Familjen Jensen

Nu blev det så himla bra igen - en film utan reklam.

Vi hoppade plötsligt in i Wonder Boys, vilket visade sig vara en fullträff. Välspelat, livsbejakande, roligt, intellektuellt, dämpat, bitterljuvt och riktigt, riktigt bra. Spretig beskrivning måhända, men så är jag inte heller någon vidare recensent.


Andra bloggar om: Wonder Boys, film

Vi sitter på golvet, jag och barnen. Lillebror backar till, sätter sig i mitt knä och vill läsa nya Biltema-katalogen.

Är det fredag, så är det...


Andra bloggar om: läsning, barn, Biltema

Ingen har väl kunnat undgå storyn kring filmstjärnan Bill Murray och hans galna golfbilsfärd på Stockholms trottoarer för några helger sedan?

Jag tycker fortfarande det är roligt, även så här i efterhand. En golfbil i kombination med pragrafrytteri är en trevlig tanke så här på fredagseftermiddagen. En golfbil registreras som terrängskoter och får bara köras på banor. Utanför dessa terränger klassas den som bil och måste uppfylla personbilskraven. Nu drar jag ordentligt på smilbanden:

Hade han då bilbälte på sitt trottoarrally kan man undra?
Och tog han körkortet med sig?
Och hur fort går en golfbil?
Så många förseelser han måste ha brutit mot.

Nu har det uppdagats att han var alkoholpåverkad under körningen. Så otippat! Är det någon sund eller mindre sund människa som nykter skulle komma på tanken: "Nä, jag tror jag drar till stan med golfbilen"?

Jag skakar på huvudet, men tycker samtidigt det är ett skönt avbrott från världens övriga nyhetseländen. Själv skulle jag tycka det var ett ypperligt fordon för diverse ärenden: Stödhandling på Willys - tänk att köra bilen hela vägen in i butiken - ungar ut och in, lite mjölk ombord, några blomsterinköp nere på stan, in om lekplatsen och grusen och sedan hem.


Andra bloggar om: Bill Murray, golfbil, trottoarrally, alkohol

Maken och jag funderar på ny belysning över vårt stora middagsbord. Detta är vår senaste idé, en smått påkostad men ändå överkomlig sådan.

Just tre lampor på rad - med röd filtsladd - i en takskena att flytta beroende på iläggskivor eller ej, är snyggt som sjutton.


Light Years, Caravaggio. Bild från Dansksvenska kompaniet


Andra bloggar om: Light Years, Caravaggio, belysning, takskena

Hösten är på många sätt min årstid, vilken jag nu välkomnar med öppna armar:

Färgerna övergår i dova toner, vilket passar mig, och stearin- och värmeljuskonsumtionen är skyhög här hemma under denna tid. Jag tycker att de för hösten nödvändiga plaggen passar min person; långbyxor istället för kortvarianter, jeans i kubik (jag skulle kunna ha jeans alltid), en lagom tjock jacka (älskade skinnpaj; välkommen ur garderoben), en lagom halsduk och stövletter eller sneakers. Lagom liksom.

Förutom ovanstående gillar jag höstmaten; rotfrukter och framför allt grytor. Grytor är så bra, grytor kan man variera i det oändliga, tillaga i jättemängder och frysa in. Grytor är vardag, och grytor är fest. Jag hittade en ny favorit häromdagen, och den lär hamna på veckomatsedlarna flertalet gånger i höst och vinter.

Som matnörd blev jag naturligtvis överlycklig när jag (förlåt; vi) i bröllopspresent fick en orange Le creuset-gryta i gjutjärn, vilken rymmer drygt 6 liter. Voilà, så bra och gott allting blev...


lecreuset.fr

Fast jag ska inte överdriva. Som alla andra kommer jag antagligen att stå i matbutikernas kyldiskar och dregla över vårens primörer så småningom.

I lagom-anda avslutar jag således med: Var sak har sin tid.


Andra bloggar om: hösten, grytor, matlagning, Le Creuset, kläder, jeans

På något sätt, eller kanske på många, har jag ofta undrat om våra folkvalda politiker i hufvudstaden jobbar, vad de gör och hur de reflekterar över sina jobb. För oss är de förtroendevalda, men för dem är det jobb. Du vet: stiga upp, äta frukost, borsta tänderna, sätta sig på toa och sedan sticka till jobbet.

Förvisso pratar han ingalunda om toalettbesök, men bättre politisk blogg får man leta efter. Med värme och en sällsynt skärpa ger Carl Bildt sina bloggläsaren finfina lektioner i modern historia. Han är duktig, oavsett politisk ståndpunkt.

När jag liksom behöver uppdatera mig på utrikesplanet - lyfta blicken från blöjorna, Barbie-dockorna och dammsugaren.


Andra bloggar om: Carl Bildt, politik, Europa

I bakfyllans kranka blekhet kräver en arg (och förmodligen ångerfull) Keith Richards en ursäkt av Aftonbladets recensent av Ullevikonserten i somras. De fick bara en tvåa, säkert för att Keith hade svårigheter att stå rakt och att hålla solofingrarna i styr.

Vilken fasad är det han försöker upprätthålla? Den där fasaden gjorde han väl sig av med för ett par decennium sedan? Vid anblicken av hans ansikte går detta inte att dölja.

Jag älskar Stones, och har sett dem live, men frågan är om gruppen inte borde bespara oss Keiths fyllekalas framöver, låta oss fans njuta av gamla och nya inspelade toner från ipod eller stereo, och istället åka hem och pensionera sig på turnéfronten. Det är de värda.


Andra bloggar om: Keith Richards, Ullevi, recension, Rolling Stones

Det är skönt att låta barnen sova så länge som möjligt på vardagsmorgnarna, men Loppan är minst sagt svårväckt.

- Jag vill va' ifreeeeeed!

Och så drar hon täcket över huvudet och svarar inte på tilltal. Mjuka ord, smekningar och varsamma försök fungerar sällan, så vi drar oftast in det tunga artilleriet: Vi låter så mycket som möjligt, drar upp rullgardinen, öppnar fönstret och drar till slut av henne täcket.

Jag förstår att hon hyser visst morgon-agg gentemot sina brutala föräldrar.




Andra bloggar om: morgonhumör, väckning, sovmorgon, sömn, morgonstress

Loppan fick akut ont i ena lilltån och påstod att gympaskorna blivit för små. Jäklar. Jag trodde de skulle hålla tills höst/vinterskorna skulle införskaffas.

Känslan av att i tio graders plötslig morgonkyla lämna Loppan på dagis i sandaler och strumpor tvingade mig ner i stan på lunchen för ett nyköp i rosa (naturligtvis) och grått.

Loppan kastade av locket på skolådan med en svårdold förtjusning, tryckte i fötterna med mig nyfiket över axeln - nyköpta prylar till henne är antingen heaven eller hell.

Så ett par älgkliv i fyra meters acceleration av sällan skådat slag, och hon skiner upp:
- Mamma, kolla så fort de går!

Heaven. Just idag.


Andra bloggar om: barn, gympaskor, barnprylar

Från sin nya favoritplats, uppklättrad på sitt lilla bord, lutandes mot fönstret för att spana på bilar eller som idag när pappa klipper gräset utanför, står Lillebror och uttalar sin första tvåords-mening:

- Pappa kippa!

Senare på kvällen lägger han ett nytt ord till sitt vokabulär. Glad i hågen över att det regnar på väg hem från dagis:

- Jinga', mamma!

Nu går det undan, och snart bör vi väl kunna påbörja våra gemensamma politiska diskussioner.


Andra bloggar om: barn, talets utveckling, stolthet

Nu har jag tvättat en maskin röd tvätt. I princip hela Loppans garderob, alltså.


Andra bloggar om: barn, favoritfärg, tvätt

Mina barn är så otroligt synkade, jag är så stolt över dem.

Jag plockar fram barnens keyboard, mest för att Loppan ska få träna på sin Blinka lilla stjärna. Båda vill naturligtvis spela på den samtidigt, de strider för den med näbbar och klor. Därefter kastar sig båda två på mage på golvet i ett unisont och samtidigt gallskrik, och mina vibrerande trumhinnor ger mig en tinnitusvarning.

När krokodiltårarna har sinat får mor ett pedagogiskt infall (läs: avledningsmanöver) och föreslår en gemensam orkester med trummor till Lillebror, keyboard till Loppan och minigitarr till sig själv. Det ger positivt bifall hos barnen, i två minuter sitter vi där på golvet i harmoni. Det slutar emellertid med att jag sitter själv med huvudet på sned och plinkar på en uruselt stämd leksaksgitarr. Barnen verkar ha något bättre för sig.

Säg inget annat än att musiken förenar.


Andra bloggar om: barn, musik, utbrott, instrument

Jag har ibland undrat vad Victoria Silvstedts man varit för en. Han heter Chris, och det ska uttalas med halvöppen mun, amerikanskt slapp accent och med Restylane-fyllda, läppglanstäckta läppar.

Vad vill han, hur orkar han och vem är han?
Nu tror jag att jag vet lite mer, för nu ska de tydligen skiljas.


Andra bloggar om: Victoria Silvstedt, Chris Wragge, läppglans

Jag är en ständigt svarssökande människa, i behov av bevis, besked och kontroll. Äntligen har jag fått en förklaring.

I Sydsvenskan idag står att läsa att man funnit ett jättelikt tomrum i rymden, större än de vanliga som skiljer galaxerna åt. Rent hypotetiskt skulle det ta en miljard år att färdas från det nyupptäckta hålets ena sida till den andra.

Nu har jag således fått svaret. Till detta gudsförgätna, mörka ställe försvinner våra extra slantar. Det är hit all extra, önskad fritid försvinner, hit sugs alla så välbehövda sömntimmar och här hamnar de där viktiga papperna jag vet att jag fått men aldrig återfinner. Här gömmer sig alla förbrukade kilowatt-timmar och jämna par strumpor. Här återfinner jag med all sannolikhet barnens förstånd - och säkert mitt eget - lite då och då.

Någon annan som är av med något? Kan vi således tacka universum?
Jag fattar fortfarande ingenting. Egentligen.


Andra bloggar om: svarta hål, stora frågor, rymden, förlust

Vi beslöt oss för att göra något åt Loppans nattbesök hos oss, vilket naturligtvis mötte visst motstånd. Samtidigt beslöt sig Lillebrors kropp för att höja temperaturen ett par grader. Hela familjen har varit uppe i olika omgångar; yrat, förmanat, gråtit, svettats och somnat om.

Småtrötta inser vi idag att hösten och dess dagisbaciller sannolikt gjort sin entré.

I övrigt är det en B-dag idag: Borrning, barnkalas, brödbak och biff.


Andra bloggar om: feber, barn, sömnbrist, sömn

Jag minns dem som igår, och speciellt Tant Gredelin, som i sitt och systrarnas sökande efter hundrackaren Lilla Prick gick på spången över bäcken och blötade ner både kjoltyg och strumpor. Snällt och fagert satte hon sig på en sten i den djupa skogen, för att låta plaggen torka över en granekvist. Tillbaka hem kunde hon minsann inte gå i det tillståndet.

Loppan lyssnar och förundras, lägger huvudet på sned när vi läser. Slukas upp av Beskows bilder, försvinner med näsan in i volangerna, sjalarna, kakorna, fruktträdgårdarna och broderierna.

Dra upp kjolmöget till knäna kvinna, sms:a dina systrar, ring efter en taxi och spring så över bäcken!
Så mycket som förändrats.
Loppan ifrågasätter inget.
Hon avundas dem. I alla fall för tillfället.

Andra bloggar om: Beskow, Tant Gredelin, volanger, förändring, utveckling

På väg hem från dagis idag föreslår jag Loppan popcorn och läsk framför tv:n till kvällen.

- Mamma, vad är läsk?

Se där, vår återhållsamhet på läskplanet ger resultat. Detta inlägg visar jag henne om ett decennium eller så, då jag förmodligen har mer än läskkonsumtion att oroa mig för.


Andra bloggar om: läsk, socker, barn, fredagskväll

"Kolsyrat vatten kan vara farligt för barns tänder", står det på Expressens hemsida.

Det kolsyrade flaskvattnet innehåller flour, som kan ge missfärgningar på barns tänder.

Men så köp en Soda Stream då, och du kan ha gott samvete igen - både för barntänderna, miljön och flaskkånkandets skull.

Ja, jag vet, jag har skrivit om detta tidigare, men får man vatten på sin kvarn tål det att upprepas.



Andra bloggar om: mineralvatten, fluor, miljö, Soda Stream, kranvatten

Det är relativt nygammalt för mig med fasta morgonrutiner. Sådana har jag inte haft på drygt 1,5 år. Den gångna föräldraledigheten har gett mig möjlighet att strunta blankt i alla morgonmåsten, och det har jag verkligen tagit till mig och njutit av.

Nu känns det dock fräscht att åter få göra saker i en bestämd ordning på morgonen, dessutom medan barnen fortfarande sover. Inga leksaksbråk att ta hand om, inga tuschpennor i fel mans händer och ingen matfight. Ganska härligt. Faktiskt. Bara jag och Luther.

En annan sak: Danskt rågbröd är grymt överskattat, om du frågar mig. Jag kan lika gärna smeta keso och skivad banan på en planka tryckimpregnerat virke, om det är den kulinariska upplevelsen vi dryftar. Jag slutar omgående när limpan är uppäten.



Andra bloggar om: morgonrutiner, måsten, frukost, danskt rågbröd

Vi har som bekant en Kung Fu-papegoja i sovrummet om nätterna. Loppan kommer smygandes i princip varje natt för att avsluta de sista sovtimmarna i vår säng.

Efter alla sparkar, hennes krav om att få ha sina ben på min mage, mardrömsskrik och andra drömmar med utrop och kaströrelser får det snart vara nog. Jag kan inte sova.

Vi måste göra något åt detta, men orkar inte riktigt. Imorgon kanske.


Andra bloggar om: sömn, mardrömmar

Jag lider förmodligen av någon lindrig form av hypokondri, eller i alla fall vanföreställningen om att allt skit smittar mig. Jag avskyr vårdcentraler och akutmottagningar. Där torde rimligen hela stans baciller alstras i en enda, stor, motbjudande gryta. Varsågod, tag en kölapp till helvetet, bara du har leg med dig så vi kan identifiera dig efteråt.

På en stol, käpprak i ryggen, har jag just suttit femton ynka minuter och väntat på ett provsvar åt mormor. Förbi mig passerade en tysk pojke med en hosta som skulle få all världens lungpatienter att höja på ögonbrynen, samt en likblek, medelålders kvinna med någon form av akut smärta och illamående - framåtlutande gång, utrustad med en spypåse i vardera handen och med utrop som lika gärna kunde kommit från en födande kvinna.

Jag sitter med uppspärrade ögon, håller andan, kniper ihop munnen och längtar bort. Ut.

Först här hemma kan jag andas normalt igen. Kanske är det jag som är sjuk?


Andra bloggar om: hypokondri, baciller, vårdcentralen, akuten

Jag och sömnad är en kass ekvation, där X aldrig kommer att benas ut.

Nu har dagis ombett mig, som alla andra föräldrar, att sy en nalle var till barnen i tjockt filttyg. Dessa ska tjänstgöra som "instämplingsverktyg" på dagis, i en stor säckvävskvadrat med fack för varje barns nalle.

Nallarna skulle sys ihop med kaststygn!? Återigen står jag där helt handfallen till en början, ringer mamma och frågar smått desperat om jag inte kan strunta helt i det där "kast med litet stygn" och dra fram symaskinen istället. Nej, tydligen funkar det inte på filttyg.

Tankarna flyger och jag är nästan på väg att ringa 90-åriga mormor, men stoltheten tar överhanden och jag sitter med tom blick vid matbordet under stark och förberedd arbetsbelysning. Man kan väl inte som mamma gå tillbaka till dagisfröknarna och säga att man inte fixar det!? Eller?

Då smyger sig min älskade make fram och undrar vad jag gör. Hur kunde jag missa det!? Min man kan ju sy! Han visade naturligtvis, och kvällen igår slutade med att vi bägge två satt med varsin nalle och sydde kaststygn tillsammans.

Om de sött sussande ungarna ändå visste hur gränslös föräldrarnas kärlek och uppoffring är för dem.






Andra bloggar om: kaststygn, sömnad, dagis

I senaste numret av Buffé hittade jag en vardagspärla. Där stod att läsa om en veckosallad; en råkostblandning som blir hållbar nog ätas under vardagskvällarna i en vecka. Man gör en sats och ställer sedan fram vad så mycket man tror går åt varje gång. Varje kvällsportion går ju att piffa till med t ex kikärter, kryddor, nötter eller gurka kanske.

Jag gjorde den ikväll - och vi gillade den. Barnen verkar behöva viss tillvänjning på just rivna grönsaker, eftersom de annars tycker mest om plockvarianten.

Perfekt för den planerande barnfamiljen!

Koka upp 1/2 dl socker, 3/4 dl vinäger och 1 dl rapsolja. Låt svalna. Riv 500 g morot, 500 g vitkål, strimla en liten purjolök samt en röd paprika. Häll över lagen och förvara i tättslutande burk i kylskåp.


Andra bloggar om: vardagsmat, sallad, vitaminer, matplanering

Så var det dags, den stora dagen har kommit - och flera av helt annan typ är till ända.
Jag börjar nu jobba på riktigt - varje dag.

Föräldraledigheten har känts oändlig, mest i positiv bemärkelse. När SGI-dagarna nu har sinat är det med tacksamhet jag tittar tillbaka på 1,5 år hemma med barnen. Det är dessutom först nu jag inser vilken parantes den s k ledigheten är (dumt ord, vem kom på att det skulle heta "ledighet"?), om man ser livet ur ett större perspektiv. En fantastiskt parantes när man bor i Sverige, en ynnest på många sätt.

En egen personlighetsutveckling har dessutom blivit tydlig. Nu börjar jag inse hur jag vill att mitt liv ska se ut, hur jag vill ha det, hur jag bäst finner meningen i det samt vilka prioriteringar jag vill göra. Det är otroligt mycket som fallit på plats för mig sedan Lillebror föddes. Insikt, distans och säkerhet - så kan man nog sammanfatta det.

Barnen har blivit så stora, och jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på den sammanhängande tid vi fått tillsammans.

Slutligen känner jag att det nu är dags för något nytt - det har jag märkt även på barnen. Vindarna vänder, och det känns bra. Nu tar vi en dag i taget i vår nya vardag. Dagis, jobb, schema, hämtning och lämning, kvällsmat, saga, bävernylon-overaller, dagisbaciller och allt det där andra. Nya livsformer, nya stunder.

Med mina stramande innerlår - det är faktiskt värre idag - är jag glad över att idag få sitta på rumpan vid datorn och ringa en massa samtal.







Andra bloggar om: föräldraledighet, förändring, arbete, barn

Det var säkert 15 år sedan sist.
Men igår valde jag att göra det igen.
Jag hade sannolikt ångrat mig om jag fegat.

På väninnans möhippa igår valde jag att sätta mig på hästryggen igen. I tio härliga minuter njöt jag av de naturella hästkrafterna - skritt, trav och galopp. Underbart, trots att jag hade noll koll på den ståndaktige och - förutsättningarna till trots - tålmodige kraken.

Idag kan jag knappt gå. Jag går som John Wayne, och har ganska ont. Insidan av låren; hade jag inga muskler där?

Tydligen inte...

En ny, supernyttig tillbehörsfavorit jag fastnat för i matväg är halverad, kokt brysselkål och kikärter. Dessa blandas samman med lite flingsalt, vitpeppar, lite torkad timjan, ljus vinäger, olivolja, en miniskvätt citronolja samt eventuellt en pyttesnutt pressad vitlök. Perfekt till det mesta - och fantastiskt nyttigt (jaha, där sa jag det igen)!

Det finns även en baksida, såklart, i ordets rätta bemärkelse. Frågan är om någon annan kombination än just kål och bönor (i alla fall en variant av) kan skapa större reaktoreffekt i tarmarna än denna...

Sanslöst!

Jag äter det mer än gärna, bara jag slipper vara bland folk de närmsta dagarna därefter.


Andra bloggar om: kikärter, brysselkål, gaser

På anslagstavlan i köket hänger två biocheckar, förmodligen som tack för någonting. I vårt hushåll tillåts de där checkarna hänga ganska länge, tills de används när vi äntligen fått tummen ur och fixat barnvakt samt till slut bestämt oss för vilken film vi vill se. Har vi tur då, så har sista datum inte passerat.

Jag vill se denna:                             Men maken vill nog se denna:


                        
                                                            Fantastic Four - Rise of the silver surfer...

Det finns viss risk för ris av maken i kvällningen, men det kanske bara påskyndar ett gemensamt filmbeslut...


Andra bloggar om: bio, fantastic four, This is England

Maken tvättar trädäcket med slip och högtryckstvätt. Han är jätteduktig - och jag hör inte mina egna tankar. Egentligen är då allt som vanligt, sånär som på att barnen inte är hemma.

Vägen tillbaka till arbete efter föräldraledighet...

Ibland är det så skönt att kunna länka till andras nedskrivna ord om livets väsentligheter. Här är några av Helenas, som jag vill att du gärna läser och begrundar.

Här sitter jag med världsnygga mac-datorn, villa i mexitegel, flera par skor, inredningstidningar på hög, effektiv tvättmaskin, beiga kaffemuggar när jag vill ha vita samt en latexmadrass jag klagar lite på.

Dessa annars så ytterst påtagliga prylar och företeelser känns plötsligt så overkliga när jag i Illusterad Vetenskap läser att solen faktiskt slocknar så småningom. Den förbrukar allt sitt kväve, sväller upp av gas och om den inte slukar så föser den i alla fall bort jorden till en djupfryst mörk plats för att därefter skrumpna ihop - för evigt.

Nu är det en helvetes massa år dit, närmare bestämt ca fyra miljarder, men det är tillräckligt för mig att veta att ALLT är förgängligt. Ingenting vi skapar, sliter för eller tjänar pengar till är beständigt. Allt utplånas, försvinner en gång för alla.

Det enda som räknas är IDAG, allt skulle rent hypotetiskt kunna vara slut imorgon. Så tänker jag.

Sätt dig inte och jobba, börja inte stressa eller ställ dig med näsan ner i diskhon direkt efter att du läst detta. Jag tänker gå in och pussa mina barn, ta hand om min man och bara se till att finnas.

"Min stund på jorden", som jag skrivit så många gånger förr.

Gå och ta mått på DIN egen stund!

Visst får man klä ut sin Lillebror, bara han själv vill.
Just denna Lillebror har inga problem med prinsessklänningar.

har nu varit i farten igen, även om det för henne ALDRIG verkar behövas tid för återhämtning och inspiration. Loppan är vår högfrekventa konstnärinna - ungefär tjugo papper om dagen går det åt. Vi tackar Hagby Gård, som förser henne med underlag.

Denna gång väljer jag att publicera undervattensbilden, på vilken man ser en stor haj med farliga tänder, en smärt delfin, en uppenbart livrädd ål, en vanlig fisk som simmar jättefort och så Loppan själv med kringflytande hår och i baddräkt med fisk- och sjöhästmotiv.

Dumma mamman ställde frågan om det mörka på hajens rygg, och blev bryskt tillrättavisad med svaret att hajar ju har lite ljusare färg på magen än på ryggen...

Med tropisk luftfuktighet och rejäl värme är det många som ändå väljer stranden, en helgrå himmel till trots. Ett ytterst bra val.

Under en lång cykeltur med kulglassinköp i eftermiddags satte vi stålhästarna för att bara busa lite på stranden. Alla glassiga, välsmorda soldyrkare lyste med sin frånvaro. Kvar på stranden satt njutarna och läste, halvsov eller åt medhavd picknick. Lillebror sprang i blöjan och smorde lyckligt sand i hårbotten medan Loppan tog ett nakenbad i falsett innan vi cyklade hemåt.

Det där är min typ av strandbesök; ingen UV-grill från ovan, inget desperat skydd under kulört parasoll, inget kisande som ger huvudvärk, inget kletigt smörj, inga kylväskor eller leksakshögar - och inga kokosdofter.

Enbart en stunds bus och vattenbrynssvalka.

Mina, stackars ömma fötter.

Det var bekantas bröllop i helgen, och som vanligt vid sådana tillställningar blev det massor av dans framåt småtimmarna för min del. Mina trofasta (förstår inte varför egentligen) svarta, spetsiga skor måste ersättas och åker snarast i UFF-insamlingen, för så här dagen efter har jag fortfarande knappt någon känsel i ett par av mina tår. De ömmar, är svullna och det känns som om de blivit överkörda av en tungt lastad traktor eller snöplog.

Men jag var snygg och fin.

Jag gör ofta samma misstag - glömmer att be Loppan gå på toa innan vi går till Willys och stödhandlar. Lätt kissnödig förvandlas hon till ett bokstavsbarn, som springer fram och tillbaka, bråkar, trissar Lillebro till bus, pillar på jordgubbar så att de trillar ner på golvet, gastandes i butiken och oftast helt oförmögen att lyssna på tillsägelser. När jag frågar henne behöver hon naturligvis INTE gå på toaletten.

Oftast slutar det med att vi flåsande får springa hem med fullastad sulky, matpåsar slängnade längs med sidorna och med en Lillebror i effektfull motvindsfrisyr.

Att jag aldrig lär mig.

Lillebror testar sin auktoritet, med blandat resultat. Hans senaste "move" är att stampa kraftigt med ena foten, se vansinnigt arg ut och titta under lugg (den han inte har), peka på den stackars personen i fråga och väsa "Sssccchhh!"

Nämen, ser man på!

Har Familjen Ösregn (som till tre fjärdedelar saknar tillstymmelse till lockar) skapat variation i generna och fått till lite fall hos en sommarsvettig Lillebror?

Man måste leka isprinsessa även om solen gassar och kvicksilvret skjuter i höjden. Det behövs både strumpbyxor, raggsockar och vantar för att klara uppvisningen på isbanan.


Man ser inte att det under raggsockarna även finns balettskor...

Så föll den.
Första tanden.
Hon ringde från sina äventyr hos farmor och farfar i förrgår och meddelade oss nyheten - och visst uppstod lite blodvite.

Gluggen är så söt, och vår Loppa blev plötsligt både äldre och busigare på samma gång.

Vi är högkonsumenter av hushållspapper:

En använder lite för mycket varje gång.
En räknar sektioner och är mån om perforeringen.
En vägrar torka sig själv och sitter hellre och spretar med kladdiga fingrar och vädjar om hjälp.
En ska alltid torka själv, sig själv (som en kokett gammal farbror) och riva i småslamsor efteråt.

Till mammas förtjusning inget riktigt sådant, men uppenbarligen är det gott nog åt Loppan.

Docksängen agerar bur, det bäddas frenetiskt med filtar och sjalar (inte duger det med sågspån i någon form) och en hållare till ett magnetordsspel har förvandlats till matskål. Hon ritar salladsblad och morötter - som du ser i bild - och låter buren stå bredvid sin säng nattetid.

Jag är glad och tacksam så länge vi kan förhala all hennes monotona vädjan om kattjävlar, hamsterhelveten och jyckar. Sånär som på katten är det fina djur, men inte hemma hos mig.

Jag är en kylskåpsslarver. Där har ni det, nu har jag erkänt.

Före varje storhandling slänger jag rester och bortglömda livsmedel, för att den nya maten ska få plats. Mannen skakar ibland på huvudet åt de fynd han gör.

Däremot har jag en hylla som allt som oftast faller i total glömska - där finns ingen kontinuerlig koll; glasburkshyllan. Ett bortglömt tillhåll, en välförsluten döende hord, en glasburkarnas kyrkogård. Här hittar man t ex pesto, soltorkade tomater, ajvar relish, majonnäs, smörgåsgurka, lingon, marmelader, lemon curd, oliver och tacosås. Samtliga stackare är öppnade och säkert hälften av dem är till spillo och utgångna. Jag köper nya burkar och sätter ytterst, glömmer de gamla.

Fy på sig, fru Jensen.

I vårt kylskåp är man dessvärre knappt värd sitt namn som glasburk: Man ställs undan, prioriteras fort bort och blir gammal utan uppmärksamhet.

Det där känner jag igen någon annanstans ifrån.

Om Lillebror skulle få välja proviant att ta med till en öde ö, så hade valet fallit på Proviva, frukt i alla dess former, ost, tomat, paprika, morötter, oliver, grapefrukt (!), kikärter, haricot verts och salta pinnar.

Om Loppan skulle göra detsamma, skulle hennes matsäck innehålla Proviva (hon har alltid kallat det "Proschiva"), oliver, ost, choklad, lite choklad, mer choklad, några sötmandlar och så spaghetti.

Lillebror hade jag aldrig oroat mig för, han hade säkert kommit hempaddlande på en brädlängd, full av energi. Loppan däremot är jag mer osäker på. Hon hade suttit kvar där på ön och ätit spaghetti och knaprat choklad till tidens ände.

... och olyckor som sker här i världen; vilken tur man kan ha...

Loppan ligger i hårdträning inför sin satsning på nytt utomhusrekord under kommande OS. Än har hon en bra bit till personbästa, men mentaliteten är rätt, och formen ypperlig.

Lillebrors insikter kring livets motvindar är för tillfället väldigt grym. Han får uppleva så mycket mothugg och negativa svar för tillfället att man tror han ska kasta in handduken i ämnet.

När det blåser hårt och saker och ting ej går honom till viljes blir han förtvivlad; skriker, lägger sig på golvet, kastar huvudet i händerna och utför dramat på ett fantastiskt välspelat och kraftfullt sätt.

Jag som i min enfald trodde att två - av samma familj gjorda - beställningar aldrig sammanfaller, att denna stridslystenhet och svårbearbetade egenskap inte återkommer hos bägge leveranserna. Vad är oddsen!?

Så fick vi en bonusdag i sommarens tecken - en dag utan ett endaste moln på himlen. Jag är inget annat än tacksam för att få vänta ytterligare någon dag med att ställa sandalerna i garderoben.

Först en svalkande frukoststund på terrassen, sedan ett par stekheta men roliga timmar på "Gammaldags skördefest" på Österlen; med gamla traktorer i rad, äggakaga, helstekt gris, lokala livsmedel, djur för barnen, hopp i halmen och en tur med häst och vagn.

Resterande solsken har avnjutits i trädgården, med flertalet pooldopp och mogna plommon från kojträdet, solbus och mys.

Inga måsten, inga hussysslor.
Naturligtvis underbart.
Ljuva söndag.

- Loppan, nu får du faktiskt skruva ner musiken!
- Okej, mamma!

Enligt sägen är man en riktig ystadbo först när man blivit döpt i Mariakyrkan och sedan ytterligare en gång under den sedan länge årliga traditionen "sprutmönstringen".

Stans frivilliga brandkår marscherar till stadens torg, sällskapade av hemvärnskåren och dess marschmusik. Väl på torget ställs de gamla brandbilarna upp, de gammaldags pumparna fram, vattentrycket jobbas upp och därefter är det fritt fram att bada i strålarna. Hela torget fylls av vatten och som åskådare kommer man sällan undan. Det smådroppar överallt, därav den till synes suddiga bilden. Mången kamera förgås förmodligen i vattendimman.






Loppan blev således dubbeldöpt under gårdagens vattenfestlighet. Till sin förtjusning fick hon vid starten syn på sin bästis, hoppade glatt runt och glömde helt bort sitt fontänfall stunden innan, då hon ramlade illa i den vattentömda fontänen och fick en av stenfiskarna under hakan.

Lillebror tittade fascinerat på från pappas axlar - han får snällt vänta något år.

Skånska Mossagården levererar ekologiska frukter och grönsaker i färdiga prenumerationslådor till de flesta ställen i landskapet. Jag läste om dem och andra liktänkande företagare i senaste Allt om Mat.

Så lockande det är, och verkligen något att tänka över! Jag skulle nog helst av allt vilja vara den där mamman i reklamen (nu minns jag inte för vad) - hon som går med kundvagnen ute i grönsaksodlingarna på åkern.

Det enda egentliga problemet är den på axeln sittande snåljåpen, som håller lite för hårt i familjeslantarna. Måste räkna lite på det, måste tänka lite till.

Och när jag ändå är inne på närodlat, så bestämde (tror jag) jag och mamma oss för att beställa hela, styckade lamm inom kort. Frysboxen i källaren är stor.

De här känslorna är bra och viktiga, tycker jag. Det säger jag med en stor påse Willys-produkter och sydamerikanska äpplen bland mina nyinhandlade livsmedel. Var placerar det mig, i fusk-ekoskaran månne?

Barnen har flytt fältet och är på ett par dagars "kollo" hos farmor och farfar.

Vi förundras återigen av den ovana och underbart vilsamma tystnad som infunnit sig i huset, vi kikar småsnopna in på två, fint städade barnrum. Sedan njuter vi av iskalla öl samt vitlöksgnuggad bruschetta med pesto, stekt portobellosvamp, machésallad och den av svärfar importerade och tillika gudomliga parmesanen. Ingen barnmat, men defintivt vår mat.

Nu blir det grytpoppade popcorn och en dvd.
Ifrån sänghalmen senare rapporteras det inte.

Loppan har haft ett par lösa tänder ett bra tag - förmodligen mestadels för att hon gnisslar tänder nätterna igenom.

Nu är den första framtanden i underkäken riktigt lös, och jag tog ett djupdyk i dotterns munhåla. Hej å hå; den nya, permanenta tanden syns redan bakom!

1177 till Sjukvårdsrådgivningen för upplysning om att allt är som det ska - den nya tanden SKA komma upp bakom (och putta bort mjölktanden), den nya hamnar INTE fel...

Något tidigt, men helt normalt. Vi håller nu tummarna för uteblivna cykelolyckor och aggressiva asfaltträffar framöver.

Allt som har med tänder att göra ger mig mardrömmar, så jag bjuder gärna en sjukskötersketelefonist på ett gott skratt åt mitt hönsnojjiga samtal.

Jag vill nästan ta på mig strumpor och jeans om dagarna. Håller det redan på att bli höst?! Jag hade en förhoppning om en ljum augusti, med en och annan ytterligare måltid på terrassen.

Blir jag nu snuvad på detta?