Familjen Jensen

I kvällssolen, i sällskap av familjen, två svullpizzor som vi åt direkt ur kartongen och lite mineralvatten, satt jag ute i myshörnan och öppnade en efterlängtad bokleverans från bokus. Nu har jag avslutat Dr Phils familjebok och konstaterat att han denna gång inte tillförde mig något nytt. Man måste nog vara lite mer trasig som människa för att se hans verktyg som revolutionerande kunskap.

Nu har jag en spännande och brokig hög framför mig, som jag nog kommer att ha läst klart om en sisådär 20 år...

Märta Tikkanen: "Två. Scener ur ett konstnärsäktenskap". Den börjar jag nog med.
Maria Sveland: "Bitterfittan"
Linda Skugge: "Ett tal till min systers bröllop"
Åsa Larsson: "Svart stig"

Och underst ligger fakturan. Den väntar jag lite med.

Det är något visst med nya böcker - vetskapen om en ny, kommande upplevelse som man kan ta på. Fast ändå inte. Jag har alltid haft ett smått fysiskt förhållande till de böcker jag läst. Jag är ingen bibliotekstyp, utan vill ha boken kvar i hyllan efteråt.

Det är ett gott betyg om barnen kan sätta sig in i barnböckernas karaktärer - då är det en bra bok.

Men hallå!? Vi som läser alla böckerna då, vi som med entusiasm ska kasta oss in i handlingen för att underhålla och skapa en magisk stämning? Vi vill ha vår beskärda del. Vi vill också njuta.

Jag har bara upptäckt en (1) modern barnboksförfattare med dessa egenskaper; Pija Lindenbaum. Hennes böcker är fantastiskt roliga att läsa, inte bara att lyssna på. I sin bok "När Åkes mamma glömde bort" har hon dessutom lyckats skapa en för oss mammor allierad karaktär - en karaktär att kunna känna igen sig i. Åkes mamma blir efter allt tjat och all stress en morgon förvandlad till en drake, som beter sig väldigt underligt.

Hur träffsäkert är inte det!?
Eller det var bara jag som kände så kanske?

Lillebror kastade iväg det jag som bekant ämnade läsa för honom på golvet och skakade på huvudet. Inga tveksamheter kring beslutet där.

Som godnattsaga valde Loppan istället en av makens gamla Disney-klassiker om den lille Hiawatha: språkbrister i kubik men lagom lång för en kvällssåsig mamma. Jag slapp ifrån Scary denna gång.

Själv konsterade jag att Dr Phils grundtankar verkar goda och ytterst kärleksfulla, men att hans bok mot en fenomenal familj nog mer riktar sig åt familjer som kanske saknar grundpelarna. Stolt kan jag tillstå att vi nog redan byggt upp dem. Kanske föredrar jag att läsa något mer naket? Dr Phil (dock inte naken, tack) känns lite opersonlig, och jag undrar vad han känner och tänker när han inte har den gråa kostymen och sina loafers på sig - där hemma, när han inte pekar med hela handen. Jag kan liksom inte komma honom in på skinnet. Det skulle jag vilja, men jag inser att det inte är syftet med boken.

Loppans och min nya favoritbok: "Lill-Zlatan och morbror raring". Pija Lindenbaums böcker är fantastiskt roliga att läsa, även ur ett vuxenperspektiv. Hon skriver helt enkelt som barn tänker. Vi har nog samlat på oss de flesta av hennes alster, men denna är "het" hemma hos oss för tillfället. Och karaktären Steve kommer dessutom från Trelleborg! :oD

"Din roll som förälder är det högsta och finaste kall du någonsin kommer att få i ditt liv"

" Föräldraskapet är ett heltids- och heldygnsarbete i drygt 20 år"

"Jag har ofta hört föräldrar säga att de skulle kunna dö för sina barn. Jag för min del vill inte att du ska dö för dina barn, jag vill att du ska leva för dina barn"

Vägen mot ett målinriktat föräldraskap pekas i boken ("Familjeliv") ut med hela handen. Dr Phil ger ett allsmäktigt intryck, han står bredvbid mig i sin bullriga, mustaschprydda uppenbarelse och pratar tydligt med sin breda sydstatsdialekt. Han är rakt på - det märker jag trots usel översättning - och säger sig ha svaren. Typiskt amerikanskt kan tyckas, men faktum är att jag gillar det, så här långt i alla fall. Det är skönt med någon som faktiskt påstår att han kan hjälpa till och underlätta, inte en Ann Söderlund (från "Söderlund och Bie" på SVT) som har noll koll men som presenterar tusen förslag och tycker man som förälder kan välja något man tycker verkar "schysst".

Naturligtvis läser jag inte "bibeln", men jag gillar en fast hand, som säger vad han tycker. Vi föräldrar är ganska ensamma i vår roll idag; hushållen är små och vi är ofta så mån om att göra rätt att vi knappt kanske vågar säga hur vi egentligen har det. Ibland kan jag längta efter en naturlig mångfald av vuxna för barnen att dagligen få ta del av: Större familjer med fler vuxna som hjälps åt, eller i alla fall FLER familjer som stöttar varandra på ett mer naturligt och spontant sätt i samhället.

... och barnglädje, till mörk sorg: Författaren Marcus Birro är omtalad just nu. Han och sambon förlorade två barn sent i graviditeterna p g a - enligt honom - sjukvårdens slarv. Läs Expressen-artikeln. Han skrev för att bearbeta sorgen, och i maj kommer resultatet: "Svarta vykort". På sin blogg publicerar han utdrag, som är nakna, varma, starka och otroligt påtagliga. Jag står i kö när boken släpps.

Återigen känner jag tacksamhet...

I senaste leveransen från Bokus fanns bl a denna bok med: "Familjeliv - så skapar du en fenomenal familj steg för steg". Folkkäre Dr. Phil står för instruktionerna, och jag ska ge mig i kast med dem så snart tid finnes.

"Fenomenal"? Undrar just om köpet varit patetiskt eller lärorikt - det återstår att se. Kanske dras jag med i den ytligt amerikanska storebrorsmentaliteten!? Jag lovar att rapportera i ärendet.

- "Kärlek, oliver och timjan" av Anna och Fanny Bergenström
- "Under valnötsträdet" (samma som ovan)

Dessa två är mina köksbiblar för närvarande. Vägen till bra, god och enkel mat!

- "Nu vill jag sjunga dig milda sånger" av Linda Ohlsson. En varm, enkel, djup, intensiv och poetiskt skriven roman om två helt olika kvinnor som finner varandra. Bästa boken jag läst på länge!

Samtliga kriminalromaner av Åsa Larsson, en riktigt duktig författarinna.