säkerhet är det sinnets förmåga att sovra och bearbeta upplevelsen. En klen tröst.

Så kommer nya tankar krypande. Själen lämnar visst kroppen när sista andetaget tas. Varför känns då kroppen så viktig i mitt sorgearbete just nu? Det är ju farmors händer som långsamt strukit mig över kinden, det är hennes ögon jag läst av, det är hennes åldrade armar jag hållit och det är hennes röst jag lyssnat till. Inte kan dessa fysiska företeelser bara bli obetydliga för att hon lämnat jordelivet? Den iskalla kåren längs ryggen dröjer sig kvar när jag flyktigt tänker på den tillfälliga och kyliga plats hennes lekamen befinner sig på för tillfället. Jag vågar knappt; min farmor, i ett kylrum.

Tårarna var visst inte slut ändå.

Jag förstår inte varför det mest naturliga ska vara så svårt att ta till sig.

Ända upp.
Ända bort.
Ända dit.

Så långt hördes dagens själaringning för farmor, från Mariakyrkan här i stan. Vi kurade ihop oss i en bänk, lät oss omslutas av sten och tradition, tända ljus och öronbedövande kyrktystnad. Lyssnade länge på klockorna, som jag vet att hon hörde, var hon än är. Klockorna visade henne vägen.

Dagen hon lämnade oss var det strålande sol och sensommarvärme. Idag regnar det, och är grått. Verkligheten kommer ikapp.

Så somnade farmor in, efter en dryg veckas djupa drömmar och oroliga sjukhusnätter. Nu är hennes oro till ända och hennes evighetssömn välbehövd.

Lilla farmor. Inte ville jag inse att du packade en betydligt tyngre väska än jag kunde ana, när du trillade och slog dig. En väska tung av erfarenheter och minnen, av bilder och kanske nya undringar och frågor. Du dolde den väl, eller så valde jag att inte se den. Jag trodde det räckte med neccessär och det nödvändigaste, men du hade andra planer. Du skulle åka längre, det inser jag nu.

Ur ett töcken häromdagen berättade du att du var orolig för hemresan. Min förhoppning är att du nu känner att du kommit hem på något vis ändå. Du hade många orosmoln i tillvaron, så många tveksamheter och frågor, och vi alla visste att det bara fanns en som kunde svara på dessa. Nu är du förenad med farfar, efter alla år. Frågorna låg i väskan, ge dem till honom - han ger dig svar, han stöttar och håller om dig nu.

Vi som blev kvar gömmer minnena i hjärtat.
Vi minns, sår nya frön och vårdar de gamla väl. I dessa lever du vidare på så många sätt.

Vi tänker på dig.
Vi saknar dig.
Du fattas oss!

Efter den gångna veckans intensitet i olika varianter var det med extra lättnad och glädje vi styrde kosan till min syster och blivande svåger i Småland över helgen. Gemensam matlagning (det är något terapeutiskt i att laga mat tillsammans med någon), långsamma och avslappnade dagar utan schema, långa promenader, frisk lantluft, tända ljus och många pratstunder gav ny kraft åt våra urlakade batterier.

Jag älskar min syster. Jag älskar henne så ofantligt mycket. I lätta och svåra stunder är hon mitt komplement i livet, mitt ständiga parallellspår, min andra själshalva. Och vi är, som hon själv författat åt mig en gång, varandras historia och framtid.