Familjen Jensen

En svart, kort kabel - med USB-ände.

Jag tänkte att Loppan skulle få fler ljudsagor inladdade på sin mp3-spelare med hjälp av denna kabel. Det är bara ett problem, den är borta. Finns det någon mer än jag som ser rött vid sådana tillfällen? Jag springer här, letar på samma ställen flera gånger. Kanske letade jag slarvigt sist. Tänker, stirrar rakt fram och bara måste hitta den. Jag kan inte fokusera på något annat förrän kabelfan är upphittad.

Förr om åren kunde jag oftast trösta mig med att tingen skulle dyka upp förr eller senare; "De är ju här någonstans". Numera finns det fyra små flinka händer som vid ett obevakat ögonblick kan ha gett det eftersökta ett nytt hem - slängt, flyttat eller tappat.

Mannen säger åt mig, ber mig ödmjukast, att ge upp. Men jag går på tå, fortsätter, hyperventilerar. Borde lägga av, det tjänar inget till.

Nä minsann, nu måste jag skynda vidare. Jag ska leta i hurtsen bredvid mig för tjugonde gången.

Galenskapens brant  vid mina fötter.

Jag såg när han åkte. Det brukar jag inte göra. Han brukar inte packa, han bara sticker ett tag. Bort.

Denna gång verkade han dock packa metodiskt, som för en längre resa. Han och fanskapet passar inte alls ihop. Kass personkemi tydligen. Dessvärre är det alltid han som ger upp, han som åker. Fanskapet däremot, är den som hånfullt sitter kvar och skadeglatt ber om en drink istället.

När han åker känner jag mig så sviken. Han ska alltid finnas där! I hans frånvaro tror jag uppriktigt att djävulen flugit i mina barn, jag blir galen och svart i mun. Jag ser dimmigt och tänker irrationellt. Min olycka går ut över alla i familjen.

Nu är han borta, och jag står frusen och bitter i dörren och undrar när han behagar återvända.

Älskade Tålamod, kom tillbaka!


Andra bloggar om: tålamod, sömnbrist

Dagar och nätter flyter ihop, och jag har barnagråt och sjukhus i sinne och inre bilder:

Hissen upp och ner
orangefärgade gummibritsar, slitna av ambulanstransporter till och från akuten
blåklädda sköterskor
dropp
vita rockar och fotriktiga skor
andningsmask och andnöd
hissa upp ryggstöd på sängen - och hissa ned
spruta med medicin

Det luktar speciellt på sjukhus, från det att man sätter fötterna innanför entrén. Jag har inandats den doften till och från varje dag sedan i onsdags, och nu tycker jag till och med att det luktar sjukhus på vår egen toalett...

Jag har mycket sömn att ta igen. Lite av denna ger jag mig i kast med nu.

När rutiner sätts ur spel, farmor plötsligt vistas på sjukhus, Lillebror fått kraftig krupp och är feberhängig, då får bl a bloggen stå till sidan för ett tag.

Jag har knappast kunnat undgå insikten om att min musiksmak förändrats de senaste åren, eller i alla fall e. B. (efter Barnen).

Om rockaren i mig ska krypa fram måste jag nog köpa en konsertbiljett. För här hemma är sonaterna annorlunda, och jag känner att tonlägena måste sänkas och takterna dras ned när jag lyssnar på musik.

"Mamma, maaaammaaa, MAAAMMAAAAA!" har ersatt Rolling Stones.
Matkladd och gaffelhamrande har ersatt ösiga trumsolon.
Barnvisor i falsett har ersatt blues och bluegrass.

När man ridit ut en emotionell storm tillsammans med Loppan får det bli Sophie Zelmani eller Oh laura som lugnar mig. Sinnet befrias inte längre av rock, inte här hemma i alla fall. Jag behöver kontrast, inte komplement, till de övriga musikstyckena i huset. Kort sagt är det inte högtalarna som ger mig lock för öronen - det är barnen.

Blues- och rockblodet rinner emellertid fortfarande i mina ådror, om än lite trögare. När småbarnsåren är till ända och vulkanutbrotten färre, så vaknar jag igen. Då ska jag, liksom Helena, skaffa en årlig konsertbudget, och jag ska hoppa upp och ner i folkhavet, få gåshud av gitarrplock och hjärtflimmer av basgångarna från högtalarna.

Men inte än. Än ett par år ska jag på alla fyra torka rent golvet från matrester med mirakeltrasan och ibland längta tills mina älskade yrväder knoppat in och min puls kan återgå till det normala. Än ett tag njuter jag i princip uteslutande av lugna tongångar, sammetströstande röster och klassiska stycken framför stereon.


Andra bloggar om: musiksmak, förändring

Lillebror; bestämt nickande, storögd och aningen uppfodrande:

"Mamma, itta te-te"

Jaha, ungen vill kolla på tv...


Andra bloggar om: barn, språkutveckling

"Gamla, fina bomullsunderlakan har en kvalité som inte står att finna idag, ser ni!"

Mormors bestämda och med sanningen överensstämmande uttalande har med tiden resulterat i att hon sytt om gamla underlakan med spetsbrodyr till påslakan. Till övriga familjens sovtrevnad!

Jag njuter och tänker på henne (still goin' strong) varje gång jag som idag kryper ner under dessa nytvättade sängkläder.

Sa jag att jag älskar mormor?

Varför kändes det så himla bra när Loppan satt och lekte med tandpetarstoppade ekollon?

Är det för den tillfälliga flykten från materialismen?
Eller för att det minner om svunna tider?
Eller kanske för att det bara är så okomplicerat?




Andra bloggar om: Lek, enkelhet

Jag anser mig själv vara relativt duktig på att ta tillvara stunden, duktig för att vara arbetande tvåbarnsmor. Detta klär jag självfallet också i ord.

Så satt jag och tittade på SVTs dokumentär "De sista åren med Nicky", som handlar om pojken som insjuknade i en dödlig sjukdom vid åtta års ålder, om hans familj, om hur man orkar, hur man balanserar livet. Plötsligt tycker jag inte alls att vi lever i nuet. Nickys mamma klär samma tankar i helt andra ord än jag, men hennes är så påtagliga, jag kan så tydligt se hennes genomärliga tacksamhet för ännu en ny dag med sonen. Just nu, just idag. Bara idag. För henne var det viktigaste att ge sonen trygghet och självkänsla under sin resterande levnadstid. Varje dag.

Klyschor måhända, men ska det vara så förbenat svårt att kliva ur ekorrhjulet och istället vara tacksam, att leva efter devisen om att just försöka se varje dag som en gåva? Tänk om det inte finns något friskt imorgon, eller något gemensamt imorgon?

Dokumentären avslutade en mycket bra familjesöndag, så bättre tyngd kunde jag inte få i min egen strävan.


Andra bloggar om: De sista åren med Nicky, barn, hälsa, livets mening

Det blir fel hur jag än skriver det: Lillebror har en förkärlek till gummi.

Gamla bitringar från spädbarnstiden, däcken på rallybilen, sidostängerna på supertrumman. När han väl känner att det är gummi måste han bara bita en stund. Hårt som mjukt. Och så ler han lite.

Jodåsåatt...

Egentid i trädgården ska inte underskattas. Idag har jag lukat ogräs i två timmar, på den ytan från vilken vi ryckt upp en massa taggiga buskar för en tid sedan. Enbart jord och än så länge ingen nyplanterad växtlighet ger ogräset bra fäste.

Ja, luka och luka, jag har snarare skogat vår Amazonas.


Andra bloggar om: ogräs, egentid

Det händer inte så ofta, men ibland blir jag utmanad av någon annan bloggare, att tillföra information i listform - oftast sådan om mig själv. Föregående inlägg gick som bekant under temat egenheter, vilket denna utmaning också resulterar i. Så otroligt passande...

Ladies and gentlemen, här blottas åtta av mina vanor:

* Jag måste snyta mig det första jag gör på morgonen.

* Varje dag måste jag torka av handfatet med trasa, så det är riktigt rent. Jag behöver därför inte storstäda handfatet mer än en gång i månaden, så en viss vinst till följd av torkfrenesin finns. Noll tolerans mot kalkfläckar...

* Jag måste alltid gå och göra nummer två mitt i kvällsbloggningen. Jädrans magovana. För mycket fibrer.

* När jag har bäddat vår säng får ingen röra den, leka i den eller pösa till de sträckta lakanen.

* Det verkar inte finnas någon tillräckligt stor neccessär att köpa på marknaden, vilken täcker mina behov vid övernattningar hemifrån. Den romantiskt blommiga från Liberty i London har tio år på nacken och lämnar nu in. Den sväljer väl en sisådär sex eller sju liter.

* Jag kan inte visa mig ute med "dagen-efter-hår" utan måste ha keps. Skulle jag behöva ta av den är det kört.

* Jag klarar inte av oglaserade krukbottnar eller intorkad jord på fingrarna. Det är något med det sträva.

* Om jag slår mig ute på fingerspetsarna gör det samtidigt ont på en punkt på näsroten. Kopplingsfel?

Nej! Jag kommer på minst fem till utan att tänka efter, men dem tänker jag inte avslöja. De obligatoriska åtta får räcka.

(Konstpaus. Ursäkta, jag var tvungen att åtgärda en av mina sedvanliga kvällsegenheter ovan.)

Jaha, så kvarstår då uppdraget att i min tur utmana ytterligare åtta bloggar. Det blir för svårt, för de bloggar jag frekvent läser har redan blivit utmanade, eller så är de offentliga personer eller författare. Så jag lämnar WO på den punkten. Tyvärr.

Jo, Hanna-favvis, du kanske har tid och vill? :o)

Tack Evans, för att du med utmaningen gav mig en behövlig chans till självdistans och rannsakning i listform!

Alla har vi våra egenheter. Mina finns förmodligen nedskrivna i någon gigantisk doktorsavhandling, som ni eventuellt och i så fall uppdelat får ta del av senare, men en av käre makens ser ni nedan.



Förmodligen mer för sportens skull än för funktionens pressar han med en sällan skådad effektivitet och med osthyvelns skaft ut det allra sista ur alla sorters tuber. Denna stackare innehåller kaviar, ja lite i alla fall.

Han förlänger livet på tubstackarna, då jag hade kastat dem långt innan. Samma metod går med fördel att appliceras även på tandkrämstuber.

Mer kaviar åt folket!


Andra bloggar om: kaviartub, effektivitet, egenheter

Så kom kylan och det var 6 grader vid uppstigningen imorse. Loppan ville ha vantar och krängde på sig en täckjacka. Lillebror i mössa och temporär jacklösning (stickad polo och vindjacka). Poolen står fortfarande vattenfylld i trädgården, och solsängarna i sällskap bredvid.

Fan. Återigen konstaterar jag att jag är efter i årstidssvängarna när det gäller barnens ytterkläder:

- Höstjackor till dem båda.
- Höstskor/Kängor.
- Overaller
- Höstmössor
- Vantar

Suck.


Andra bloggar om: barnkläder, ytterkläder, overaller, höst

Imorse var det första dagen sedan inskolningen som Lillebror inte grät vid lämningen på dagis.

Man blir lite lycklig som förälder på väg till jobbet när man inser att den lilla älsklingen fattat galoppen, biter ihop och anpassar sig. För inget barn blir väl egentligen överlyckligt av att bli lämnat till barnomsorg, även om förutsättningarna är de bästa tänkbara.

- Tänk så nyttigt det är för dem och så mycket de lär sig, hör man ofta sägas. Visst, med vårt moderna samhälle i åtanke är barnomsorg kanske en nödvändighet för att barnen ska dra lärdomar av och kunna stålsätta sig för det tuffa klimat som väntar dem senare. Men hur och varför hamnade vi där?

Något i mig protesterar vilt. Vi har anpassat ännu ett barn till systemet.

Och nu går jag och hämtar dem - mina älsklingar.


Andra bloggar om: barnomsorg, dagis

Någon medial person hade vett att kalla höstens tv-tablå för "tv-välling", och jag är beredd att hålla med, med tillägget att det är en allmängiltig benämning. Pulver och vatten, en och annan skakning och så lite piffande upphettning. Det blir inte mycket bättre med de förutsättningarna.

Därför är jag väldigt nöjd med mitt senaste dumburksbeslut: Att i princip enbart titta på Vetenskapens värld i veckorna. Programmet berikar, ifrågasätter, inger respekt och föder en ny sorts tacksamhet över livet hos mig. I tv-soffan på måndagskvällarna blir världen således gigantisk, på ett bra sätt.

Tack för de', SVT.

Kuriosa: Dumburksbeslutet har ett undantag: Söderläge - så att den slumrande trädgårdsnerven får näring. Söta, charmiga Maria Arborgh, som så djupt pratar om det gröna och alla trädgårdslinjer att hon ofta tankemässigt målar in sig i ett filosofiskt hörn som inte hinner torka förrän programmet tar slut. Dock, hade jag varit gay hade jag fallit som en fura för just henne! Jag vill ha hennes kläder, hennes hår, hennes skor och hennes nagellack. Jag vill vara henne.


Andra bloggar om: tv, Vetenskapens värld, Söderläge, Maria Arborgh, SVT

Varje höst ger jag mig på ett nytt försök att äta havregrynsgröt till frukost. Jag brukar klara några veckor, sedan rinner det grå massa ur öronen på mig och rent gastronomiskt känns det som om jag förflyttar mig tillbaka till medeltiden.

Så kära ni, ge mig någa tips på hur jag kan pimpa min gröt!
Sylt är uteslutet, och kanel med russin känns uttjatat.


Andra bloggar om: frukost, nyttigt, havregrynsgröt

Facebook. Denna ständiga och nypåkomna hets kring Facebook. "X vill bli din kompis på Facebook, registrera dig nu". Mejlen har haglat in under de gångna två veckorna.

Normalt sett är det en sådan teknikalitet jag tveklöst och direkt skulle hoppa på. Numera har jag bättre självinsikt och vet med bestämdhet att jag hade fastnat där - bland låtsasvänner (och för all del de riktiga till viss del), nya och okända bekantskaper, uppdatering av bilder och mig själv. Jag har nog med att försöka uppdatera mig och min vänskapskrets på riktigt, så där får jag dra min gräns. På bloggen släpper jag förvisso på integriteten, mest för att kunna skriva av mig, men även för att folk ska få kika in. Resten av muren behåller jag. Det blir inget facebookande för mig.


Andra bloggar om: Facebook, tid, integritet

Nu blev det så himla bra igen - en film utan reklam.

Vi hoppade plötsligt in i Wonder Boys, vilket visade sig vara en fullträff. Välspelat, livsbejakande, roligt, intellektuellt, dämpat, bitterljuvt och riktigt, riktigt bra. Spretig beskrivning måhända, men så är jag inte heller någon vidare recensent.


Andra bloggar om: Wonder Boys, film

Vi sitter på golvet, jag och barnen. Lillebror backar till, sätter sig i mitt knä och vill läsa nya Biltema-katalogen.

Är det fredag, så är det...


Andra bloggar om: läsning, barn, Biltema