Familjen Jensen

Gårdagens besök från Västergötland kändes viktigt, mysigt, avspänt och trevligt på alla sätt. Hela huset var fullt av folk, men det pratades och umgicks i alla hörnor, bland gamla och unga - det älskar jag. Inga paradmiddagar där man får skylla sig själv om man plockar i köket och inte sitter i det sociala centrat; vid matplatsen. Alla hjälptes åt, vilket jag som värdinna uppskattar enormt; vi skar grönsaker tillsammans och stötte samtalsämnen över den hackade löken. Jag vågar mig nästan på att använda begreppet "en familjemiddag vid medelhavet". Ni vet, som taget ur en film, gamla mormor i svart huckle och dito klänning (förlåt en enfaldigs grova generalisering) samlar alla under det stora trädet i trädgården på en rejäl men enkel pastamiddag. Gårdagens utseende var annorlunda, men känslan var densamma; gemenskap. En underbar stämning som jag gärna upplever massor av gånger. Tack kära Hjo-bor för det!

Vi "barn" axlar en ny era nu, och odlar VÅRA kontakter. Våra föräldrar har av naturliga skäl hitintills varit drivande på det planet. Men jag tror att vi är överens om att släktskapet plötsligt känns jätteviktigt, något vi måste och vill bygga vidare på. Och förutom vår har ju ännu en generation skapat en ny gren på släktträdet, där Lillebror fann en ny vän, även om denna gren ännu befinner sig på kryp-bank-skrik-bajs-nonsensprat-stadiet. :o)

Härligt!