Familjen Jensen

Det var säkert 15 år sedan sist.
Men igår valde jag att göra det igen.
Jag hade sannolikt ångrat mig om jag fegat.

På väninnans möhippa igår valde jag att sätta mig på hästryggen igen. I tio härliga minuter njöt jag av de naturella hästkrafterna - skritt, trav och galopp. Underbart, trots att jag hade noll koll på den ståndaktige och - förutsättningarna till trots - tålmodige kraken.

Idag kan jag knappt gå. Jag går som John Wayne, och har ganska ont. Insidan av låren; hade jag inga muskler där?

Tydligen inte...

På anslagstavlan i köket hänger två biocheckar, förmodligen som tack för någonting. I vårt hushåll tillåts de där checkarna hänga ganska länge, tills de används när vi äntligen fått tummen ur och fixat barnvakt samt till slut bestämt oss för vilken film vi vill se. Har vi tur då, så har sista datum inte passerat.

Jag vill se denna:                             Men maken vill nog se denna:


                        
                                                            Fantastic Four - Rise of the silver surfer...

Det finns viss risk för ris av maken i kvällningen, men det kanske bara påskyndar ett gemensamt filmbeslut...


Andra bloggar om: bio, fantastic four, This is England

Maken tvättar trädäcket med slip och högtryckstvätt. Han är jätteduktig - och jag hör inte mina egna tankar. Egentligen är då allt som vanligt, sånär som på att barnen inte är hemma.

Vägen tillbaka till arbete efter föräldraledighet...

Ibland är det så skönt att kunna länka till andras nedskrivna ord om livets väsentligheter. Här är några av Helenas, som jag vill att du gärna läser och begrundar.

Här sitter jag med världsnygga mac-datorn, villa i mexitegel, flera par skor, inredningstidningar på hög, effektiv tvättmaskin, beiga kaffemuggar när jag vill ha vita samt en latexmadrass jag klagar lite på.

Dessa annars så ytterst påtagliga prylar och företeelser känns plötsligt så overkliga när jag i Illusterad Vetenskap läser att solen faktiskt slocknar så småningom. Den förbrukar allt sitt kväve, sväller upp av gas och om den inte slukar så föser den i alla fall bort jorden till en djupfryst mörk plats för att därefter skrumpna ihop - för evigt.

Nu är det en helvetes massa år dit, närmare bestämt ca fyra miljarder, men det är tillräckligt för mig att veta att ALLT är förgängligt. Ingenting vi skapar, sliter för eller tjänar pengar till är beständigt. Allt utplånas, försvinner en gång för alla.

Det enda som räknas är IDAG, allt skulle rent hypotetiskt kunna vara slut imorgon. Så tänker jag.

Sätt dig inte och jobba, börja inte stressa eller ställ dig med näsan ner i diskhon direkt efter att du läst detta. Jag tänker gå in och pussa mina barn, ta hand om min man och bara se till att finnas.

"Min stund på jorden", som jag skrivit så många gånger förr.

Gå och ta mått på DIN egen stund!

Med tropisk luftfuktighet och rejäl värme är det många som ändå väljer stranden, en helgrå himmel till trots. Ett ytterst bra val.

Under en lång cykeltur med kulglassinköp i eftermiddags satte vi stålhästarna för att bara busa lite på stranden. Alla glassiga, välsmorda soldyrkare lyste med sin frånvaro. Kvar på stranden satt njutarna och läste, halvsov eller åt medhavd picknick. Lillebror sprang i blöjan och smorde lyckligt sand i hårbotten medan Loppan tog ett nakenbad i falsett innan vi cyklade hemåt.

Det där är min typ av strandbesök; ingen UV-grill från ovan, inget desperat skydd under kulört parasoll, inget kisande som ger huvudvärk, inget kletigt smörj, inga kylväskor eller leksakshögar - och inga kokosdofter.

Enbart en stunds bus och vattenbrynssvalka.

Mina, stackars ömma fötter.

Det var bekantas bröllop i helgen, och som vanligt vid sådana tillställningar blev det massor av dans framåt småtimmarna för min del. Mina trofasta (förstår inte varför egentligen) svarta, spetsiga skor måste ersättas och åker snarast i UFF-insamlingen, för så här dagen efter har jag fortfarande knappt någon känsel i ett par av mina tår. De ömmar, är svullna och det känns som om de blivit överkörda av en tungt lastad traktor eller snöplog.

Men jag var snygg och fin.

Jag gör ofta samma misstag - glömmer att be Loppan gå på toa innan vi går till Willys och stödhandlar. Lätt kissnödig förvandlas hon till ett bokstavsbarn, som springer fram och tillbaka, bråkar, trissar Lillebro till bus, pillar på jordgubbar så att de trillar ner på golvet, gastandes i butiken och oftast helt oförmögen att lyssna på tillsägelser. När jag frågar henne behöver hon naturligvis INTE gå på toaletten.

Oftast slutar det med att vi flåsande får springa hem med fullastad sulky, matpåsar slängnade längs med sidorna och med en Lillebror i effektfull motvindsfrisyr.

Att jag aldrig lär mig.

Lillebror testar sin auktoritet, med blandat resultat. Hans senaste "move" är att stampa kraftigt med ena foten, se vansinnigt arg ut och titta under lugg (den han inte har), peka på den stackars personen i fråga och väsa "Sssccchhh!"

Man måste leka isprinsessa även om solen gassar och kvicksilvret skjuter i höjden. Det behövs både strumpbyxor, raggsockar och vantar för att klara uppvisningen på isbanan.


Man ser inte att det under raggsockarna även finns balettskor...

Vi är högkonsumenter av hushållspapper:

En använder lite för mycket varje gång.
En räknar sektioner och är mån om perforeringen.
En vägrar torka sig själv och sitter hellre och spretar med kladdiga fingrar och vädjar om hjälp.
En ska alltid torka själv, sig själv (som en kokett gammal farbror) och riva i småslamsor efteråt.

Till mammas förtjusning inget riktigt sådant, men uppenbarligen är det gott nog åt Loppan.

Docksängen agerar bur, det bäddas frenetiskt med filtar och sjalar (inte duger det med sågspån i någon form) och en hållare till ett magnetordsspel har förvandlats till matskål. Hon ritar salladsblad och morötter - som du ser i bild - och låter buren stå bredvid sin säng nattetid.

Jag är glad och tacksam så länge vi kan förhala all hennes monotona vädjan om kattjävlar, hamsterhelveten och jyckar. Sånär som på katten är det fina djur, men inte hemma hos mig.

Jag är en kylskåpsslarver. Där har ni det, nu har jag erkänt.

Före varje storhandling slänger jag rester och bortglömda livsmedel, för att den nya maten ska få plats. Mannen skakar ibland på huvudet åt de fynd han gör.

Däremot har jag en hylla som allt som oftast faller i total glömska - där finns ingen kontinuerlig koll; glasburkshyllan. Ett bortglömt tillhåll, en välförsluten döende hord, en glasburkarnas kyrkogård. Här hittar man t ex pesto, soltorkade tomater, ajvar relish, majonnäs, smörgåsgurka, lingon, marmelader, lemon curd, oliver och tacosås. Samtliga stackare är öppnade och säkert hälften av dem är till spillo och utgångna. Jag köper nya burkar och sätter ytterst, glömmer de gamla.

Fy på sig, fru Jensen.

I vårt kylskåp är man dessvärre knappt värd sitt namn som glasburk: Man ställs undan, prioriteras fort bort och blir gammal utan uppmärksamhet.

Det där känner jag igen någon annanstans ifrån.

Om Lillebror skulle få välja proviant att ta med till en öde ö, så hade valet fallit på Proviva, frukt i alla dess former, ost, tomat, paprika, morötter, oliver, grapefrukt (!), kikärter, haricot verts och salta pinnar.

Om Loppan skulle göra detsamma, skulle hennes matsäck innehålla Proviva (hon har alltid kallat det "Proschiva"), oliver, ost, choklad, lite choklad, mer choklad, några sötmandlar och så spaghetti.

Lillebror hade jag aldrig oroat mig för, han hade säkert kommit hempaddlande på en brädlängd, full av energi. Loppan däremot är jag mer osäker på. Hon hade suttit kvar där på ön och ätit spaghetti och knaprat choklad till tidens ände.

... och olyckor som sker här i världen; vilken tur man kan ha...

Loppan ligger i hårdträning inför sin satsning på nytt utomhusrekord under kommande OS. Än har hon en bra bit till personbästa, men mentaliteten är rätt, och formen ypperlig.

Så fick vi en bonusdag i sommarens tecken - en dag utan ett endaste moln på himlen. Jag är inget annat än tacksam för att få vänta ytterligare någon dag med att ställa sandalerna i garderoben.

Först en svalkande frukoststund på terrassen, sedan ett par stekheta men roliga timmar på "Gammaldags skördefest" på Österlen; med gamla traktorer i rad, äggakaga, helstekt gris, lokala livsmedel, djur för barnen, hopp i halmen och en tur med häst och vagn.

Resterande solsken har avnjutits i trädgården, med flertalet pooldopp och mogna plommon från kojträdet, solbus och mys.

Inga måsten, inga hussysslor.
Naturligtvis underbart.
Ljuva söndag.

- Loppan, nu får du faktiskt skruva ner musiken!
- Okej, mamma!

Enligt sägen är man en riktig ystadbo först när man blivit döpt i Mariakyrkan och sedan ytterligare en gång under den sedan länge årliga traditionen "sprutmönstringen".

Stans frivilliga brandkår marscherar till stadens torg, sällskapade av hemvärnskåren och dess marschmusik. Väl på torget ställs de gamla brandbilarna upp, de gammaldags pumparna fram, vattentrycket jobbas upp och därefter är det fritt fram att bada i strålarna. Hela torget fylls av vatten och som åskådare kommer man sällan undan. Det smådroppar överallt, därav den till synes suddiga bilden. Mången kamera förgås förmodligen i vattendimman.






Loppan blev således dubbeldöpt under gårdagens vattenfestlighet. Till sin förtjusning fick hon vid starten syn på sin bästis, hoppade glatt runt och glömde helt bort sitt fontänfall stunden innan, då hon ramlade illa i den vattentömda fontänen och fick en av stenfiskarna under hakan.

Lillebror tittade fascinerat på från pappas axlar - han får snällt vänta något år.

Skånska Mossagården levererar ekologiska frukter och grönsaker i färdiga prenumerationslådor till de flesta ställen i landskapet. Jag läste om dem och andra liktänkande företagare i senaste Allt om Mat.

Så lockande det är, och verkligen något att tänka över! Jag skulle nog helst av allt vilja vara den där mamman i reklamen (nu minns jag inte för vad) - hon som går med kundvagnen ute i grönsaksodlingarna på åkern.

Det enda egentliga problemet är den på axeln sittande snåljåpen, som håller lite för hårt i familjeslantarna. Måste räkna lite på det, måste tänka lite till.

Och när jag ändå är inne på närodlat, så bestämde (tror jag) jag och mamma oss för att beställa hela, styckade lamm inom kort. Frysboxen i källaren är stor.

De här känslorna är bra och viktiga, tycker jag. Det säger jag med en stor påse Willys-produkter och sydamerikanska äpplen bland mina nyinhandlade livsmedel. Var placerar det mig, i fusk-ekoskaran månne?