Familjen Jensen

Loppan springer omkring och har upptäckt öronpropparnas egenskaper.
- Det låter ju ingenting mamma, gastar hon lyckligt.

Nä, tro det. Ge mig ett extra par, tack.

Öronpropparna ger mig påminnelser. Om att jag underskattade dem under Loppans spädbarnstid. Om att jag borde ha njutit mer och "pluggat in". Om att jag gått miste om lite förlorad sömn. Som nybliven mamma trodde jag i min enfald att världen skulle stanna och maken bli hjälplös samt tappa sin egen hörsel och barnskötarförmåga om jag använde dem.

Det där instinktiva moderskapsgummibandet. Så kallar jag det. Det som alltid sitter knutet från en mammas hjärta och tankeverksamhet till barnen. Ett gummiband som inte går att ta loss. Jo, kanske tillfälligt med stor möda. Det gör att mamma i allt hon företar sig har barnen i åtanke; jag kanske måste avbryta pågående aktivitet när som helst, kanske måste jag gå ifrån utan vetskap om när jag kommer tillbaka. Gummibandet gör alla tankar tillfälliga, de blir lite halva - för säkerhets skull.

De tillfällen jag klarar av att tillfälligt plocka loss gummibanden är befriande - faktiskt. Njutfulla, lustiga. Men det går aldrig eller ytterst sällan i vardagen. Det är en instinkt som barnens "huvudvårdgivare" har. Ett villkorslöst gummiband.

På tal om öronproppar och ingenting.