Familjen Jensen

Jag och katter är en kass kombination. En gammal kärlek hade en svartvit katt som ofta fräste i min närvaro och en dag klöste mig över ansiktet. Hon satte både fysiska och mentala spår, och sedan dess är min relation till dessa självständiga, oberäkneliga varelser förstörd.

Du förstår säkert min frustration inför Loppans drömska längtan efter en fluffig kattunge.
- Mamma, en sån som aldrig blir större än så här, säger hon och anger mått mellan tumme och pekfinger.
Mamma skrattar och förklarar pedagogiskt - med dold sarkasm - att monsterna alltid blir stora och obehagliga.

En trumpen Loppa marscherar in på sitt rum och pekar på bilderna hon fått av sin moster; på de bondkatter (vid fototillfället i ung ålder) hon på avstånd "ansvarar för".
- Titta, de växer ju inte!?

Eventuella, pälsbeklädda besök beträder vår tomt på egen risk. Tillhyggen av olika kaliber används, tillika vattenslang med högsta vattentryck eller allmänna skällsord. Så när som på det sistnämnda är metoderna ganska effektiva, och jag slipper tillfälligt deras strykande i buskagen eller på terrassen.

Maken befarar säkert att mina åtgärder en dag eskalerar till löpsedelsnivå, där jag med vanvettig blick försöker ursäkta de dråp jag begått.

Ironiskt nog har grannfrun i väster nyligen begravt tre innekatter (tack) precis intill tomtgränsen. Ett avskräckande exempel för besökarna, i ädel Stephen King-anda.

Helt ärligt hävdar jag att jag väl får göra som jag vill på min egen tomt.
Vad gör katterna här!?
Har någon frågat mig om de får komma och kissa en skvätt i vår sandlåda, eller på en kruka?
Har de någon existensklausul att åberopa på annans mark?
Skaffar du utekatt i närheten av mig kan du aldrig vara säker på vad som skett den dag din jamande vän inte sitter på farstutrappen i kvällningen.

Schas katta!
säger jag, och räknar kallt med att tappa en och annan trogen läsare.