"Möte i monsunen"
Ibland blir jag total egoist, i full mundering.
En av dem får ett svårtröstat och utdraget gallskriksutbrott mitt i natten för att kramkossan förflyttat sig fem cm från sitt ursprungsläge i sängen. Den andre tjatar ut ordet mamma mellan klockan tre och fyra på natten, erbjuds en plats i föräldrarnas säng och tackar för den genom magsparkar, skrik och lavetter i ansiktet.
Någon j-vla tacksamhet får de väl ändå visa mig, de där två!? Tacksamhet över att jag burit dem inom mig vars nio månader, över att jag andats in syrgas till utmattning och tryckt ut dem i smärta, torkat dem i baken i alla år. Visa ödmjukhet för att jag nattvakar, kryper på golvet för och på akut beordran kommer och besiktigar kramdjur i välbäddade korgar fastän jag bara vill få middagen klar.
Jag vill ha piedestalplats för att jag aldrig verkar kunna sätta mig själv och mina behov åt sidan tillräckligt, för att jag trots egen feberfrossa, uteblivet tålamod och bortblåst ork alltid plockar ihop mig själv från pölen på golvet och nattar dem ömsint och för att jag allt som oftast lovordar dem. Vem ger föräldrarna medaljer?!
Denna egoism kommer över en som ett sydostasiatiskt oväder: snabbt, tungt, mörkt - och väldigt snabbt övergående.
Andra bloggar om: egoism, vardagen med barn, tålamod, livets mening, kärlek
En av dem får ett svårtröstat och utdraget gallskriksutbrott mitt i natten för att kramkossan förflyttat sig fem cm från sitt ursprungsläge i sängen. Den andre tjatar ut ordet mamma mellan klockan tre och fyra på natten, erbjuds en plats i föräldrarnas säng och tackar för den genom magsparkar, skrik och lavetter i ansiktet.
Någon j-vla tacksamhet får de väl ändå visa mig, de där två!? Tacksamhet över att jag burit dem inom mig vars nio månader, över att jag andats in syrgas till utmattning och tryckt ut dem i smärta, torkat dem i baken i alla år. Visa ödmjukhet för att jag nattvakar, kryper på golvet för och på akut beordran kommer och besiktigar kramdjur i välbäddade korgar fastän jag bara vill få middagen klar.
Jag vill ha piedestalplats för att jag aldrig verkar kunna sätta mig själv och mina behov åt sidan tillräckligt, för att jag trots egen feberfrossa, uteblivet tålamod och bortblåst ork alltid plockar ihop mig själv från pölen på golvet och nattar dem ömsint och för att jag allt som oftast lovordar dem. Vem ger föräldrarna medaljer?!
Denna egoism kommer över en som ett sydostasiatiskt oväder: snabbt, tungt, mörkt - och väldigt snabbt övergående.
Andra bloggar om: egoism, vardagen med barn, tålamod, livets mening, kärlek
Kommentarer
Postat av: Sissi
Huuuahh, ja du borde verkligen ha medalj! (säger jag med skälvan i rösten då jag inser vad som komma skall!)
Trackback
