Familjen Jensen

Före hudcancer- och algblomningsvarningarnas tid var barndomens stranddagar guldkantade. I år varnas det för rekordsommar i giftigt strandkantsklet. Skulle detta bli sommarens sanning står man som barnfamilj snopen med uppblåsbara baddjur och kylväska på bilparkeringen i Sandskogen.

Förra sommaren var det inte så farligt, men det varnades ungefär varannan dag. Vår nästa tillflyktsort får bli makens barndomsstrand Rörum på Österlen, tillsammans med svärföräldrarna. Längre att köra, men värt mödan för eventuellt rent vatten.

Eller så ställer vi upp ett färgglatt poolmonster i trädgården, kanske ett sådant med liten pump, så att vi slipper egenproducerade "alger" av diverse sorter. Egentligen fantastiskt bekvämt och nära tillhands, men ack så mycket mindre charmigt.

Lillebrors kallsupar lär vi inte undkomma. Frågan är bara vilket som är minst hälsosamt: En kallsup i en skitig säsongspool med gräs, myror och en skvätt av nr 1, eller i ett hav med lite blågröna alger?


Rörum


www.briobutiken.se
Fuskvarianten

Ett glapp har skapats - mellan mig och min dator. Mellan resten av huset och kontoret där den står, finns vår groventré. Ännu en gång har vi satt borrhammaren i en del av huset, denna gång i just groventrén, och en ny (sent i ordningen) renoveringsdel är påbörjad.

Älskade maken, som stått för i princip hela husrenoveringen, talar ofta i så sanna ordalag om sitt kärleksmonument till mig. Jag kan inte mer än hålla med; ett gigantiskt, storartat och pedantgjort sådant.

Nu väntar massor av förvaringsutrymmen, nya garderober och klinker för småbarnsfamiljen.

I groventrén är det mycket smutsigt just nu, och man måste ta sig förbi tejpade dörrar med ytterskor för att komma till datorn. Hur sunt är inte detta är för min bloggfrenesi! En sund, men tillfällig avvänjning som kommer att göra gott. Förhoppningsvis kommer den att råda viss bot på den abstinens jag lider av nu, innan jag har möjlighet att tillfälligt slita av tejpen och logga in.

Hav förtröstan.


Avloppshål i golvet. Gräver man lite längre ner kommer man till Kina.

Tvestjärtar i huset kan tyda på fukt, men i spindelsällskap har man sitt "på det torra".

Tackar som frågar, men jo, vi har ett spindelhus. Så här på försommaren är de ännu små - och nästan, men bara nästan, gulliga. Man kan ju se på dem hur skrämda och förvånade de blir när de förstrött vandrat ut mitt på det vita taket och inte verkar hitta tillbaka.

De växer dock till sig snabbt, ökar kraftigt i antal och gömmer sig i takets skugglister, i våra kläder (om det ligger några på golvet) och kanske i soffan eller under en prydnadskudde. De stora kan se riktigt läbbiga ut och det knäpper om dem när de pressas i min toapappersförsedda nypa (där svimmade väl ett par mesproppar antar jag?). Det är väl inte med sanningen helt överensstämmande att påstå att jag vant mig vid dem, men nu har jag insett att de hör till huset. Vi får helt enkelt ha ett vakande öga och skaka lite extra på vår liggande plagg.

Under vissa perioder om somrarna kan jag fånga tre, fyra stycken varje dag. De flesta får jag snällt ta själv, då maken äcklad tittar på. Han får å andra sidan ta alla vimsigt flygande och långbenta harkrankar, för dem flyr och skyr jag.

Nu är de här - den första lät till och med lite när den landade på golvet efter ett byxskak precis.
Men vi har ett torrt och friskt hus.
Tacksamhet, eller hur var det?
Tacksamhet nedspolad i toaletten.

De kallar sig The Zimmers och har precis spelat in en ny cd, med covers av bl a The Who:s My Generation.

Det är en grupp brittiska pensionärer; stolta och glada över sina långa liv och allt de har gjort för sina familjer och medmänniskor. De vill fortsätta vara medlemmar i samhället och inte passiviseras på äldreboenden.

Lyssna på låten här!


BBCs hemsida

Ibland tror jag att Kung Bore väljer att ta mått på människans rädsla och hjälplöshet. Han hånskrattar åt oss, de små människorna som inte har något som helst att sätta emot hans urkrafter.

Mått tog han med råge inatt. Han var arg, jättearg, och visade sig från en av sina sämsta sidor. Klockan tre inatt kom han rullande och valde att stanna en hel horribel timme. Så många blixtar, sådana knallar och ett sådant dån har jag nog aldrig upplevt tidigare. Himlen lystes konstant upp av gigantiska blixtar, billarm gick igång av vibrationerna och knallarna fick fönsterrutorna att skallra. Jag låg klarvaken, ihopkrupen i fosterställning, kallsvettig, och räknade sekunderna mellan blixt och smäll som ett litet barn. Förvirrat, för det gick inte att urskilja vilken blixt som hörde till vilken smäll!

Rädd för att blixten skulle slå ner, faktiskt livrädd, och rädd för att åskan skulle slå ut villalarmet hos oss, som valt bort installation av det svindyra åskskyddet. Larmskada i samband med åskoväder täcks nämligen inte längre av försäkringen. Rädd för allt. I nattens mörker blir alla människor extra små och sårbara. Jag var jätteliten. Tacksam dessutom för att barnen inte vaknade överhuvudtaget - att de slapp uppleva sin vettskrämda mor.

Efter en timme började fåglarna kvittra. Dem litade jag på. Då var det äntligen över.

Jag är rädd för Kung Bore, för han är arg på mig, på oss alla. Han hämnas vår klimatförstöring, med orkaner, stormar, åskoväder och översvämningar. Honom kommer man inte undan.

Bild: Kanal 5

Jag har faktiskt som enda serie följt CSI sedan starten, men nu tror jag bestämt jag har växt ifrån det en aning.

Originalet från Las Vegas är och förblir den bästa varianten med de bästa karaktärerna, med Gil Grissom som min absoluta favorit. Efterföljarna NY och Miami kan på inget sätt mäta sig med "ettan". Mitt CSI-begär dock lagt sig, och jag tycker att de är liiite för coola och aningen för snoffsiga och uppklädda för att rota efter bevis bland sopor och analysera maginnehåll för att det ska falla mig i smaken och kännas realistiskt. Vem springer runt i pumps och figursydd kavaj för att plåta lik!? Den mest bisarra karaktären är nog Horatio Caine i Miami-varianten, som alltid gör så krampaktiga försök att ta på sig, ta av sig och åter ta på sig solglasögonen så iskallt som möjligt. Han tittar snett ut över havet, lätt böjd i ryggen och djupt försjunken i tanken om att en dag ha löst alla sina mord och rätat ut alla sina frågetecken. Hans mentala bagage är sååå tungt... Suck, det blir bara så fel.

Jag tittar inte mycket på tv numera - glädjande nog. Det konstaterade jag i skrivande stund. Jag ugglar här framför datorn, skriver en del och gör besök i skönlitteraturen istället. Just ikväll borde jag inte alls sitta här, för Lillebror är helt ur kurs, gråter och kan inte somna. Jag slog av den anledningen ett panikslaget öga på klockan nyss - han sover normalt som en stock vid halv åtta-tiden! Maken och jag far nu som varsin jojo, från vars ett håll, in på hans rum för att klappa och trösta. Ytterst ovanligt. Honom lägger man normalt i sängen, sedan sköter han sitt tills han somnar. Stackare.

Plötsligt har Lillebrors intresse för böcker vaknat. Då avser jag det äkta intresset, inte att tugga upp sidorna.

Jag minns en del stolta mammor från föräldragruppen, vilka med glädje berättade hur deras älsklingar kunde sitta och titta, bläddra och orera om sin bokfascination. Jag fick frågan om Lillebrors intresse för detsamma och kunde då bara skaka på huvudet och meddela att det åts en del - lästes gjorde det då inte.

Nu vill han alltid börja med "Djuren på bondgården", med knappar för alla djurläten - som låter mycket. Sedan lusläser han "Boji", d v s de Molly-böcker vi har. Försiktigt lyfter han på flikarna och suckar förtjust och överraskat.

Tillsägelsen om att man inte läser vid matbordet är verkningslös, så den diskussionen får vi nog ta upp senare. Jag är för tillfället glad att det inte är kommunens alster som fylls med päronmos och russinrester.

För det mesta tycker jag att familjens genomsnittshastighet är förbannat hög och det känns som om tiden bortsmulas genom fingrarna på mig medan jag rör i grytor, byter blöjor under gallskrik, står på alla fyra och blir dragen i håret medan jag torkar tappad middag på golvet, lugnar 4 1/2-åriga vulkanutbrott och springer i kölvattnet på Lillebror och hans klåfingrar med alltför god räckvidd.

Andra dagar är som idag: Sovmorgon av någon konstig anledning, som tacksamt nog fått smitta HELA familjen, fingrarna i terapeutiskt kletig bröddeg, besök hos svärföräldrarna med jättemarängswiss, drakflygning, kustpromenad, fågelkvitter, iskallt vitt vin, Sara Brightman ur högtalarna och förbaskat god grillning. Nu är stearinljusen tända i vardagsrummet i andra änden av huset. Jag lyfte nyss på baken och lade tillfälligt Märta Tikkanen ifrån mig för några tangentbordstryckningar här ute på kontoret. Huset är så tyst.

Föräldraskapet har vant mig vid hyfsat snäva svängar, har gett mig vett att uppskatta många tempon. Att njuta.

Igår gick makens kära farmor bort efter en kort tids sjukdom. Dagen efter sin, sin sons och sitt ena barnbarns bröllopsdag. Dagen före Mors Dag.

Ett långt och gott liv är till ända. Men likväl, hon fattas oss - naturligtvis.

Döden är naturlig, lika naturlig som födseln - en del av livet. Men när man förlorat någon närstående finner man ingen tröst i det påståendet. Bortgången känns mest obarmhärtig och ogreppbar. Aldrig går det att förbereda sig på att någon bara slutar andas, att någon plötsligt inte finns mer. Ett sista andetag, sedan aldrig mer. Bortryckt - och saknad.

Gårdagens grillkväll med goda vänner byttes mot en stilla middag med svärföräldrarna. Maten tröstade, sällskapet likaså. Det pratades minnen och historia. Få saker förenar så som gemensam sorg. Den blottar de renaste av känslor och ger människan en naken närvaro som ger perspektiv och någon form av ro i saknaden. Gemenskap.

Vi plockade några blommor, ställde fram en inramad bild och tände ett ljus som brann hela dagen. På kvällen släckte vi det och konstaterade att hon på många vis lever kvar i oss alla; i våra hjärtan, i sina barn, barnbarn och barnbarns barn.

En ensam näktergal sjöng oss till sömns. En sång om framtid och fortlevnad. En sång om en ljus morgondag.

Läs denna bisarra berättelse, om monstersvinet.

Förstå hur mycket korv Stroganoff, grillkorv och fylld ugnsfalu det blir! En dröm för småbarnsfamiljen.

Önskar smått att JAG vore skytten.

5 års äktenskap
5 år av gränslös kärlek
5 år av djup
5 års paradis
5 års vardag
5 år av rikedom
5 år och två mirakel
5 guldkantade år av trötthet, slit och några tårar
5 år av det för evigt vi lovat varandra
5 år av vår bästa tvåsamhet
5 år i vårt universum

Idag - och för alltid!

I kvällssolen, i sällskap av familjen, två svullpizzor som vi åt direkt ur kartongen och lite mineralvatten, satt jag ute i myshörnan och öppnade en efterlängtad bokleverans från bokus. Nu har jag avslutat Dr Phils familjebok och konstaterat att han denna gång inte tillförde mig något nytt. Man måste nog vara lite mer trasig som människa för att se hans verktyg som revolutionerande kunskap.

Nu har jag en spännande och brokig hög framför mig, som jag nog kommer att ha läst klart om en sisådär 20 år...

Märta Tikkanen: "Två. Scener ur ett konstnärsäktenskap". Den börjar jag nog med.
Maria Sveland: "Bitterfittan"
Linda Skugge: "Ett tal till min systers bröllop"
Åsa Larsson: "Svart stig"

Och underst ligger fakturan. Den väntar jag lite med.

Det är något visst med nya böcker - vetskapen om en ny, kommande upplevelse som man kan ta på. Fast ändå inte. Jag har alltid haft ett smått fysiskt förhållande till de böcker jag läst. Jag är ingen bibliotekstyp, utan vill ha boken kvar i hyllan efteråt.

När man som vi har ett barn, vars största intresse är att klä ut sig, så är jag tacksam för att vi investerat i slittåliga och tvättbara utklädningskläder. Det går ju inte för sig att byta om inför lunchen för att undvika spill på sin outfit. Det tackar vi Lek é livet för - härifrån kommer både häx- eller trollkarlscapen samt prinsessklänningen. (Hatten är precis lika uppskattad, men håller inte riktigt samma kvalité. Den kommer nog från Willys Halloweensortiment i förrfjol.)

Jag har drabbats av teknisk IT-halsfluss. Beroende som man är av internet, både privat och i arbetet, känner jag mig därför väldigt illa däran just idag, när Telia smittat mig med sin driftstörning på webben. Det går extremt segt, det hakar (hostar) upp sig och allmäntillståndet är i risigt skick. Vänner till mig och delar av familjen är helt sängliggande och kommer inte ens på benen.

Jag ringde och efterfrågade antibiotika, men jag måste tydligen avvakta och se. Kvarstår eller förvärras symptomen i eftermiddag, så får jag återkomma.

En mor glömmer fort - och för nya, likadana upplevelsers skull är det bara trevligt.

När jag upplevde något stort i Loppans utveckling så pratade jag med mig själv, angav datum och påståenden extra tydligt, just för att komma ihåg. Dessvärre misslyckades jag fatalt. Jag borde ha skrivit en dagbok, några rader efter ett års ålder. Det första året minns jag dock - det fastnade av någon anledning.

Uppenbarligen ovetande om misstaget upprepar jag det igen. Idag har jag suttit och formulerat kom ihåg-tankar kring Lillebrors framsteg den senaste månaden. Han har haft ett uppsamlingsheat och tagit igen så mycket efter att ha slöat på lära sig gå-fronten. Nu blev han plötsligt så stor när han kan gå, och en hel hord av andra framgångar följde samtidigt. Tro f-n det; att lära sig gå måste även för en liten knate vara en evolutionsskräll!

I övrigt är mitt minne en av mina sämre sidor, och då är det en underdrift. Jag komplimenteras ofta för min fantastiska förmåga att komma ihåg vännernas födelsedagar. Men jag har ju en kalender, och en hiiimla massa lappar överallt! Utan min kalender vore jag ingenting. I den finns allt, eftersom jag aldrig lyckas stoppa informationen där den egentligen hör hemma. Så fråga mig inte om ert födelsedatum, kära vänner, för det har jag ingen aning om.

Min kalender talar om för mig när sop- och glassbilen kommer.
När alla fyller år.
När jag ska storhandla.
När jag ska köpa presenter.
När jag ska städa.
När det kommer någon.
När jag måste ringa någon.
När jag bör skölja köksavloppet med kokande vatten (så att inte rören sätter igen så fort) "Eeh, nä, vi kan inte komma då för vi måste skölja avloppet..."
När Loppan ska ha gympakläder med till dagmamman (varje tisdag...)
När jag ska beställa sill till midsommar.

När jag ska andas.

Som föräldraledig för andra gången har jag förringat behovet av att känna sig behövd och intellektuellt tillfredsställd på andra plan än i hemmet och med vänner.

När jag väl kommer iväg, som idag på ett möte med företaget och en extern part, så känner jag hur något väcks till liv inom mig och något som gror på nytt. Jag känner mig väldigt nyvaken, jag har viss ordförrådsbrist på en del områden, men huu så spännande att få "vakna" igen.

Sedan undrar jag om det inte bara är ett behov som vi moderna människor tror att vi måste tillfredsställa, bara för att samhället ser ut som det gör. Har vi skapat oss ett så djupt behov att vi tror att just arbetslivet är en människas bästa existensform? Så anser i alla fall samhället att vi bör känna.

Visst är jag införstådd med konceptet att alla måste vara med och bidra för att kunna ta del av välfärd, skola, omsorg etc, och missförstå mig inte, för jag älskar att arbeta med det som utmanar mig. Någonstans kan jag emellertid ibland längta bort till något enklare, något gemytligare och mer värdefullt. När dessa tankar drar iväg med mig mot sin vildaste form, så vill jag att min familj ska kunna hushålla sig själv med alla råvaror i form av trädgårdsland, djur och odlingar. Hela närmsta släkten ska bo tillsammans och ta hand om varandra utan att någon lämnas ensam, och man tar gemensamt ansvar för barnen. Vi gör egna val med egna konsekvenser - och är lyckliga. I det moderna samhället har vi faktiskt inte så många val som vi tror att vi har. Och inte så många val som vi nog skulle önska.

Sanningen och verkligheten tar slutligen tag i mig, och jag skrattar lite. Någonstans inom mig har jag dock ändå en dröm kvar. Den lämnar mig förmodligen aldrig, och den ser jag till att putsa på och ge mer verkliga former, så att jag kan applicera den på det riktiga livet.

De dagar som får en fantastisk start (läs: Loppan sov till 07:45 och Lillebror till 08:30, samt att alla fått en GOD natts sömn) är det bara att ta fram brädan och surfa på den vågen.

Således; vi gjorde scones tillsammans.
Nu igen, tänker du.
Ja visst, säger jag.

Numera har jag dock förädlat mitt grundrecept något, och det är ganska ovanligt för att vara jag. Först på senare år har jag vågat mig på att justera just bakrecept, för jag har väl trott att kakorna/bröden ska explodera om jag inte gör precis enligt receptet.

Mina scones, 4 stora:

480 g mjöl (varav kanske 100 g är av grövre sort, t ex fullkornsdinkel) Det är nog ca 8 dl
knappt 1 tsk salt
en nypa socker
4 tsk bakpulver
100 g margarin (rumstempererat eller smält och avsvalnat) Det går även bra med flytande margarin.
4 dl filmjölk
En näve hackade aprikoser
En näve grovhackade/sönderbrutna valnötter

Blanda samman de torra ingredienserna, tillsätt margarinet och fördela ut detta jämnt.
Tillsätt filmjölk, valnötter och aprikoser och arbeta ihop alltsammans snabbt.

Klicka ut till 4 kakor på plåt. Tryck ut (underlättar med sköljd hand) till en tjocklek på ca 2-3 cm.
Grädda i 230 grader (på varmluft räcker det med 210-220) i ca 13-14 min. Sänk ev värmen mot slutet.

Låt svalna på galler och njut varma med mindre söt marmelad, god ost eller annat pålägg du gillar.

Under försommarnätter är det extra behagligt att sova med fönstret öppet. Även om det välkomnar myggor och andra kryp är det som en hälsokur när rumstemperaturen kryper ner till behagliga 14 grader. Då har man bara huvudet ovanför täcket, och när man vaknar känns det som om man sovit en Törnrosa-sömn.

Då väcker jag hela kroppen, del för del. Vickar på tårna och fötterna, benen, känner hjärtats slag, känner andningen och de välfyllda lungorna - glad över att jag har en kropp som fungerar, att jag fått ännu en dag. Under täcket ser man inga celluliter eller orakade ben.

Då vaknar jag med tacksamhet.

Sånt här gillar jag.

Stirra på de fyra punkterna i mitten i 30-40 sek. För därefter över blicken till en blank yta, exempelvis ett vitt A4-papper. En ljus cirkel framträder. Blinka några gånger. Vem ser du?


Hittat hos Jesper

Jag och katter är en kass kombination. En gammal kärlek hade en svartvit katt som ofta fräste i min närvaro och en dag klöste mig över ansiktet. Hon satte både fysiska och mentala spår, och sedan dess är min relation till dessa självständiga, oberäkneliga varelser förstörd.

Du förstår säkert min frustration inför Loppans drömska längtan efter en fluffig kattunge.
- Mamma, en sån som aldrig blir större än så här, säger hon och anger mått mellan tumme och pekfinger.
Mamma skrattar och förklarar pedagogiskt - med dold sarkasm - att monsterna alltid blir stora och obehagliga.

En trumpen Loppa marscherar in på sitt rum och pekar på bilderna hon fått av sin moster; på de bondkatter (vid fototillfället i ung ålder) hon på avstånd "ansvarar för".
- Titta, de växer ju inte!?

Eventuella, pälsbeklädda besök beträder vår tomt på egen risk. Tillhyggen av olika kaliber används, tillika vattenslang med högsta vattentryck eller allmänna skällsord. Så när som på det sistnämnda är metoderna ganska effektiva, och jag slipper tillfälligt deras strykande i buskagen eller på terrassen.

Maken befarar säkert att mina åtgärder en dag eskalerar till löpsedelsnivå, där jag med vanvettig blick försöker ursäkta de dråp jag begått.

Ironiskt nog har grannfrun i väster nyligen begravt tre innekatter (tack) precis intill tomtgränsen. Ett avskräckande exempel för besökarna, i ädel Stephen King-anda.

Helt ärligt hävdar jag att jag väl får göra som jag vill på min egen tomt.
Vad gör katterna här!?
Har någon frågat mig om de får komma och kissa en skvätt i vår sandlåda, eller på en kruka?
Har de någon existensklausul att åberopa på annans mark?
Skaffar du utekatt i närheten av mig kan du aldrig vara säker på vad som skett den dag din jamande vän inte sitter på farstutrappen i kvällningen.

Schas katta!
säger jag, och räknar kallt med att tappa en och annan trogen läsare.

Vissa dagar känns mer eller mindre medvetna, och då syftar jag kring den medvetenhet om vilket syfte livet har och kring vad man vill åstadkomma med det.

Ibland styr livet mig. Ibland styr jag livet.

Numera kan jag sälla mig lycklig, eftersom jag mestadels känner precis vad jag vill göra med min stund på jorden, min lilla mikrotid i universum. Med ett större perspektiv får man hjälp att sålla bort oväsentligheter. Det där tycker jag mig ibland få skryta med att jag är duktig på. Vi måste själv få klappa oss ordentligt på axlarna - inte bli beroende av att andra ska göra det åt oss för att vi ska må bra.

Min man
Mina barn
Min familj och släkt
Mitt hem
Min trädgård
Min egen mentala utveckling

Där har ni mitt livs essens.

Utanför detta finns det plats för mer kärlek, men får jag röra mig i ovanstående, så finns jag. Då är jag. Då lever jag. Jag har funnit min plats. Det kanske inte alls är framtidens sanning, men det som räknas är känslan av säkerhet. Idag.

Förlåt en fotografi- och trädgårdsnörd, men min dag i bilder var jag bara tvungen att klistra in. Jag ska försöka prioritera bokstäverna framför bilderna framöver. Men inte ikväll.


Skugg- och myshörnan.


Färgpalett (fjärilslavendel och tusenskönor)


Loppans smått otäcka gummiödlor, inköpta i souvenirbutik.


Vår första stolta trädgårdsetapp som nu tagit sig och visar resultatet av våra tankar. Fortfarande i process.


Alunrot, som tack och lov tog sig efter att Loppan ryckt alla knoppar till en "soppa"...

Få saker gör mig så blind och får mig att tappa förnuftet så som loppmarknader och antikbutiker. Jag måste köpa något, jag kommer på någon mindre briljant ursäkt eller uppfinner någon ny samlartradition. Maken känner mig så väl, försöker tala mig till sans och lyckas ibland eller ofta att få ner mig på jorden igen.

Igår norpade jag åt mig nedanstående:


En gammal keramikskål, min största svaghet


Två ljusstakar, min näststörsta svaghet


Två roliga äggkoppar

Efter en avkopplande långhelg med skygglappar som förblindat för dammråttor (eller bävrar?) och tvätthögar, ter sig nu måndagen ganska trist i morgonsolens släpljus. Tänkte eventuellt skriva mina memoarer i dammlagret på hyllorna, och hit ut har jag sopat till mig en passage bland jackor, tröjor, skor och andra pryttlar.

Jag har således ett sorteringsprojekt framför mig. Sitter jag här och klickar lär det inte hända något.

Först bajsblöja, och så frukost till mig och barnen.

Mitt älskade Österlen, det är så vackert!

Idag skulle vi skärmflugit med instruktör på Hammars backar, men snöpligt nog svek vindarna oss. I vindstilla omgivningar bestämde vi oss istället för en tur till två antikaffärer med småinköp, en sväng in om tomatodlaren samt en paus i Kåseberga. Soldis, en sillamacka (det var ju inte så längesedan sist), några rökta räkor och hög mysfaktor.

Ett axplock från kameran:

Igår firade vi en aktuell och en passerad födelsedag i familjen, så jag stod med nosen i grytorna igår eftermiddag. Till efterrrätt gjorde jag denna tarte, som serverades med citronyoghurtkräm, naturligtvis tagen ur Anna & Fanny Bergenströms "Under valnötsträdet".

En magisk bok - med magisk mat.



Mördeg, hallonsylt, ricottaost, pinjenötter...

Det känns viktigt att värdesätta generationerna, deras spännvidd i familjen och den rikedom de ger. Tiden flyger iväg och kommer inte igen.

90 år skiljer dessa händer åt.
Men desto mer förenar dem.

Jag har räknat ut att Lillebror hitintills gjort gång på (och jag bytt!) över 2400 blöjor, varav säkert 1000 har varit bajsblöjor.

Kan man få någon form av O B- eller risktillägg för detta?!

Jag köper en del av mina kläder på Sisters. Sedan en tid tillbaka har jag dock blivit tveksam, detta sedan Victoria Silvstedt fått posera modell för varumärket.

De marknadsansvariga måste ha haft en blöt afterwork, då de spunnit på idéer till framtida modeller. Efter ett par glas vin på fastande mage, en näve salta nötter och ett par hysteriska skratt bestämde sig.

Victoria och jag är verkligen varandras motsatser, och jag känner ett gott mått avighet i att gå in och beklä mig "hos henne". Hon symboliserar futtiga värden: implantat, hollywood-skratt, rosa läppglans, ytlighet, ordfattigdom, tvärdrag mellan öronen och tomma blickar.

En del av plaggen är märkta med en bild av henne och med texten "One of my favourites". Den galgen hänger jag tillbaka direkt.

Den kampanjen fungerar INTE på mig.

Lillebror har idag premiärätit från Mc Donalds. Han åt upp rubb och stubb av sin ostburgare, gott om pommes samt fick av förklarliga skäl ner en rejäl mugg med vatten.

Han älskade det.
F-n också.

Och i brevlådan idag låg endast två sällskapande kuvert. Ett med CSN-avbetalningsavier och ett från banken med betalningsavisering på de två största huslånen... Jag tror att brevbärarna, ifall de har en dålig dag eller tycker att ens brevlåda är muppig ur arbetsergonomisk synpunkt, kan sortera posten subjektivt om de vill: "Idag har jag PMS och ger familjen J enbart sunkpost, he he!"

Loppan har smygläst min blogg, de där två inläggen om alla hennes tårar, hennes trots och min uppgivenhet. Hon har läst alltsammans, tagit det till sig och ändrat sitt beteende.

Eller så har förmånen att kunna skriva av sig faktiskt haft ett terapeutiskt syfte för hennes mor...

När syrenerna blommar går jag in i ett nytt tidevarv. Då slår jag om till sommarlevernet, i alla fall i sinnet. Den svenska sommaren har dock med åren gett mig sämre erfarenheter, annars skulle strumporna åkt av permanent vid syrenblomningen.

Nu får duken på terrassbordet ligga på dygnet runt.
Nu lägger jag till en färg i min annars svart-gråa garderob.
Nu kavlar jag upp jeansen lite.
Nu byter jag vardagsmenyer.
Nu börjar maken nysa och bli pollensnorig.

Jag plockar in några syrenklasar och sätter i vas (tack vare grannarnas frodiga, lila exemplar) och njuter av doft och färg. Naturligtvis minns jag alla skolavslutningar, men numera är syrenerna för mig en symbol för den grönskande explosion vi nu är mitt uppe i.

Minnen
Vördnad
Njutning
Ett smakprov på kommande årstid

Välkommet

Hasse Aro på Efterlyst har skaffat "tangorabatt", och den ackompanjerades av rungande gapskratt här hemma i soffan.

Jag tror nog att han har gjort vuxenpoängstestet som cirkulerat på nätet de senaste veckorna, och efteråt konstaterat att hans resultatålder hamnat över den verkliga!

Loppan fick igår en liten påse godis hon själv plockat till sig i lösviktsträsket på ICA. Ibland orkar hon av förklarliga skäl inte äta upp alltsammans, och påsen står lockande öppen på matbordet efter att hon gått och lagt sig. Hjälpsam och dumdristig som jag är tyckte jag att vi kunde hjälpa henne att slutföra projektet. Ganska ensam om åsikten satte jag i mig mer än ett par bitar. Idag undrade Loppan om hon kunde få äta upp sina sista godisbitar, eller i alla fall den där goda, röda, syrliga rullen hon visste fanns kvar.

Pinsamt! Bl a den hade jag naturligtvis glufsat i mig. På tvären eller så. Istället för att erkänna mumlade jag och bytte samtalsämne. Nu tiger jag bort påsens existens och vi köper nytt lördagsgodis imorgon.

Det var dagens bikt.

Det är ett gott betyg om barnen kan sätta sig in i barnböckernas karaktärer - då är det en bra bok.

Men hallå!? Vi som läser alla böckerna då, vi som med entusiasm ska kasta oss in i handlingen för att underhålla och skapa en magisk stämning? Vi vill ha vår beskärda del. Vi vill också njuta.

Jag har bara upptäckt en (1) modern barnboksförfattare med dessa egenskaper; Pija Lindenbaum. Hennes böcker är fantastiskt roliga att läsa, inte bara att lyssna på. I sin bok "När Åkes mamma glömde bort" har hon dessutom lyckats skapa en för oss mammor allierad karaktär - en karaktär att kunna känna igen sig i. Åkes mamma blir efter allt tjat och all stress en morgon förvandlad till en drake, som beter sig väldigt underligt.

Hur träffsäkert är inte det!?
Eller det var bara jag som kände så kanske?

Djurparken är alltid ett trevligt besök. Efteråt kan alltid ett par slutsatser dras:

- Inte så konstigt att de flesta djurarterna ynglar av sig varje år; de har enormt mycket plats att röra sig på och är nog lyckliga av den anledningen.

- Smått arbetsam terräng för en tungt lastad sulky.

- Efter att alla exotiska djur besökts; såsom zebror, antiloper, emuer, kameler, ödlor, spindlar, lemurer etc, så är det ändå den gigantiska lekplatsen och kaninerna man får klappa som lockar barnen mest.

- Idag undantaget så har vi alltid för lite kläder på oss när vi åker dit. Det är ett ärke-blåshål ute på skånska slätten.

- Det är förbaskat gott med smutsstänkt, grillad korv i bröd.

- Barnens dagmamma (vi är där med henne och alla barn en gång om året) är världens bästa - på alla plan. Att hon kan planera så proffsigt, hålla koll på sina busar bland alla hundratals yrväder på den proppfulla grillplatsen och se till att de på filten får mat samtidigt, är värt en Oscar!

- Kamelerna är väldigt fula när de ömsar päls. I öknen behövs inte detta, men i kyligare klimat som vårt skaffar de sig tjockare vinterpäls. (Här har ni en mamma som har läst på *suck*)

- Lemurerna verkar hålla samma förökningstakt som kaninerna.

- De frigående och mycket tama påfåglarna är ganska skrämmande. Tycker i alla fall alla vuxna...

Grillunch

Barnen och alpackorna.

Idag åker jag och barnen till Djurparken tillsammans med deras dagmamma och de andra barnen. Kanske finns tillfälle för lite mobilblogg, såvida zebran eller lemurerna inte norpar åt sig telefonen...

Vädret bådar gott i alla fall!

Tro f-n att hon är skrämd! *skrattar*

Hon tränar t o m karate för att ha något i bagaget på sin kommande "semester".

Hade jag varit i hennes kläder hade de varit nerkissade. Av skräck.

... vår oförskämde tv-favorit i soffan.

Jag och maken låter oss gärna underhållas av inredningsprogram, men idag har vi fått hyperventilera i papperspåse.

Detta väsen från en annan planet, som sprungen ur Hugh Hefners limousine, redo att ta sig an arma stackares hem. Naturligtvis pratar jag om Äntligen hemmas egen Lulu - hon som gett pärlemorläppstiftet en renässans (eller så har hon alltid burit det), hon som uppenbarligen har så mycket Restylane i läpparna att hon inte kan prata rent, samtidigt som bysten och de franska naglarna är i vägen för både skruvdragare och nytt inrednings-lull-lull.

Det går väl inte att undgå det faktum att vi inte delar hennes inredningssmak heller. Idag har hon lyckats skapa en skandinavisk bordell åt en barnfamilj, med stenfyllt glasbord, organza-gardiner i kulört mångfald och ljuskrona med flerfärgade sidenband.

Makalöst - osmakligt à la Lulu.
Men väldigt underhållande.

Jag är fortfarande lekman i bloggvärlden, och det finns så många finesser att upptäcka. En av dessa är mobilbloggande. Denna bild har jag, tillsammans med rubriken, lagt in via mobilen! Detta efterkommande pladder var jag dock tvungen att gå in till datorn för att lägga till...

Just nu är relationen till Loppan likt ett till synes oändligt och infekterat krig. Jag tycker verkligen synd om allt det stora hon, som sina jämnåriga, går igenom. Men så måste jag också säga att det är skitjobbigt att vara hennes mamma för tillfället.

Vi bråkar om allt: Hon öppnar eld, kastar granater, skriker, surar och är arg. Hon vill gruppera arméerna precis på sitt sätt. Jag markerar, skjuter tillbaka och tappar tålamodet. Egentligen ska jag ju vara den som flaggar vitt, gräver ned stridsyxan och tänder fredspipan. Vägen dit känns emellertid oändligt lång.

Nu tog jag fram Trotsboken, som jag naturligtvis köpte för tidigt, ungefär när hon var en månad gammal och bara kunde bajsa, äta och sova. "Nä, men man vet aaaldrig när det börjas"...

När jag läser om 4-åringar i den är det som att läsa högt ur vår familjs dagbok, som om mina tankar är satta på pränt. Vilken styrka, vilken avlastning det ger. Varför har jag inte tagit fram den boken tidigare?

Vi har - som det tack och lov står beskrivet även i boken - nått till en återvändsgränd där mycket i vår uppfostran inte verkar fungera längre.
Där mitt tålamod har nått bottennotering.
Där min och Loppans tillvaro nästan enbart består av "cat fights".

Tänk, jag som trodde att Loppan hade ADHD, var understimulerad och negligerad... Och så verkar hon vara precis som hon ska!?

Min älskade, älskade, underbara skitunge...

Loppan gråter mycket nuförtiden.

När hennes föräldrar inte fattar direkt.
När hon inte får sin vilja igenom.
När hon inte lyckas vika en sjal på exakt rätt vis.
När hon inte kan göra sig förstådd.
När hon glömt den enligt henne viktigaste detaljen i det hon skulle berätta.
När hon inte får använda Lillebror som slit och slängleksak.
När hon inte får skrika hur högt hon vill medan mamma pratar i telefon.
När hon inte får poolen för 5000:- i leksakskatalogen.
När tillvaron är orättvis, vilket ju är i princip alltid.

Det kommer så mycket tårar - i strida strömmar - från denna lilla varelse att jag överväger att ge henne extra vätska för att få bukt med den befarade bristen på detsamma...

Stackars olyckliga unge.
Och stackars hennes mamma, som redan - av någon outgrundlig anledning - börjat undra hur tonårsrevolten kommer att te sig.

Att koka spaghetti är väl ingen konst kan tyckas, men jag anser att den kräver lite omsorg för att bli riktigt god:

Som med all pasta krävs en stor gryta med myyycket vatten, och när det gäller spaghettisort kompromissar jag aldrig - det ska vara Barilla. I kokvattnet har jag 1-2 matskedar (jo!) salt. Efter kokning sköljer jag spaghettin i durkslag under kallt vattten för att den inte ska klibba. I kastrullen lägger jag en klick smör (inga flytande margariner med transfetter tack) som får smälta medan vattnet rinner av spaghettin helt, för att det inte ska bli såsigt i kastrullen. Ett par drag med färskriven muskot och kanske lite salt till och du har världens godaste spaghetti! Kanske en liten knäpp på näsan för GI-fanatiker, men det är ingen nyhet att jag inte sällar mig till den skaran.

Och så var det köttfärssåsen... Ingen rätt har väl så mycket integritet som den svenska köttfärssåsen. Vi har nog alla våra arv och idéer om ingredienser och tillagning. Det finns säkert lika många recept som individer. Här hemma har vi:

Nötfärs, gul lök, mycket vitlök, buljongtärningar, krossade tomater, lite mjöl, tomatpuré, paprikatärningar, sherry, svamp på burk, riven morot, oregano, timjan och lite Sambal Oelek.

Vilka ingredienser har du?

Nästa gång ni ska titta på tecknad film med era barn (eller lyssna passivt eftersom ni gör något annat under tiden, som jag) kan ni försöka lägga märke till hur seriefigurernas föräldrar skrattar.  Det är inga hjärtliga gapflabb precis, snarare redigt, självbelåtet, artigt och tillbakahållet förmyndarskratt. Skittrista och för den delen även orealistiska förebilder, helt enkelt.

Mer otyglat skratt åt de tecknade föräldrarna!

I Expressen står idag att läsa att Usama bin Ladin lever. Ja, och det gör uppenbarligen Saddam Hussein också, i någon form:


Arr: CF Holtermann

Så liten och skär.
Så söt och bedårande.
Vittnande om en väntad och efterlängtad frukt.

Vårt lilla äppelträd har knappt ett år på nacken. Fyra sorters äpplen ska det bära, och förhoppningsvis mången lycklig och aromatisk stund. Jag längtar redan efter de första äpplena - om det kommer några.

Hon togs på bar gärning.
Stolt och präktig hade hon påbörjat bygget av sitt nästa slott, väl placerat i terrassbjälken över familjens matbord.
Hon var ensam - och flitig.

Bo och drottning krossades i ett enda obarmhärtigt slag av en längre planka.

Segerns sötma över uteblivna, gulrandiga inkräktare.
Tillika en monarkis förfall.

När schlagerkalaset nått träsknivå, när jag har sörjt färdigt och nästan, men bara nästan, gått vidare med livet, är det dags att duka upp helgfrukost.

Vi håller söndagsfrukosten helig - som vår egen lilla högmässa - och vi sitter länge och njuter av:

- Nybakta scones med 3 sorters marmelad (min favorit är Pink Grape)
- Dyr apelsinjuice
- Ägg
- Frukttallrik
- En halv grapefrukt
- Stooor kopp kaffe
- en Lillebror med Guinness-rekord i nerkladdning (för att vi på söndagar inte alls bryr oss om han har smör i pannan, smulor och kiwifrön i sina öron samt pressat bröd i baken).

Det är en sorgens schlagerdag - det är bedrövligt.

All heder åt Serbiens lilla Lotta Bromé; den arga flatan som framförde riktig musik med en riktig röst. Tacka f-n för att hon klev förbi den silvriga discotanten från Ukraina!

Men, hur kunde så många bedrövliga bidrag, misslyckade försök till musik, komma så långt före den svenska karisman och dess glamshow!?

The Ark reser sig ur askan.
Det gör inte jag.
Jag är bitter.
Jag har halat den svenska schlagerflaggan för egen del.
Imorgon kastar jag in handduken - den med glitter på.

Nästa år kommer jag i ren protest att göra något annat denna kväll.

Jaaa, självklart såg jag Lasse Hallströms Chocolat på SVT igår kväll. Det är en riktig sagofilm med toppskådespelare, och så är ju huvudessensen C H O K L A D. Filmen är trollbindande, trots att jag sett den förut, och även maken som inte alls tänkt se hela, fastnade med mig i det varma, drömska.

När klimatet hotas av våra avgaser och föroreningar (eller om det nu bara är en ny istid på gång), när negligerade psyksjuka blir mördare, när tolvåringar tar droger och när en världsfred känns extra långt bort - då vill jag hoppa in antingen i en snäll, tecknad film med en massa sensmoral, som t ex Koalabröderna. Eller så vill jag öppna en Chokladeria i en liten låtsasby uppe i bergen, där det alltid är vackert väder. Där ska jag stå och röra i mina chokladgrytor, doppa praliner och sprinkla dem med chili. Och så ler jag mot min familj och är lycklig.

Där finns inga amorteringar, inga dagistider att passa och inga vårdköer. Heller inga öroninflammationer, ingen Korv Stroganoff eller något teknikstrul.

Eller?

Ukrainas bidrag, som jag fasar ska dra om alla kvalitativa bidrag och med sin glitterperuk bestiga guldtronen.

Då ger jag hellre de danska plymerna en röst, och för att den transan faktiskt kan sjunga.

Vitrysslands bidrag, som är riktigt bra, och som jag kanske måste rösta på för rockaren i mig.

Förutom att The Ark regerar, så tippar jag i nuläget faktiskt inte på vinst. Jag sviktar i tron, sviker...

Jag har sett nervositeten i vitögat, när den satt klorna i min mor under Ingemar Stenmarks glansdagar.
Då var jag ung och oförstående och kunde inte begripa var handsvetten kom ifrån, hur man kunde sitta, stå, vrida på sig, frysa mitt i en rörelse och komma med sådana djuriska utrop som hon kunde när norrlänningen skar genom de välpackade backarna i sin toppluva.

Nu vet jag bättre.
Alltsammans har gått i arv.
Nu antar jag samma skepnad och tar samma vålnad i besittning.
Enda skillnaden är att Stenmark var i mål på några minuter. Eurovision Song Contest i Helsinki varar i tre nagelbitande timmar!

Är jag ett vrak imorgon, så beror det inte på vinet.

Maken läser sällan bloggen och får ibland lära känna mig (och kanske sig själv?) ytterligare när han sätter sig och läser lite. Nu kände han sig oförtjänt påhoppad *ler* i mitt inlägg om den nattliga argbiggan. Han bad om upprättelse, och menar att han visst gjorde en ytterst viktig insats, nämligen den att avsluta Loppans ylande och även mitt utbrott genom att ge henne lite vatten - för hon var i alla fall inte vaken. Han släckte två eldar, en viktig punktmarkering.

1-1 till maken, naturligtvis. :o)

Något förgrymmad är jag dock fortfarande, eftersom mitt enda och enfaldiga syfte med det rökiga utbrottet (då det i övrigt helt saknade logik) var ett försök till att få nattlig respekt från dottern: "Ber man om nattvatten, så exploderar vulkanen".

Jag hittar nog andra vägar dit.

Det är inte farten som dödar, det är smällen.

It's not the fart that kills, it's the smell.


Läs mer på Avigsidan (Tack evans!).

Man ska äta 500 g frukt varje dag. Det är ungefär en kiwi, ett päron, ett äpple och en banan. Det klarar Lillebror som är drygt ett år gammal, men inte jag...

Fast skulle man få lägga till ost och dansk salami, så hade jag klarat det med råge.

Jag går och tar ett äpple.

På Expressen har Simon Davies gett en kort intervju (den är så kort att den knappt är värd namnet). Ni vet den långhårige bögbritten som inreder i designsåporna - han med den skällande terriern. "Shut up Albert".

Inte för att jag någonsin, bara med ett endaste undantag, gillat det han och hans bisarre pojkvän Thomas åstadkommit i sina program, men han har gjort ett bra uttalande nu:

Dålig smak är att göra som alla andra.

Han tror inte på trender, utan han menar att det viktigaste är att ge sin personlighet uttryck i inredningen. Dessutom tycker han att svenska hem ofta ser likadana ut, i alla fall för en britt. Vita och kala.

Inredning är så på tapeten, alla "vill vara intresserade" av inredning idag. Det är lika hett som klädmodet. Har man inte intresset, så anser man sig i alla fall vara skyldig att köpa ett färdigt koncept, ett av alla de som slungas mot en ur inredningstidningarna - ett av de heta. Grov generalisering, jag vet.

Visst följer jag med i strömmen ibland, efter alla tidningar jag avverkar. Vi svenskar är nog lite fega, och det är orättvist att modestämpla hemmet så som nu gjorts. Hemmet ska ju spegla personen som bor där, inte vara någon utställnning för besökare. Detsamma borde gälla mode, men media, kläd- och nu även inredningsindustrin har stor makt.

Förutom mitt eget, som jag jobbar med för att få personligt, gillar jag hem som är ett med ägaren, oavsett smak.

Simon hade nog, trots mitt personlighetsarbete här, tagit mitt hem för ett av alla de där svenska, vita och tråkiga hemmen. Fast jag vill ju å andra sidan inte ha hans lila-svarta, porrigt blanka hem heller.

Jag lider av en lätt störning när det kommer till kaffe och te. Jag tror t o m jag är periodare.

För det mesta njuter jag av den svarta världen; kaffe. Då och då får jag emellertid för mig att det är för starkt för magen, att det fräter på tänderna och gär dem gula, och kanske är det ändå lite mer varierande med te, i alla dess färger, sorter och smaker. Så slår jag in på te-banan för ett tag, tills det känns som att dricka varmt vatten med gräsantydan och det blir dags att sätta på kaffekokaren igen.

Kom inte och säg att jag kan njuta av dem båda. För mig vore det som att påstå sig vara politiskt röd och blå samtidigt, så för mig som är naiv är det antingen eller som gäller. Kaffe eller te är utslagsgivande; "säg mig vad du dricker och jag ska säga dig vem du är".

En f d kollega av den äldre modellen (således inte du, kära S) drack både kaffe och te på morgonen, men hon var också en satmara utan samarbetsvilja.

Så nu vädjar jag till er läsare; gör reklam för er ädla dryck och kurera min shizofreni.

Varför kaffe?
Varför te?

Paris Hilton har nyligen dömts till 45 hemska dagar i fängelse. Hon vädjar till sina fans (visste inte man kunde ha sådana, såvida man inte presterat något) att skriva på protestlistor att skicka till Arnold "I'll be back" Schwarzenegger. Hon känner sig lurad, visste inte att hennes körkort var indraget när hon satte sig i vrålåket.

"Jag skriver på så många papper hela tiden", försvarar hon sig med när hon tillfrågas om varför hon inte läst pappret hon skrivit under om indraget körkort.

Jag tycker verkligen synd om henne; hon kan inte hjälpa att solglasögonen är så mörka och stora att hon inte kan läsa de papper hon skriver under. Hon kan heller inte rå för sin stl 44 (!) i skor, som tar kontrollen ifrån henne och trycker iväg på gaspedalen.

Jättefötterna kan kanske hjälpa henne att stå stadigt på cellens stengolv om hon åker på överklasstryk under sin tid bakom galler.

Detta är ju i klass med Naomi Campbells samhällstjänst som städare, även om det bara var för en dag.
Stackars fina, rika flickor.

När besöken av fanskapet, sömnbristen är få, så blir man extra chockad och omtumlad om man blir störd nattetid.

Nu pratar jag förvisso bara för mig själv, eftersom makens natthumör alltid är något i hästväg, men inatt kom Loppan som så ofta smygande upp mellan oss. Efter ett tag började hon i sömnen gny besvärat och påstod, långt ifrån vaken, att pappa minsann inte gett henne något att dricka. Ungefär när hon började yra om att dö av törst exploderade jag och förvandlades till en nattlig argbigga - en häxa med horn i pannan. Inget vatten nattetid, bannemej. Det rök ur öronen på mig, näsborrarna vidgades och ur munnen kom nästan bara välkryddade svordomar. Zoombie-maken rörde inte ens på sig - en viss lugnande support hade kanske varit på sin plats - och jag kastade ut Loppan med huvudet före. Nedtryckt i sin egen säng fortsatte hon ylandet om vatten, men häxan svalnade inte.

Lillebror vaknade då ofrivilligt, av röken och skriken. Häxan svängde in om honom och tryckte i nappen, för att slutligen dra sig tillbaka till sin grotta med täcket över huvudet. Då vaknade zoombien! Han gled över golvet, hällde upp ett glas vatten och gav till Loppan.

1-0 till henne.

Slutledningen, som i alla fall hon kan dra, är att man inte alls behöver låta sig skrämmas av mammas nattliga förvandlingar. Man får ändå som man vill. Jag hade kanske hoppats på det motsatta, att kunna ingjuta respekt hos dottern. Det är emellertid för mycket begärt, i alla fall nattetid.

I mörkret blir tillvaron mystisk. I mörkret kan man släppa ut sina svarta sidor med en bra morgonursäkt om att man inte var riktigt vaken.

Det puttrar nästan 4 liter kikärter på spisen här hemma ikväll. Jag är tillräckligt präktig för att koka dem själv och frysa in (ja, sucka ni bara), för smakmässigt är det en enorm skillnad mellan hemkokta och dem på burk. Tja, hemgjort är ju alltid godast, men det där har ju med tid (som man sällan tar sig), lust (som man inte så ofta har) och ork (som ofta tryter) att göra. Jag väljer ett par "pärlor", annat köper jag.

Ni kanske inte äter så mycket kikärter som vi gör; i sallader, som tillbehör, för hummus och i bröd. Men visste ni att det sätter ganska bra fart på magen?

Här ska fisas!


Nykokta äter jag dem som godis. I kokvattnet häller jag i ganska mycket salt, ett par lagerblad och några vitlöksklyftor.

När Loppan frågade om vi just idag kunde koka den där rabarberkrämen och ha till frukostmackan, så fick jag en salig känsla och tog fram kastrullen direkt.

Vilken ynnest att få möjligheten att vara hemma med sina barn så här länge. Jag ska verkligen försöka njuta extra mycket av den sista tiden över sommaren och inte gnälla. För efter makens sommarsemester är det dags att börja jobba fullt ut. Då fylls vardagen av scheman, hämtningar, lämningar, stress kanske och en massa tider att passa. Föräldraledigheten är då ett minne blott.

Här står jag, en vanlig onsdagsmorgon, och kokar kräm till mig och mina barn. Det blev en sen frukost, och när klockan är halv tio har inget av barnen ännu fått kläder på sig. Det känns bra.

I mina tidiga tonår tyckte föräldrarna att det var dags att jag själv tog ansvar för min uppstigning om morgnarna. Sedan ett tag tillbaka hade jag sett ut typen av väckarklocka som jag skulle införskaffa mig. Då var det modernt med digital variant, gärna med röda neonsiffror, men jag valde den gammaldags modellen. Det blev en vit tick tack-variant i plåt, med analoga visare och två klockor som en pendel skulle slå mot när det var dags att stiga upp. Ja, en sån där som Kalle Anka har på sin husvagnssemester med Musse och Långben.

Redan första morgonen höll jag och hela familjen på att få en kollektiv hjärtinfarkt, och det var således en underdrift att påstå att jag vaknade. Klockorna ringde så högt att det egentligen kunde varit ett brandlarm på brandstationen, ett inbrottslarm eller en old fashioned modell av det det där "första-måndagen-i-varje-månad-klockan-tre-larmet. Frenetiskt började jag snurra eltejp kring pendlarna, och jag tror t o m jag gjorde ett tappert försök att vaddera stålklockorna med ett storpack bomull. Naturligtvis förgäves, och pappa fick även fortsättningsvis komma in och väcka mig med ett kort gitarrsolo eller en gammal frälsningsarmé-plåga. Någon ny klocka ville jag inte köpa på ett tag, bitter som jag var över det inträffade.

Numera är det bara barnens fötter, eller deras gallskrik, alternativt makens mobil som väcker oss. I alla fall det första- och sistnämnda ljudet är ytterst behagligt, och ger en första behaglig upplevelse på dagen.

Jag tänker att jag cyklar ner till det gula huset och ser om jag finner spannar fulla med guld - kommer strax.

Det ösregnar verkligen, och mullrar från himlen. Jag har bryggt mig en extra kopp värmande kaffe, dragit på mig en tjockare tröja och knäppt på värmen här hemma. Den dyblöta trädgården och kastvindarna får mig att glömma helgen och för all del den gångna veckans sommarväder med shorts, fågelkvitter, humlesurr, färgprakt och grill.

Nu står Weber ensam nere på stenläggningen, det droppar från locket.
De nyplanterade sommarblommorna nickar till under de tunga regndropparna.
Vaxduken på terrassbordet har blåst upp och ligger i en oredig hög.
Ljuset är annorlunda.
Det är grått, och jag tycker kasten är tvära.
Svenskt väder, i all sin enkelhet.

När det gäller Loppans utveckling brukar jag hamna på efterkälken. Jag inser först i efterhand det utvecklingssteg hon nyss tagit och varför en konflikt kanske uppstått. Hon springer alltid steget före, och så kommer vi väl alltid att vara; flåsande föräldrar i hasorna. Kommer man någonsin att kunna förekomma sitt första barn?

Efter Loppans uttalande häromdagen, i ämnet "ett barn blir till", har min tankeverksamhet tagit fart på det planet.

Loppan till mig: Jag tycker att du och pappa kan åka till Afrika, så att jag och Nils kan vara här hemma och få en bebis i magen.

Nyligen kom hon så hem med ovanstående teckning, och jag fick en liten klump i magen. Hur kommenterar jag på bästa sätt de två flickorna på bilden, båda med uppenbara bebisar i magen? Kanske var det dags att klargöra ett och annat, att komma med viss förenklad eller modifierad fakta?

Tung inandning, sen tog jag fram teckningen och undrade kring de två höggravida. Loppan tittade irriterat på mig, suckade och sa:

Nääää, det är ju bara tröjor med sjöjungfrur på!

Ibland tar jag verkligen ut oro i förskott och försöker vara den som håller täten, men det håller aldrig.

Till er som kommenterar mina inlägg och tycker till här på bloggen: Funktionen är inte helt som den ska, och ibland tar det en stund att se det man lagt in - det kanske t o m verkar som om det försvunnit och inte sparats. Men med all säkerhet finns det där, trots att bevisen pekar på motsatsen. Prova att uppdatera sidan uppe i er menyrad i programmet, eller vänta en stund. Alla inlägg får jag dessutom som mailkopior, så jag kan ha koll på vad som händer. ;o)

Låt er således inte skrämmas av en ibland bångstyrig och smått felande teknik, era kommentarer är för värdefulla för det. De ger en annan dimension till bloggen - forum istället för monolog.

Varje gång jag äter popcorn hävdar jag att det är den sista. Dessa jävla skaldelar sitter överallt i munnen på mig, främst i tandfickorna, som det väl så fint heter.

Inser just att jag skrev om ett visst chipsintag igår - och nu popcorn. Det går inte att hymla.

Listerine och tandtråd - here I come!

Det doftar nästan in hit, trots att det kommer utifrån. Doften av regn efter en längre tids torka är härlig: Jag står och tittar ut genom fönstret och känner hur det luktar blöt jord, blött gräs, våt sten och fuktiga nyutsprungna blad.

Grönskan är tacksam.

Och maken strör ut Stroller Kombi i gräsmattan, iklädd regnställ.

The Arks Eurovision-konkurrenter hånar nu Ola Salo. De tycker han ser ut som en kvinna, annars är han transvestit.

Inuti mig kokar det av helt onödig och överflödig ilska, så jag kanske sätter min sluga terrorplan i verket. Jag ämnar inte besöka fähundarna iklädd sprängdegsfylld trenchcoat och offra mig för saken, inte heller skicka livshotande bakterier i kuvert. Nej, jag är mer kallhamrad än så. Jag sätter GPS och autopilot på Lillebrors sulky, fyller den med en dryg vecka gamla bajsblöjor. Det kan inte slå fel. För något så oskyldigt som en laddning Libero kan väl inte vara straffbelagt?

Arkarna bryr sig tack och lov inte. De rycker istället på axlarna och kollar in lättklädd show ombord på Finlandsfärjan.

Go Sverige, go Sverige!

Mitt nattygsbord...



... och makens

Om man nu inte kan göra klipp vid frisörbesöken, så får man kompensera med något annat. Mamma hittade en loppmarknad igår, vi åkte dit en kort sväng och kom hem med två Tripp trapp-stolar som vi fick för 100 kr, för båda (!), samt några små skålar, som kostade 5 kr styck.

Loppis är poppis!

Nä men vänta, chipsen, dippan och colan måste jag för en stund tvinga åt sidan när jag för en halvtimme får hoppa in i Jamie Olivers trädgård på tv.

"Hemma hos Jamie" på Femman, hur kan jag ha missat de tidigare avsnitten? Trots att han i varannan mening säger antingen "wicked" eller "What I want to do, is...", så är det inte alls svårt att förstå varför han är så älskad.

Vill du bli min kompis!? Där står han i sin av ätbara växter dignande och paradisliknande trädgård, hackar rosmarin på en gammal trälåda, samtidigt som han på en liten grill bredvid steker persikor. Sedan sveper kameran vidare till hans murade uteugn och världens bästa ceasar salad! Då gick jag av på mitten.

En tvåbarnsförälder, med paradisträdgård och stenugn ute.
Okomplicerad mat.
Svensk avundsjuka.
Så vill jag också ha det.

Om allt annat i världen skulle förstöras av självmordsbombare, tornados och koldioxidutsläpp, så skulle Jamie Oliver vara den ende överlevaren, stående i sin trädgård, vid sin stenugn; med fingrarna vändandes egenodlad sallad i egenblandad dressing, lycklig som bara den, med två småtjejer svansande kring benen och en salig fru påtandes i den lilla pittoreska tomatodlingen. Och alla människor som tillkom därefter skulle skaffa likadana trädgårdar i sitt eget lilla himmelrike, för Jamie skulle vara världens guru och jorden skulle bli en bättre plats att vara på.

Jamie "the wicked" - Je t'adore!

I eftermiddag har hela familjen glassat hos goda vänner. Efter kaffe med paj serverades en eftermiddagsdrink eller grogg för den som ville. Läskande och väääldigt trevligt, vi cyklade ju. Vi styrde kosan hemåt ett par centiliter senare, lätt röda av eftermiddagssolen.

Maken stödhandlade mjölk tidigare ikväll och kom överraskande dessutom hem med dippa och Lantchips samt en Coca Cola under armen. Ni förstår väl att jag inte kan sitta HÄR och uggla! Jag måste ju helga vilodagen.

Ibland agerar jag försökskanin hos galaxens bästa frisör - min Malin. När jag äntligen klippte mig förra veckan fick jag prova en ny produkt - hårtalk. Vitt puder la sig i hårbottnen och en lätt dimma (fast det var nog min vackra aura...) låg runt kalufsen. Det skulle ge håret en sträv effekt, och hu, så var det verkligen! Den frisyren gick ingenstans, men det gjorde jag - med en förpackning talkpuder i påsen.

Jag fick inget svar på om det fungerar lika bra vid blöjbyten, men jag kan i alla fall varmt rekommendera det till alla kortklippta läsare som gillar matt finish i skalpen, eller till dem med hårsvall som önskar volym vid rötterna.

Som vanligt gör man aldrig några klipp (...) när det gäller hårvårdsprodukter från frisören, men det är en lyx jag anser vara nödvändig. Måste jag tvätta håret i shampo från ICA, så har jag också "a bad hair day" till sista droppen.

är den störste inom svensk humor just nu - tycker jag. Här är ett av hans bästa klipp från Youtube.

Mascaran smetar sig alltid lite i ögonvrån när jag sett honom.

Loppan är tålig. När helgen kommer både vill och klarar hon att vara uppe till nio eller halv tio. Ibland gör hon dock undantag. Ikväll åt vi klockan åtta, och det var på tok för sent för henne - efter en dag i solen.

Då somnar hon vid matbordet och kastar kraftigt med huvudet. Jag är en elak mamma, jag satt tillbakalutad med vinglaset i handen, skrattade tyst så att tårarna sprutade och både filmade och fotograferade eländet.

Alla små pyren är idag planterade. De är så små och söta, och just nu kan man inte ana vilken kraft de förhoppningsvis besitter. Det ser ut som om de står ensamma på en stor, lerig savann, med lång väg till nästa kompis. Och inte är det någon idé att föreviga mitt dagsverke. Motivet skulle tveklöst bli mest jord.

En större skuggrabatt tar nu form, även om jag i skrivande stund är osäker på om det är så mycket skugga på platsen egentligen. Vi får avvakta och se om det frodas eller ej.

Dagsverke är således rätt ord: Mina händer känns som sandpapper, ryggen är trött och axlarna lite solröda. Men vet ni, det finns inte mycket som går upp mot ett ordentligt fysiskt dagsverke i friska luften. Det är en euforisk känsla att få "odla sin trädgård", att slita och kånka. Sen kan östermalmsfolket sitta där på Stureplan, pimpla dyra drinkar (eller de kanske köper helrör eller flaskor med champagne förresten) med sina dyra designhandväskor och jättesolglasögon, ta helikopter hem och tro de är lyckliga!

Kött på grillen, undanplockning av kringströdda leksaker i trädgården och så lite rödvin igen.

Va, ska det regna nästa vecka!?

Jag har plockat bort Linda Skugges blogg bland mina länkar. Hon har slutat blogga p g a elaka, anonyma trakasserier.

Bloggarna är en viktig del i vårt demokratiska samhälle, en massa kanaler till attityder och åsikter - ett gott komplement till ett ibland upphissat mediadrev. Så det är med uppriktig sorg jag beklagar Lindas beslut om att lägga ner sin blogg.

Inte för att jag upplevt detsamma eller för dens skull har så många besökare som hon haft, men jag känner en liten uns av rädsla för detsamma. Väljer man att blogga, så väljer man offentligheten. Via min bloggleverantör har jag dock tagit till den "trygghetshjälp" man erbjuds som abbonent: Du får inga träffar om du söker på min blogg på Google, den visas heller inte i utdrag på någon allmän bloggportal. Den nivån jag ligger på nu känns lagom, så här långt.

Det är viktigt att tycka, oavsett åsikt. Det är viktigt att göra sig hörd, även om inte alla håller med. Alla åsikter bidrar till en mångfald, en nyttig sådan. Då är det synd att anonyma trakasserier - för avsändarna har inte ens mod att träda fram i egen person - ska vara nog för att någon med så hög röst som Linda ska sluta, för att hon inte orkar med det.

Fast man kan också göra som Jan Guillou om man är offentlig - ignorera hatmejlen. Jag anar dock att det kräver ganska stor styrka, i alla fall när hoten blivit personliga.

Nåväl, detta är långt från min vardag. Ingen har ännu knackat på via datorn och påstått att de sett mina celluliter eller hur jag springer när ingen ser. Heller ingen utomstående och okänd som känner till mina värsta farhågor eller innersta rum.

Tack och lov, nu ska jag borsta tänderna och gå ut för att plantera ormbunkar.

Jag vet inte vad det beror på, men nu får jag nog skaffa mig en anteckningsbok som alltid hänger med. Det kommer fraser till mig om morgonen, när jag dammsuger, på kvällarna, precis innan jag vaknar, när jag står med baken i vädret i rabatten och när jag hoppar studsmatta med Loppan. Min skrivklåda har exploderat sedan jag startade bloggen, och det blir bara värre. Den måste tämjas, slipas men också bara släppas ut.

Ovant.

Välsignelse eller tidsödande förbannelse?

Schom om det schkulle gå att låschas... När en kvinna med ölschinne som en kratta delar en flaschka vin med schin make blir hela liiivet lite mer roscha.

Loppan satt vid middagen och komponerade egna visor, samtidigt som hon klagade på att hon minsann inte tänkte äta löken.

Lillebror med sin extremt gälla röst, som överröstar allt och alla, beordrade många tuggor av det vi åt, trots en stor barnmatsburk dessförinnan.

Mitt i allt detta oväsen drog jag och maken efter andan, slöt stilla våra ögon och tog stora klunkar av rödvinet.

En helt vanlig och bra fredagskväll, som vi sedan fortsatte med lite choklad i trädgården och dessa bilder:

Jag är medveten om att denna bild till stor del påminner om den jag publicerat för någon dag sedan. MEN...

Sist i min och makens bröllopsinbjudan skrev vi: "Välkommen när våren är som finast". Vi gifte oss den 25 maj, och titta, snälla titta: Visst förstår ni hur jag menar!? Naturen är sagolik!

Vissa stunder känns livet lite svårt. Min vardag är så full av motsatta och vitt skilda känslor, och det kan vara så svårt att hålla balansen. Ena stunden är jag så lyrisk över min fina familj, att vi är friska och bor bra. De känslorna har jag ofta. Lika ofta kan jag känna mig arg, då är jag en arg mamma.

En mamma
som aldrig hinner något,
som kämpar i motvind,
som skulle vilja ha åtta armar istället för de befintliga två,
som skulle behöva en hjärna till för att koordinera tillvaron,
som inte är tillräcklig ,
som önskar sig minst fem ytterligare timmar på dygnet, förutom de 24 som är upptagna av allt annat.

Så tar det en timme eller så förflyter en dag, och plötsligt är de tankarna inte längre där. Det går inte att ståtligt som en ballerina hålla balansen mellan de ytterligheterna, utan jag hänger kvar så gått det går, som en koala om sin gren, och gillar läget. Tittar på en gren i närbild; en gren som skiftar nyans från dag till dag och från årstid till årstid. Dess grova yta kliar man ryggen mot och kanske får man lite skav. Den får man inte trilla ner från, och den lär man känna väl. Till slut inser man att den är vacker.

Exkollegan S har varit och sett The Ark på KB. Visst gläds jag med henne, men jag sitter här, fick förvisso sovmorgon till 07:30, och är avundsjuk.
För att jag inte verkar läsa tidningarna ordentligt för att hänga med på evenemangsfronten.
För att jag sällan får tummarna loss.
Konstigt, så mycket tid jag tillbringar framför datorn dessutom.
Vad gör jag istället?

En väninnas barndomsvän bloggar, den följer jag. Hon verkar nästan ha en konsertbudget varje år och hennes besök på klubbar och scener har hög frekvens. Jag har också en massa budgetar, men inte är det till konserter. Hela jag är en budget; avseende hus, renovering, barnbus, matlagning, inredning, trädgård, elförbrukning, kläder, snittblommor, leksaker till barnen. Allt har en gräns, ett tak.

Om fem år ska jag också ha en konsertbudget.
Eller i alla fall ha sett The Ark...

Jag gör oftast mitt yttersta för att hänga med i Loppans många, tillfälliga identitetsbyten. Det är tvära kast mellan liten kattunge, hjälplös hundvalp, stolt prinsessa, listig magiker eller handlingsförlamad bebis. Mamma kämpar tappert med en ibland påklistrad entusiasm, för bytena sker när jag minst anar det, kanske mitt i en pågående diskussion. Ofta offrar jag mig verkligen, för att t ex tandborstningen ska gå snabbare och badet fortare. Jag vrider ur mig själv som en Wettextrasa, men till slut når jag tålamodets brant, och där sätter jag ner hälarna och vill vara vanliga mamman igen. Loppan är då oftast fullkomligt oförstående, hon anser telepati vara en mänsklig rättighet.

Ikväll har jag bitit ihop när jag badat en Loppa, torkat en kattunge, iklätt en hundvalp nattlinne och borstat tänderna på en tiger från mörkaste djungeln. Alltsammans inom loppet av tjugo minuter, och endast för att jag ska få min lugna kvällsstund med maken, eller för att kunna blogga lite.

Jag låter Loppan bossa med mig, för att jag vill vara ifred. En stundtals knepig, men typisk situation här hemma.

Underbart, vi håller på att få en ny mysplats i trädgården. Förutom den stora terrassen, har vi nu en hörna att utveckla efter makens snickrande och byggande de senaste dagarna. Här får man behaglig skugga fram till tidig eftermiddag en varm sommardag, och här tittar eftermiddags- och kvällssolen fram. Det fattas ett betongbord, mer grönska, ytterligare utsmyckning och några människor. Och så fattas det sand i sandlådan.

Imorse släpade jag på cykel och med viss möda hem de två filtarna och kuddarna i bild. Om jag krockat hade fallet blivit mjukt, oavsett fallriktning.

Drog på morgonrocken och smög ut till kontoret medan resten av familjen sover gott. Även om nattsömnen inneburit vissa oroligheter i form av egna växt- och trädgårdsdrömmar, så är det underbart att få njuta av utsikten av en vindstilla trädgård, en klarblå himmel ovanför, ett knäpptyst hus och ett svalt kontor som kontrast till den ljumma sänghalmen.

Snart ljuder andra skällor; familjen vaknar, det slamras med frukost och bilarna ute på huvudgatan en bit ifrån kommer i lämmeltåg för avlämning av ungar uppe vid skolan. Jag njuter således av min egen, arla morgonstund.

Sedan gårdagens växtinköp sover jag med Åbergs trädgårdslista vid nattygsbordet - "Åbergs Lilla Röda", tillika min bibel. Jag har så många tankar och är inte grön nog i fingrarna att veta hur jag ska bena ur alla drömmar och planer. Det känns lite rörigt i huvudet, men det reder sig säkert. Allt har sin tid, just nu är det kaosets tid.

Idag ska det arbetas flitigt framför datorn och i telefonen, efter att jag gjort mitt efterlängtade frisörbesök. Min morgonkalufs är efter tio veckors väntan ganska skrattretande. Jag påminner nu om en korsning mellan en oklippt medlem i Jackson Five och den brölige, men snälle Chewbacca i Stjärnornas Krig.

Ibland berömmer jag mig själv för att ha klarat mig igenom dagen. Idag har det varit en sådan dag.

Barnen har en vana (eller ovana, beroende på hur man ser det) att koncentrera hela sin mentala misär till vissa dagar. De visar sig från sina sämsta sidor och sätter sin mamma på prov i både simultankapacitet, tålamod och skärpa. I övrigt är jag stolt att normalt sett besitta dessa tre egenskaper.

Idag har jag bara spridit ut tonvis med hårda ord, tillsägelser, tjat och aja-baja. Där emellan har jag inte haft tid att mjukna och kramas, för då har jag väl passat på att gå på toaletten eller äta.

När så middagen är avslutad och ska plockas och diskas undan går luften ur mig. Effekterna av dagen löper amok i både kropp och själ, och jag stirrar med tom blick rakt fram. I den stunden har jag inte ens kraft att resa mig, och ofta är jag därför den sista i familjen att lyfta på baken - ungefär när såsen torkat in på tallriken och spruckit. Dagens sista knorr brukar vara en öm tå från en tröskelkyss eller ett knivbesök i ett finger.

Idag hade kvällen dock ytterligare måsten i sitt sköte, och då är det bara att resa sig.

NU kör jag och lämnar deklarationerna...
Maken vattnar i en mörk trädgård...

Mamma:
Kan du säga "Ebba"? Kan du säga "Eeeebba"? ... Vad säger katten då? Vad säger katten då? Mjau, mjau säger den.

Lillebror tittar storögt och gapar.

Mamma:
Vad säger hunden, Lillebror? Vad säger HUNDEN då? Och vad säger kossan?!

Lillebror tyst, lägger sen pekfingret för munnen och säger till sin mor:
Sssscccchhhhh!

Det är - i alla fall i efterhand - en fröjd att vara på handelsträdgården med maken. Han är ytterst strikt på att vi ska handla målmedvetet och effektivt. Vi bör således INTE strosa runt i filosofisk tanke och med nya idéer sprutande ur öronen. Jag är hans motsats och tappar ofta fokus, står stilla och tänker för mycket och hittar nya plantor och helt andra växter än dem vi skulle köpa. Då trampar maken av otålighet i gruset, djupa gropar blir det. Jag menar, hur ska man kunna vara rationell bland så mycket fägring!?

Idag måste nog folk ha dragit på smilbanden i vår närvaro: Han, med rullebören (vackert ord!) i hög hastighet i grusgångarna, medveten om och väldigt uppgiven över sin frus extraturer, diffusa svar på hans frågor och många omvägar för goda råd hos trädgårdsmästar-Kjell i stråhatten. Jag tappade min älskade trädgårdslista (den långa) vid ett tillfälle och sprang som en yr höna runt hela handelsträdgården. Maken suckade. Jag hittade massor av vackra växter, till helt andra delar av trädgården. Maken suckade. Och så lite kryddor. Maken suckade.

Det var en brokig samling växter vi fick med oss (förutom de 100 kg gödsel som trängdes med det näpna gröna), men jag tror nog vi är nöjda bägge två.

Nu är det snart tid att smutsa ner sig, lägga sig på knä och rota, plantera, vattna och skapa. Jag längtar efter jord under naglarna, ett i alla fall för ett par dagar bestående bevis på en hårt arbetande villaägare.

I eftermiddag hoppas jag på en tur till plantskolan, med fyllt bagageutrymme på hemvägen. Till detta ska vi dessutom i Herrestad införskaffa jord med "super power".

Min plantönskelista är två A4-sidor lång, så innan avfärd får jag se till att prioritera över på en ny, mindre lapp. Annars piper det ilsket till i kortläsaren i kassan.

Murgöna, pipranka, tulpanträd, gråtimjan och backtimjan, höstanemon, rudbeckior, röd alunrot, jättevallmo, praktnäva, fingerört, ormbunkar och hostor, gulltörrel, hasselört, spetsmössa, ormöga, skuggbräda, klematis, kungsnejlikrot, vidjehortensia, dagliljor, solbrud, japanskt blodgräs etc.

Någon som kan låna mig ett par tusenlappar? :o)

En sån här skulle jag vilja ha... (Det där var en uttalad födelsedagsönskan)

Kameran, alltid i högsta hugg. Pappa ironiserar över varje bild jag tar i hans närvaro och undrar om den är till bloggen.

En diger hög med räkningar, obetalda och betalda.

Loppans hårklämmor som kommit hit i en prydligt vikt kökshandduk, på min femtielfte av Loppan firade födelsedag i år.

En post-it-lapp med snabba noteringar kring De Stora Banklånen. Bundet eller rörligt? Magont...

Deklarationen. Som vanligt i sista minuten. Söstra mi måste hjälpa mig med aktiesiffrorna, ikväll!

SAOL, Svenska Akademiens Ordlista. Alltid tillhands, liksom Svenska Skrivregler. Språknörd, ni vet.

Babylarmet. Lillebror snusar eftermiddag.

Fyra Crayon-kritor. Lillebror vill ju göra något medan mamma tråkbloggar. Äta kritor t ex.

Ni har väl köpt en majblomma i år!?

Jag köpte min andra utanför ICA, i snålblåsten. En mellanstadietjej hade snott min systers högst effektiva majblomssäljmetod:

- Majblomma?

- Nej tack, jag har köpt en redan.

- Men inte av mig!?

Jag tog upp en femhundring och fick 450:- tillbaka i tjugor, tio- och femkronor.
Starka köpsignaler.


www.majblomman.se

Exkollegan S (tack för inspiration!) gav mig via sin blogg spåret till en litteraturdebatt. Daniel Möller har skrivit en bok om sitt ensamstående pappa-skap och gav en intervju på expressen.se. Katerina Janouch har på sin blogg starkt kommenterat hans åsikter.

Egentligen ska du läsa båda innan du läser vidare. Kortfattat menar Daniel att pappor glorifieras när de väl tar sig tid till sina barn och tillhörande vardagsbestyr. Han menar också att kvinnor är anala (intressant ordval) när det gäller kontrollbehoven kring föräldraskap, rutiner och barn. Dessa behov går ut över pappan, som inte anses uppfylla sin roll på bästa vis - för det sker inte på kvinnans sätt. Pappan är lika viktig och betydelsefull och har faktiskt samma ansvar, såger han.

Katerina ber Daniel köra upp sin anala teori någonstans, eftersom vi mammor bara vill det bästa för våra barn, och detta borde papporna se upp och anpassa sig lite till.

Men vad fan (oups, nu svor jag igen)! Jag håller med Daniel, mååånga mammor är anala, och jag sällar mig till denna skara. Hade vi släppt på våra inre regler och skyhöga föräldraideal och låtit papporna ta ett verkigt ansvar och tänka själv, så hade det varit annorlunda. Ofta vill vi dock att papporna gör sina insatser på våra villkor, och då kan det inte bli annat än på låtsas. Vi extrakollar, stöttar i hemlighet - så att det blir "rätt" gjort. För glömma, senarelägga eller missa något går ju inte för sig. Snacka om ojämlikhet, om det nu är ett ord.

Vi har männen i ett järngrepp. Alla är vanemänniskor; ett beteende fortlöper om inget annat sker. Både kvinnan och mannen har ett ansvar i att lätta på detta fasta kontrollgrepp för att rucka på dessa könsroller.

Jag tror däremot inte, som Daniel säger, att männen glorifieras av andra kvinnor när de hämtar på dagis, följer med till lekplatsen och ställer sig vid spisen. Det är väl ett förlegat tankesätt!?

Dagligen försöker jag släppa på mina ambitioner som mamma. Det känns bra att ibland konstatera att varken Loppan eller jag bryr oss om att hon går till dagmamman med okammat hår och ett hål på strumpbyxan en morgon.

Vi är fingerat namn för mig själv, en hel bunke andra mammor där ute, men inte alla.

Maskrosjävlar
Ogräshelvete
Tistelfan

Spann efter spann.

Jag svär inte så ofta, i alla fall inte på pränt.
Förutom nu.
Teorin om alla arters rätt till existens tror jag inte ett dugg på - och i år ska vi göda ihjäl de i gräsmattan ovälkomna inkräktarna.

McPherson Shiraz, en ny grillfavorit, som nog kommer att stå på bordet på terrassen tillsammans med Weber många gånger i sommar. Testa!

Lillebror vaknar kl sju på morogonen, oavsett när han lagt sig kvällen innan. Efter en supertrevlig och förbi-midnatts-sen valborgsmässoafton gick Loppan efter en hop med protester till sängs vid halv elva. Vid det laget var hon sista barnet av fyra att knoppa in. Idag snarkade hon till halv tio! Vid det laget satt hennes föräldrar hålögt och ugglade vid frukostbordet, uppstigna med Lillebror och med kaffekoppen i ett fast grepp. Hon, med en svårslagen kalufs (ofta slår sin mors variant med hästlängder), glider upp på sin stol och kräver Oboy och mer marmelad på sin scone. Rosig som en nyponros och fullkomligt utvilad.

Visst, jättetrevligt.