Familjen Jensen

Lillebror är ett s k krupp-barn, diagnosen falsk krupp ställdes efter en obehaglig akutenupplevelse i början av året. Inatt lät han skum i luftrören igen, och vi förberedde på de sätt vi kunde: Vädrade kallt i hans rum, pallade upp huvuddelen av sängen med Dostojevskijs två bästsäljare, gav honom hostmedicin och dricka samt satte på babylarmet. Vänta, lyssna, vänta, lyssna...

Nu slapp vi ilfart till sjukhuset, men jag kan bara konstatera att jag blir en riktigt liten mesig räka när det gäller mina barns hälsa och välbefinnande. De vanliga bacillerna är ingen match (en snor-elva under näsan är väl ett kroniskt barnatillstånd under vinterhalvåret, eller?), men när det som i detta fall gäller andnöd försvinner min moderliga styrka fullkomligt, och jag blir nästan sjuk av oro. Jag sprang i nattlinnet mellan vårt och Lillebrors sovrum flera gånger i onödan, bara för att ha koll. Jag lade t o m fram kläder ifall jag skulle behöva kasta på mig och köra iväg med honom. Kontrollfreaket måste göra det i förväg, så jag inte kommer springande in på akutens stengolv med ett barn på armen, utan byxor och iförd endast en strumpa. Tankeverksamheten är vid sådana tillfällen minst sagt begränsad. Farhågorna skenar helt ologiskt iväg och jag får svårt att sova.

Moderskärlek? Ja huuu ja, men giv mig då lite styrka!