Familjen Jensen

Tiden, timmarna, minuterna - de bara rinner ifrån mig. Farmors tunga andetag i sjukhussängen, hur lät de? Hennes rosigt febriga hy, hur kändes den? När sorgen sköljer över mig blir minnesfragmenten luddigare. Jag vill kunna ta på sorgen, kunna ta på döden. Varför är det så svårt?

Och varför tog tårarna slut just idag? Jag vill inte glida ifrån, jag vill vara närvarande - mitt i känslorna igen. Med all säkerhet är det sinnets förmåga att sovra och bearbeta upplevelsen. En klen tröst.

Så kommer nya tankar krypande. Själen lämnar visst kroppen när sista andetaget tas. Varför känns då kroppen så viktig i mitt sorgearbete just nu? Det är ju farmors händer som långsamt strukit mig över kinden, det är hennes ögon jag läst av, det är hennes åldrade armar jag hållit och det är hennes röst jag lyssnat till. Inte kan dessa fysiska företeelser bara bli obetydliga för att hon lämnat jordelivet? Den iskalla kåren längs ryggen dröjer sig kvar när jag flyktigt tänker på den tillfälliga och kyliga plats hennes lekamen befinner sig på för tillfället. Jag vågar knappt; min farmor, i ett kylrum.

Tårarna var visst inte slut ändå.

Jag förstår inte varför det mest naturliga ska vara så svårt att ta till sig.