Familjen Jensen

Vi fick överta min farbrors keyboard när han uppdaterade sig nyligen. Mest tror jag det var menat som ett finare övningsinstrument för Loppan, som så smått upptäckt pianospelets förtjusning.

Ibland sätter jag mig där och plinkar. De få pianolektionerna jag gick på som barn (jag bytte sedermera tangenter mot strängar) har dessvärre inte fastnat nämnvärt, men kvar sitter ett visst hjälpligt gehör, som navigerar mig fram till rätt toner och i bästa fall ett halvt tillhörande ackord. I svaga stunder tror jag verkligen att jag kan spela, jag sätter mig där, slår på det alltför högtidliga orgelljudet och spelar visor eller psalmer för farmor tills jag får småpatetisk ståpäls över livets skörhet och tonernas balsam i varandras sällskap. Sån har jag alltid varit.

Till saken hör att farmor var jätteduktig på att spela piano och gjorde detta ofta på vår begäran. "Snälla du, spela något för oss". Kaffet efter middagen var framdukat med skira blomsterkoppar och vi satt tillbakalutade i den mörkgröna plyschsoffan. Mest var det Evert Taube vi fick njuta av; Havsörnsvalsen, Min älskling du är som en ros, Brevet från Lillan och Sjösala vals. Jag och min syster dansade till. Där satt farmor rakryggad och stolt vid tangenterna, på en livsfarlig, trebent pianopall. Hon ackompanjerade också ofta våra Luciastunder som små. Stor eller liten visa, av känd eller mindre känd låtskrivare - allt hon spelade fick samma prägel av hennes själ. Ibland kunde jag och min syster inte sjunga med i Lucia-sången, för farmor arrangerade visan som hon önskade: med dramatik, högt lyftna händer mellan ackorden och lite släp i rytmen på egenvalda ställen. Vi fick anpassa oss.

När jag sitter här och spelar psalmer kan jag gott höra hennes forna tillrättavisningar och känna hennes handpåläggning vid tangenterna, som för att visa mig hur det egentligen skulle låta. Mitt plink lät nog ganska illa i hennes tonsäkra öron. Men att i minnet höra hennes "isch" och "näääee" känns idag väldigt bra. Då är allt som vanligt. Nästan.

Jag springer alltid i kölvattnet efter mina barn. Så kommer det nog alltid att vara, och jag har för längesedan insett omöjligheten i att förekomma dem. Plötsligt står de framför mig och ställer de smartaste frågorna, som jag inte har lämpliga svar på, eller så tittar de på mig med en vaken blick jag inte upptäckt tidigare. De springer iväg, och växer för fort. Kvar står jag snopen med en för liten blöja i näven, ett aningen för barnsligt svar på tal, en missförstådd blick eller en urvuxen H&M-tröja med "fel" tryck.

Loppan rinner mig särskilt ur händerna dessa dagar. Någonting i mig krackelerar en smula när hon gång på gång serverar bevis på sin utveckling och självständiga framfart. Då vill jag bara stoppa om henne i sängen, sjunga töntiga barnvisor, klappa henne på kinden och säga att hon alltid kommer att vara min lilla flicka.

Just för tillfället är hon på några dagars umgänge med farfar. Hon sticker bara fötterna i gympaskorna, greppar väskan och hoppar in i bilen. Hon är väl medveten om att vi inte ses på ett par dagar, och det är först efter viss vädjan jag får en kram eller en välbehövlig puss. I den stunden är det jag som vill lägga mig ner på marken och agera skalbagge, skrika i falsett och snora tillbaka min dotter till famnen.




Andra bloggar om: utveckling, föräldraskap, separationsångest

Vårt nyplanterade äppelträd bär ingen frukt i år, och farmors gamla träd med Ingrid-Marie har drabbats av någon sjukdom och har en väldigt begränsad skörd. Symboliskt och jättetråkigt, nu när farmor gått bort. Ett fint minne hade varit att få skörda och njuta länge av hennes djupröda äpplen i mat, mos och kakor. Nu får vi nog nöja oss med en kaka eller två, när familjen träffas och rensar lite i huset nästa helg.

Det verkar precis som om även apelns växtkraft håller minnesstund för henne, av ledsamhet. Äppleskörden sent om höstarna var alltid så viktig för farmor, som så mycket annat i trädgården. Mina föräldrar plockade och vi små klättrade i det så lagom stora trädet. Äpplena förvarade hon i lådor under täcken på altanen hela vintern, tittade till dem som småbarn och kokte mycket mos.

Hon pratade ofta om sina Ingrid-Marie. Det kommer jag också att göra, när vårt träd går att skörda så småningom.

Och så går livet vidare. På ett sätt av många, med farmor i ljust minne.

Tiden, timmarna, minuterna - de bara rinner ifrån mig. Farmors tunga andetag i sjukhussängen, hur lät de? Hennes rosigt febriga hy, hur kändes den? När sorgen sköljer över mig blir minnesfragmenten luddigare. Jag vill kunna ta på sorgen, kunna ta på döden. Varför är det så svårt?

Och varför tog tårarna slut just idag? Jag vill inte glida ifrån, jag vill vara närvarande - mitt i känslorna igen. Med all säkerhet är det sinnets förmåga att sovra och bearbeta upplevelsen. En klen tröst.

Så kommer nya tankar krypande. Själen lämnar visst kroppen när sista andetaget tas. Varför känns då kroppen så viktig i mitt sorgearbete just nu? Det är ju farmors händer som långsamt strukit mig över kinden, det är hennes ögon jag läst av, det är hennes åldrade armar jag hållit och det är hennes röst jag lyssnat till. Inte kan dessa fysiska företeelser bara bli obetydliga för att hon lämnat jordelivet? Den iskalla kåren längs ryggen dröjer sig kvar när jag flyktigt tänker på den tillfälliga och kyliga plats hennes lekamen befinner sig på för tillfället. Jag vågar knappt; min farmor, i ett kylrum.

Tårarna var visst inte slut ändå.

Jag förstår inte varför det mest naturliga ska vara så svårt att ta till sig.

Ända upp.
Ända bort.
Ända dit.

Så långt hördes dagens själaringning för farmor, från Mariakyrkan här i stan. Vi kurade ihop oss i en bänk, lät oss omslutas av sten och tradition, tända ljus och öronbedövande kyrktystnad. Lyssnade länge på klockorna, som jag vet att hon hörde, var hon än är. Klockorna visade henne vägen.

Dagen hon lämnade oss var det strålande sol och sensommarvärme. Idag regnar det, och är grått. Verkligheten kommer ikapp.

Så somnade farmor in, efter en dryg veckas djupa drömmar och oroliga sjukhusnätter. Nu är hennes oro till ända och hennes evighetssömn välbehövd.

Lilla farmor. Inte ville jag inse att du packade en betydligt tyngre väska än jag kunde ana, när du trillade och slog dig. En väska tung av erfarenheter och minnen, av bilder och kanske nya undringar och frågor. Du dolde den väl, eller så valde jag att inte se den. Jag trodde det räckte med neccessär och det nödvändigaste, men du hade andra planer. Du skulle åka längre, det inser jag nu.

Ur ett töcken häromdagen berättade du att du var orolig för hemresan. Min förhoppning är att du nu känner att du kommit hem på något vis ändå. Du hade många orosmoln i tillvaron, så många tveksamheter och frågor, och vi alla visste att det bara fanns en som kunde svara på dessa. Nu är du förenad med farfar, efter alla år. Frågorna låg i väskan, ge dem till honom - han ger dig svar, han stöttar och håller om dig nu.

Vi som blev kvar gömmer minnena i hjärtat.
Vi minns, sår nya frön och vårdar de gamla väl. I dessa lever du vidare på så många sätt.

Vi tänker på dig.
Vi saknar dig.
Du fattas oss!

Efter den gångna veckans intensitet i olika varianter var det med extra lättnad och glädje vi styrde kosan till min syster och blivande svåger i Småland över helgen. Gemensam matlagning (det är något terapeutiskt i att laga mat tillsammans med någon), långsamma och avslappnade dagar utan schema, långa promenader, frisk lantluft, tända ljus och många pratstunder gav ny kraft åt våra urlakade batterier.

Jag älskar min syster. Jag älskar henne så ofantligt mycket. I lätta och svåra stunder är hon mitt komplement i livet, mitt ständiga parallellspår, min andra själshalva. Och vi är, som hon själv författat åt mig en gång, varandras historia och framtid.

En svart, kort kabel - med USB-ände.

Jag tänkte att Loppan skulle få fler ljudsagor inladdade på sin mp3-spelare med hjälp av denna kabel. Det är bara ett problem, den är borta. Finns det någon mer än jag som ser rött vid sådana tillfällen? Jag springer här, letar på samma ställen flera gånger. Kanske letade jag slarvigt sist. Tänker, stirrar rakt fram och bara måste hitta den. Jag kan inte fokusera på något annat förrän kabelfan är upphittad.

Förr om åren kunde jag oftast trösta mig med att tingen skulle dyka upp förr eller senare; "De är ju här någonstans". Numera finns det fyra små flinka händer som vid ett obevakat ögonblick kan ha gett det eftersökta ett nytt hem - slängt, flyttat eller tappat.

Mannen säger åt mig, ber mig ödmjukast, att ge upp. Men jag går på tå, fortsätter, hyperventilerar. Borde lägga av, det tjänar inget till.

Nä minsann, nu måste jag skynda vidare. Jag ska leta i hurtsen bredvid mig för tjugonde gången.

Galenskapens brant  vid mina fötter.

Så gick då solen åter upp efter en vecka i dimman. Äntligen ställer vi tillbaka hostmedicinerna i skåpet och lämnar barnen på dagis.

Jag älskar vardagen och rutinerna, det känner jag nu! Så skönt och befriande det är att nu få återgå till dessa och att ha lite längre mellan tankarna - att veta vad vi ska äta till middag, att se smulorna på golvet igen samt att kunna och vilja tänka lite längre fram än den närmsta timmen.

När jag äntligen fått lite efterlängtad sömn inatt, så verkar det som om kroppen ställt om sig till sömnbrist och får en chock av normal sömndos. Ingen dag under den gångna veckan har jag varit så trött som idag. Lustigt, obekvämt och fantastiskt på samma gång.

Men jag klagar inte - nu är jag bara glad, trött och tacksam.



En slagen Lillebror






Ett av alla de mål vi fått avbryta för tröst eller en axel att vila mot.

Jag såg när han åkte. Det brukar jag inte göra. Han brukar inte packa, han bara sticker ett tag. Bort.

Denna gång verkade han dock packa metodiskt, som för en längre resa. Han och fanskapet passar inte alls ihop. Kass personkemi tydligen. Dessvärre är det alltid han som ger upp, han som åker. Fanskapet däremot, är den som hånfullt sitter kvar och skadeglatt ber om en drink istället.

När han åker känner jag mig så sviken. Han ska alltid finnas där! I hans frånvaro tror jag uppriktigt att djävulen flugit i mina barn, jag blir galen och svart i mun. Jag ser dimmigt och tänker irrationellt. Min olycka går ut över alla i familjen.

Nu är han borta, och jag står frusen och bitter i dörren och undrar när han behagar återvända.

Älskade Tålamod, kom tillbaka!


Andra bloggar om: tålamod, sömnbrist

Dagar och nätter flyter ihop, och jag har barnagråt och sjukhus i sinne och inre bilder:

Hissen upp och ner
orangefärgade gummibritsar, slitna av ambulanstransporter till och från akuten
blåklädda sköterskor
dropp
vita rockar och fotriktiga skor
andningsmask och andnöd
hissa upp ryggstöd på sängen - och hissa ned
spruta med medicin

Det luktar speciellt på sjukhus, från det att man sätter fötterna innanför entrén. Jag har inandats den doften till och från varje dag sedan i onsdags, och nu tycker jag till och med att det luktar sjukhus på vår egen toalett...

Jag har mycket sömn att ta igen. Lite av denna ger jag mig i kast med nu.

När rutiner sätts ur spel, farmor plötsligt vistas på sjukhus, Lillebror fått kraftig krupp och är feberhängig, då får bl a bloggen stå till sidan för ett tag.

Jag har knappast kunnat undgå insikten om att min musiksmak förändrats de senaste åren, eller i alla fall e. B. (efter Barnen).

Om rockaren i mig ska krypa fram måste jag nog köpa en konsertbiljett. För här hemma är sonaterna annorlunda, och jag känner att tonlägena måste sänkas och takterna dras ned när jag lyssnar på musik.

"Mamma, maaaammaaa, MAAAMMAAAAA!" har ersatt Rolling Stones.
Matkladd och gaffelhamrande har ersatt ösiga trumsolon.
Barnvisor i falsett har ersatt blues och bluegrass.

När man ridit ut en emotionell storm tillsammans med Loppan får det bli Sophie Zelmani eller Oh laura som lugnar mig. Sinnet befrias inte längre av rock, inte här hemma i alla fall. Jag behöver kontrast, inte komplement, till de övriga musikstyckena i huset. Kort sagt är det inte högtalarna som ger mig lock för öronen - det är barnen.

Blues- och rockblodet rinner emellertid fortfarande i mina ådror, om än lite trögare. När småbarnsåren är till ända och vulkanutbrotten färre, så vaknar jag igen. Då ska jag, liksom Helena, skaffa en årlig konsertbudget, och jag ska hoppa upp och ner i folkhavet, få gåshud av gitarrplock och hjärtflimmer av basgångarna från högtalarna.

Men inte än. Än ett par år ska jag på alla fyra torka rent golvet från matrester med mirakeltrasan och ibland längta tills mina älskade yrväder knoppat in och min puls kan återgå till det normala. Än ett tag njuter jag i princip uteslutande av lugna tongångar, sammetströstande röster och klassiska stycken framför stereon.


Andra bloggar om: musiksmak, förändring

Lillebror; bestämt nickande, storögd och aningen uppfodrande:

"Mamma, itta te-te"

Jaha, ungen vill kolla på tv...


Andra bloggar om: barn, språkutveckling

"Gamla, fina bomullsunderlakan har en kvalité som inte står att finna idag, ser ni!"

Mormors bestämda och med sanningen överensstämmande uttalande har med tiden resulterat i att hon sytt om gamla underlakan med spetsbrodyr till påslakan. Till övriga familjens sovtrevnad!

Jag njuter och tänker på henne (still goin' strong) varje gång jag som idag kryper ner under dessa nytvättade sängkläder.

Sa jag att jag älskar mormor?

Varför kändes det så himla bra när Loppan satt och lekte med tandpetarstoppade ekollon?

Är det för den tillfälliga flykten från materialismen?
Eller för att det minner om svunna tider?
Eller kanske för att det bara är så okomplicerat?




Andra bloggar om: Lek, enkelhet

Jag anser mig själv vara relativt duktig på att ta tillvara stunden, duktig för att vara arbetande tvåbarnsmor. Detta klär jag självfallet också i ord.

Så satt jag och tittade på SVTs dokumentär "De sista åren med Nicky", som handlar om pojken som insjuknade i en dödlig sjukdom vid åtta års ålder, om hans familj, om hur man orkar, hur man balanserar livet. Plötsligt tycker jag inte alls att vi lever i nuet. Nickys mamma klär samma tankar i helt andra ord än jag, men hennes är så påtagliga, jag kan så tydligt se hennes genomärliga tacksamhet för ännu en ny dag med sonen. Just nu, just idag. Bara idag. För henne var det viktigaste att ge sonen trygghet och självkänsla under sin resterande levnadstid. Varje dag.

Klyschor måhända, men ska det vara så förbenat svårt att kliva ur ekorrhjulet och istället vara tacksam, att leva efter devisen om att just försöka se varje dag som en gåva? Tänk om det inte finns något friskt imorgon, eller något gemensamt imorgon?

Dokumentären avslutade en mycket bra familjesöndag, så bättre tyngd kunde jag inte få i min egen strävan.


Andra bloggar om: De sista åren med Nicky, barn, hälsa, livets mening

Ofta orerar jag om min kärlek till havet, oavsett årstid. Men jag har fullkomligt glömt hur mycket jag tycker om skogen. Dofterna, prasslet, ljuset, kvistarnas knaster, mossan och bären.

Bäckhalladalen på Österlen stillade idag ett bortglömt behov, och jag tänker framöver skrapa bort lite av den asfalt som med åren lyckats växa fast på min rygg. Det är en tämligen vanlig sydsvensk skog fast med mycken historia blottad, men det kändes speciellt. Ovana förmodligen. Fy på sig, stadsfrun.

Fler besök i skogen ska det bli, som idag med

blåbär och björnbär
stenhäll och prasslig ljung i höstblom
lite bergsklättring med rep
fruktstund bland ekarna
ormbunkar och mossiga stenar.


Historiskt isslitage




Barkborrars födoväg






Minst sagt kuperat




Andra bloggar om: Bäckhalladalen, skog, asfalt, natur, Österlen

Det blir fel hur jag än skriver det: Lillebror har en förkärlek till gummi.

Gamla bitringar från spädbarnstiden, däcken på rallybilen, sidostängerna på supertrumman. När han väl känner att det är gummi måste han bara bita en stund. Hårt som mjukt. Och så ler han lite.

Jodåsåatt...

Egentid i trädgården ska inte underskattas. Idag har jag lukat ogräs i två timmar, på den ytan från vilken vi ryckt upp en massa taggiga buskar för en tid sedan. Enbart jord och än så länge ingen nyplanterad växtlighet ger ogräset bra fäste.

Ja, luka och luka, jag har snarare skogat vår Amazonas.


Andra bloggar om: ogräs, egentid

Det händer inte så ofta, men ibland blir jag utmanad av någon annan bloggare, att tillföra information i listform - oftast sådan om mig själv. Föregående inlägg gick som bekant under temat egenheter, vilket denna utmaning också resulterar i. Så otroligt passande...

Ladies and gentlemen, här blottas åtta av mina vanor:

* Jag måste snyta mig det första jag gör på morgonen.

* Varje dag måste jag torka av handfatet med trasa, så det är riktigt rent. Jag behöver därför inte storstäda handfatet mer än en gång i månaden, så en viss vinst till följd av torkfrenesin finns. Noll tolerans mot kalkfläckar...

* Jag måste alltid gå och göra nummer två mitt i kvällsbloggningen. Jädrans magovana. För mycket fibrer.

* När jag har bäddat vår säng får ingen röra den, leka i den eller pösa till de sträckta lakanen.

* Det verkar inte finnas någon tillräckligt stor neccessär att köpa på marknaden, vilken täcker mina behov vid övernattningar hemifrån. Den romantiskt blommiga från Liberty i London har tio år på nacken och lämnar nu in. Den sväljer väl en sisådär sex eller sju liter.

* Jag kan inte visa mig ute med "dagen-efter-hår" utan måste ha keps. Skulle jag behöva ta av den är det kört.

* Jag klarar inte av oglaserade krukbottnar eller intorkad jord på fingrarna. Det är något med det sträva.

* Om jag slår mig ute på fingerspetsarna gör det samtidigt ont på en punkt på näsroten. Kopplingsfel?

Nej! Jag kommer på minst fem till utan att tänka efter, men dem tänker jag inte avslöja. De obligatoriska åtta får räcka.

(Konstpaus. Ursäkta, jag var tvungen att åtgärda en av mina sedvanliga kvällsegenheter ovan.)

Jaha, så kvarstår då uppdraget att i min tur utmana ytterligare åtta bloggar. Det blir för svårt, för de bloggar jag frekvent läser har redan blivit utmanade, eller så är de offentliga personer eller författare. Så jag lämnar WO på den punkten. Tyvärr.

Jo, Hanna-favvis, du kanske har tid och vill? :o)

Tack Evans, för att du med utmaningen gav mig en behövlig chans till självdistans och rannsakning i listform!

Alla har vi våra egenheter. Mina finns förmodligen nedskrivna i någon gigantisk doktorsavhandling, som ni eventuellt och i så fall uppdelat får ta del av senare, men en av käre makens ser ni nedan.



Förmodligen mer för sportens skull än för funktionens pressar han med en sällan skådad effektivitet och med osthyvelns skaft ut det allra sista ur alla sorters tuber. Denna stackare innehåller kaviar, ja lite i alla fall.

Han förlänger livet på tubstackarna, då jag hade kastat dem långt innan. Samma metod går med fördel att appliceras även på tandkrämstuber.

Mer kaviar åt folket!


Andra bloggar om: kaviartub, effektivitet, egenheter

Så kom kylan och det var 6 grader vid uppstigningen imorse. Loppan ville ha vantar och krängde på sig en täckjacka. Lillebror i mössa och temporär jacklösning (stickad polo och vindjacka). Poolen står fortfarande vattenfylld i trädgården, och solsängarna i sällskap bredvid.

Fan. Återigen konstaterar jag att jag är efter i årstidssvängarna när det gäller barnens ytterkläder:

- Höstjackor till dem båda.
- Höstskor/Kängor.
- Overaller
- Höstmössor
- Vantar

Suck.


Andra bloggar om: barnkläder, ytterkläder, overaller, höst

Imorse var det första dagen sedan inskolningen som Lillebror inte grät vid lämningen på dagis.

Man blir lite lycklig som förälder på väg till jobbet när man inser att den lilla älsklingen fattat galoppen, biter ihop och anpassar sig. För inget barn blir väl egentligen överlyckligt av att bli lämnat till barnomsorg, även om förutsättningarna är de bästa tänkbara.

- Tänk så nyttigt det är för dem och så mycket de lär sig, hör man ofta sägas. Visst, med vårt moderna samhälle i åtanke är barnomsorg kanske en nödvändighet för att barnen ska dra lärdomar av och kunna stålsätta sig för det tuffa klimat som väntar dem senare. Men hur och varför hamnade vi där?

Något i mig protesterar vilt. Vi har anpassat ännu ett barn till systemet.

Och nu går jag och hämtar dem - mina älsklingar.


Andra bloggar om: barnomsorg, dagis

Någon medial person hade vett att kalla höstens tv-tablå för "tv-välling", och jag är beredd att hålla med, med tillägget att det är en allmängiltig benämning. Pulver och vatten, en och annan skakning och så lite piffande upphettning. Det blir inte mycket bättre med de förutsättningarna.

Därför är jag väldigt nöjd med mitt senaste dumburksbeslut: Att i princip enbart titta på Vetenskapens värld i veckorna. Programmet berikar, ifrågasätter, inger respekt och föder en ny sorts tacksamhet över livet hos mig. I tv-soffan på måndagskvällarna blir världen således gigantisk, på ett bra sätt.

Tack för de', SVT.

Kuriosa: Dumburksbeslutet har ett undantag: Söderläge - så att den slumrande trädgårdsnerven får näring. Söta, charmiga Maria Arborgh, som så djupt pratar om det gröna och alla trädgårdslinjer att hon ofta tankemässigt målar in sig i ett filosofiskt hörn som inte hinner torka förrän programmet tar slut. Dock, hade jag varit gay hade jag fallit som en fura för just henne! Jag vill ha hennes kläder, hennes hår, hennes skor och hennes nagellack. Jag vill vara henne.


Andra bloggar om: tv, Vetenskapens värld, Söderläge, Maria Arborgh, SVT

Varje höst ger jag mig på ett nytt försök att äta havregrynsgröt till frukost. Jag brukar klara några veckor, sedan rinner det grå massa ur öronen på mig och rent gastronomiskt känns det som om jag förflyttar mig tillbaka till medeltiden.

Så kära ni, ge mig någa tips på hur jag kan pimpa min gröt!
Sylt är uteslutet, och kanel med russin känns uttjatat.


Andra bloggar om: frukost, nyttigt, havregrynsgröt

Facebook. Denna ständiga och nypåkomna hets kring Facebook. "X vill bli din kompis på Facebook, registrera dig nu". Mejlen har haglat in under de gångna två veckorna.

Normalt sett är det en sådan teknikalitet jag tveklöst och direkt skulle hoppa på. Numera har jag bättre självinsikt och vet med bestämdhet att jag hade fastnat där - bland låtsasvänner (och för all del de riktiga till viss del), nya och okända bekantskaper, uppdatering av bilder och mig själv. Jag har nog med att försöka uppdatera mig och min vänskapskrets på riktigt, så där får jag dra min gräns. På bloggen släpper jag förvisso på integriteten, mest för att kunna skriva av mig, men även för att folk ska få kika in. Resten av muren behåller jag. Det blir inget facebookande för mig.


Andra bloggar om: Facebook, tid, integritet

Lillebror sover mycket. Inte så värst bra om nätterna kanske, men dagsvilan är i maratonformat. Med erfarenhet i bagaget vet jag att det sannolikt rör sig om en utvecklingsfas. Han har dubblerat middagsvilan, och plötsligt kommer det en hel hord av nya ord från honom - han smakar på dem, testar dem. Blicken har större fokus, och han känns lite annorlunda. Förändrad. Äldre.

Tänk om man själv kunde åstadkomma sådana underverk med lite sömn. En eftermiddagsvila på soffan och så plötsligt har man kommit en nivå vidare i medvetandet, skaffat sig större ordförråd (vem önskar sig inte det?) och har ändrat synsätt något.

Häftigt.


2,5 kg Lillebror under BB-filten...


Andra bloggar om: barn, utveckling, vila, sömn, ordförråd