Familjen Jensen

Vem har "receptet" på hemgjorda såpbubblor, som blir riktigt bra och hållbara?

Loppan provade en bubbelpresent i ösregnet och spillde som alltid ut hälften - över både tröja och trädäck.

Vi hyllar egenheter i vår familj, fast inte nödvändigtvis utan viss ironi och glada tillrop.

Jag gnäller generellt över svidande pappersskärsår i fingrarna eller gigantiska myggbett. Det kan upplevas hur allvarligt som helst. Maken frågar då alltid om ambulans kanske ska tillkallas eller om stora suturnålen borde tas fram...

Med två förlossningsupplevelser i bagaget tar jag detta som ett bevis på att riktig smärta är förgänglig. Tack och lov.

Loppan är i himmelriket. Hennes första barnkalas (föddes på julafton stackar'n, då vill ju ingen komma på något kalas) är avverkat och alla presenterna föll henne otroligt väl i smaken.

Hennes föräldrar är för en lång tid framöver vädergudarna evigt tacksamma, vilka bestämde sig för att för två härligt vilda trädgårdstimmar tränga bort de svarta, regntunga molnen till horisonten och istället släppa fram ett gott mått solsken på ungarna.

Gårdagens kalasaktiviteter är idag ett minne blott, då allting utanför dörren återigen är blött.

Som alltid under mina och makens gemensamma semesterveckor skaffar vi oss som mest att göra sista veckan. Det är absolut inget fel i detta, eftersom vi gjort väldigt lite under veckorna dessförinnan. Därför känner jag nästan alltid ett smått förträngt behov av "semestervesper" - en lugn nedvarvad minnesstund att summera och tänka igenom ledigheten på.

Således, kära läsare, just ikväll har jag skapat min egen vesper vid tangenterna.

Främsta behållningen av den bästa semestern på åratal är SÖMN och MAT. Vårt sömnkonto är minst sagt fyllt till bredden, och våra sovmorgnar har inte gått av för hackor - i alla fall sett ur en småbarnsförälders perspektiv.

Tillika har vi lagat en massa god mat och njutit förbenat av detta. Vardagsrätterna kommer tillbaka alltför fort, så vi har verkligen tagit tillfället i akt att anrätta dess motsatser.

Förutom ovanstående två tunga argument är jag lycklig över att vi valt att njuta av, utanför och i vårt hus, istället för att som tidigare år passa på att röja och initiera en hög med nya renoveringsprojekt.

I dagarna tar vi hand om söstra mi och hennes blivande, äter ännu lite till och avslutar så semestern med ett sommarkalas för julaftonsfödda Loppan, som med detta får sitt första kalas (med närmst sörjande) någonsin.

Imorgon skriver jag inte, eftersom dagen då kantas av bull- och tårtbak, ballongblåsning och andra förberedelser.

Semestern övergår nu i arbete, föräldraledigheten är slut. En njutfull parantes i tillvaron är till ända, och jag undrar stilla hur de hundra göromålen och uppdragen ska hinnas med EFTER arbetstid.

Jag ställer om klocka och sinne och anar gryningen till en ny tillvaro med familjen.

Jag är avlagd, dammig och seg. Uppenbarligen fullkomligt efter i mitt sinne för film och detaljer. Jag ser inte så många filmer e. B. (efter Barnen), därav min numera bristande förmåga.

Ikväll har jag och maken komplett missat innehållet och i princip hela essensen av filmen "The good shepherd" - enbart för att vi glömt att notera de för filmens handling ytterst viktiga årtalsangivelserna nere i vänster hörn. Vi missade de tvära kasten mellan år och incidenter, och därmed satt vi som amerikanska bingotanter med förlorad insats när filmen tog slut. Snopna och smått frågande. Det går att skylla på den oöversatta versionen vi såg, men det är definitivt ingen ursäkt. I alla fall ingen bra sådan.

Imorgon ska jag börja pensionsspara.

Sa jag det?

Att Telia med tekniskt våld hållit mig från bloggen ett par dagar? Icke självförvållat bredbandsstrul på hög nivå, med hopp om åtgärd senast imorgon.

Loppan somnade under sitt IKEA-nät med sänglampan tänd. 40 watts trygghet rakt i ansiktet.
Lillebror har ropat på tröst som bot för sina mardrömmar. En sväng upp om mammas axel rådde på demonerna innan djupsömnen trädde in.
Jag och maken såg en film, tände ljus, smått avvaktande inför de Skåne-väntade stormbyar som ska piska det sedan lunchtid bofasta ösregnet än hårdare mot våra rutor.
Än är det stilla.
Både regnet ute och tillvaron inne.

Det är väl så man ska tänka - finnas till här och nu, inte oroa sig för morgondagen eller det som skulle kunna vara.

Tända en lampa, eller be om en axel.

Goda vänner har fått sitt första barn i dagarna.

Två gånger har vi varit med om det där stora, omtumlande, men första gången är det speciellt. Livet vänds plötsligt upp och ner, och allt man någonsin varit säker på som människa ställs nu på sin kant. Efter första barnets födelse är det nya familjelivet ett tomt, blankt papper. En stor ovana för de flesta moderna människor med lite kontrollbehov. Det är magiskt, konstigt, fantastiskt, ofattbart, jättejobbigt och roligt. Dessa spretiga känslor är svåra att fånga in med håven, och tills man lyckats med det blir tillvaron därefter.

Med två större yrväder är jag faktiskt glad att vara över det där nya, stora och okända. Kontrollmänniskan i mig har mer ro numera. Aldrig till fullo, långt ifrån till fullo, men i alla fall något mer.

Barn är livets rikedom, livets prövning, livets största kunskap och livets fortsättning. Naturligtvis ska detta vara både svårt och roligt på samma gång.

Det är med största svårighet jag bläddrar i kokböcker efter läckra maträtter för sista semesterveckan, när mannen samtidigt tittar på mer eller mindre skräckinjagande "Hannibal rising". Jag blev kallsvettig och resultatet blev bara fem rätter. Filmen var inte speciellt bra, men jag önskar jag kunde säga motsatsen om matlistan.

Jag börjar om igen imorgon.

Tassar tyst på tå in på Lillebrors mörklagda sovrum, klockan visar 09:45. Han sover fortfarande - som en stock.

Idag gick semesterturen österut och med Ångtåget i Brösarp. En skumpigt spännande och gammaldags färd i charmig interiör och med två exalterade barn. En historisk kvarleva långt före modern fjädring, och ett tåg som fortfarande säger tuff-tuff och tuuuut. De gamla gardinerna dansade i vinden, fönsterna fick vara vidöppna (passagerarna utgjorde uppenbarligen inga självmordshot eller olycksrisker), sätena vittnade om förlegat komfortbegrepp och de väggfasta askkopparna om svunnen cigarrmentalitet.

Med både digitalkamera och ringande mobil i bagaget var man kort sagt malplacerad, vilket emellertid var syftet.

Jag får en klump i halsen varenda gång jag tänker på det, men jag tror nog att Han kallar på mormor nu - Han viskar lite. Hon verkar efter drygt 90 år av slit och kärlek vilja ta emot honom med öppna armar, då hon uppenbarligen konsumerat all sin livslust och på många plan har gett upp hoppet.

I detta är det så svårt att förhålla sig till alla känslor. Jag stod hemma hos henne; en mörk, ovädrad lägenhet med tillvaron centrerad kring tv-fåtöljen, värmande koftor och ett par korsordstidningar. Där stod jag, frisk och med högt tempo på livets topp med allt jag någonsin önskat mig. Jag diskade hennes gröttallrik, och tårarna rann. När jag öppnade skåpet fann jag några vackra assietter, som jag magstarkt nog tänkte kanske kunde bli mina. I ögonvrån ser jag henne sakta sätta sig i fåtöljen. Hon rosslar, mår dåligt - och suckar lite. Den sucken innehåller så mycket, 90 år släpptes ut i den utandningen; alltför kort skolgång, pigtjänst, jordbruk, hushållsslit, barnuppfostran, arbetsslit. Och många guldkantade stunder. Men lönen för livets möda är för henne svaghet och sjukdom. Slutet får man aldrig välja själv, tyvärr.

Hemtjänsten ringde på, kvinnan ropade kundgruppsanpassat och välartikulerat att hon skulle bädda, gjorde det och gick sedan. Inuti mig skrek jag, undrade om hon inte skulle fråga hur min mormor mår, om mormor sovit gott i den säng hon just sträckt lakanen i. Människan är hjälplös i början och i slutet av sitt liv. En människa som levt ett långt liv fyllt av erfarenheter, behandlas åter som ett barn på sin ålders höst. Vart tog respekten vägen? Alla gamla borde få en flärdfylld eriksgata längs byns vägar, stående ovationer och varma tack innan de lämnar oss!

Mormor tittade trött på mig, tillbakalutad i fåtöljen, strök mig över handen och sa: "Jag vill inte mer Anna, det kan räcka nu." Vad säger man? Tystnaden fick räcka mellan oss då. Inte kan jag egoistiskt peppa henne, be henne kämpa lite extra, att hänga kvar ännu ett tag till, för oss närståendes skull?

Jag förstår henne mycket väl, men insikten om naturens gång gör ont.

På sydskånska slätten, intill ett gammalt slott, har vi idag besökt en medeltidsfestival. Loppan använde alla sina samlade kraftdepåer till ponnyridning, styltgång, tornerspel i barnvariant, dito med riktiga hästar och riddare i rustning och lans, järnhamrande smeder, lax över öppen eld, brända mandlar och en efterlängtad vimpel. Lillebror satt och glodde snällt i vagnen och fascinerades av folk och fä i samtliga timmar. Underbara unge.

En blåbärssmoothie och en kvällssmörgås senare deckade hon framför "Aristocats".

Jag vet inte vad det är med mig när det är marknad och festival. Jag måste alltid köpa en massa ätbart; godis, sliskig mat, grillat - bara för att nämna en bråkdel. Hutlösa priser är det dessutom alltid. Om jag bara hade kunnat lägga en bråkdel av denna lust från dessa infall på t ex klädshopping istället, så hade min garderob varit betydligt mer uppdaterad.

Frukost med nybakat bröd är en absolut lyx. Detta sommarbröd (Sara; kolla sid 242) kan kalljäsa i kylskåpet över natten, vilket innebär att man kvällen innan snabbt rör samman smeten och sätter den i kylen. På morgonen stjälps den bara upp, formas till ett bröd och gräddas.



"Bröd från sommarlivet"

Till ett stort bröd

1/2 pkt jäst
2 tsk salt + 1 msk honung
5 dl fingervarmt vatten + 1 dl mjölk
2 msk rapsolja eller olivolja (eller valnötsolja till valnötsbröd)
2 dl (100 g) grahamsmjöl eller rågmjöl
10-10 1/2 dl (600 g) vetemjöl
150 g hasselnötter eller valnötter eller solrosfrön (jag blandade alla tre)
1 dl sesamfrön och/eller solrosfrön till utbakning

Smula ner jästen i en bunke, strö över salt och honung. Slå på lite av vattnet och rör ut jästen. Häll i resten av vattnet, mjölken och allt övrigt utom fröna till utbakningen. Arbeta samman degen och låt den jäsa 1 1/2 h i rumsvärme (eller väl täckt i kylskåpet över natten).

Värm ugnen till 260 grader. Strö ut lite mjöl och sesamfrön/solrosfrön på bakbordet, tippa ut degen och forma den till en stor limpa. (jag tyckte snarare det blev smet som flöt ut, så jobba med mycket mjöl, tvinna smeten snabbt och så upp på plåten). Grädda först i 260 grader i 10 min, sänk därefter till 180 och grädda i ytterligare 30 min. Låt sedan svalna på galler.

Så ja, nu lovar jag på heder och samvete att inte mässa ytterligare om "Under valnötsträdet". Köp den och förgyll din matkultur hemma!

Ibland stämmer alla strängar på den kulinariska lyran - och alla blir lyriska...

Ikväll gjorde jag ännu ett djupdyk i min Bergenströmska köksbibel och fick till nedanstående heta, asiatiska kycklingrätt, serverad på en bädd av citronoljeslungad machésallad, och i sällskap av sweet chili-sås, limeklyftor, jasminris och jordnötter. En tiopoängare, en njutning för både öga och gom.

Jo tack, jag är medveten om min småtöntigt religiösa relation till mat.

En soffkväll med hög mysfaktor.

Jag mår alltid dåligt när jag äter lösgodis. Säkert har det med mängden att göra, men därom saknar jag fortfarande insikt.

Aldrig mer lösgodis.

Loppan har en killkompis hemma på lek och bus. De har med filtar byggt en syrefattig koja under matsalsbordet där de rödkindade har picknick och "gör upp eld". Jag hör makens bestämda röst som ryter: "Du behåller trosorna på, Loppan!"

!!??

Nu skulle de klä ut sig, men...

Jag har en skräplåda. Förlåt, jag hade en skräplåda (nja, egentligen flera...), tills två minuter av Martha Stewart organiserade lådor i sin show häromdagen. Förbenade lyxhustru, tänkte jag, och vände upp och ned på min skräplåda i köket. Fram tills igår innehöll den allt, verkligen allt möjligt.

Men nu är den ett minne blott.
Sommar-feng shui.

Har du en skräplåda?

Hemgjord mojito på "fel" sorts rom - jag tycker det blir godare så - och efter ösregnen prunkande pepparmynta samt nacho-chips bredda med Philadelphia utrörd med Sambal.

Nu kryper jag nyduschad och romdränkt till kojs under heldagsvädrade innertäcken med nytvättade sängkläder.

It's a halleluja moment!

Lillebror har från stunden han kunnat greppa leksaker blivit till lek tvingad med Loppans dockor och "flickigheter". Han har tittat på dem - vänt, observerat, smakat och lekt med dem. Till syvene och sist är det emellertid bilarna och tågvagnarna som lockar mest. Han ger dem ljud, kör brutalt med dem på golven, lägger sig på mage och tittar ingående på dem från sidan med huvudet på sned.

Härmed säger jag upp mitt hitintills trofasta medlemsskap i "föräldraföreningen mot påtvingade könsroller i leksaksdebatten". Ladies and gentlemen; det sitter i generna. Kanhända inte hos alla, men i alla fall i Lillebrors DNA-strängar.

Mörka moln och blå himmel
Spannar och spadar
Cykel med vimpel
Sulky med packning
Vindjackor
Jättegungor och sandlek
Strandpromenad
Friska vindar och busiga frisyrer
Uteservering med schnitzel och pommes
Glass i stora lass

Härligt med ledighet och familjetid.

För att njuta fullt av semester eller ledighet får man inte vara beroende av vädret. Vår första semestervecka har varit rejält blöt och mörk - och vi har haft det fantastiskt: Vi har manipulerat barnen till sovmorgon, ätit vansinneslånga bruncher med scones, marmelader, ägg och bacon - då vi suttit i morgonrock halva dagen (trots att jag egentligen inte tycker om det), lagat och ätit mat som om det vore fredagskväll för jämnan, varit på IKEA utan barnen samt med fötterna i soffan läst inredningsmagasin som vi normalt bara stressar igenom för att vardagströttheten satt sina klor i oss. När gjorde vi det sist!?

Jag fick av min syster det kända mejlet om Kalle den positive, och det är skönt med hälsosamma påminnlser: Varje dag har vi ett val. Att vara negativ eller att göra det bästa av den trots mindre bra förutsättningar. Vi väljer själv hur vi vill reagera - på alla situationer i livet. Egentligen kan det inte bli lättare än så, står det.

Idag känner jag således - återigen - ett stort mått av tacksamhet. Den känslan fullkomligt bagatelliserar de senaste veckornas regnande.

(Tacksamhet känner jag också för att jag har mitt hem i behåll, inte raserat eller på vift i vattenmängderna.)


Andra bloggar om: regn, semester, attityd, tacksamhet

... ska det INTE bli, bara för att jag och maken frossar i film just nu. Ni måste ju förvisso förstå att vi tar igen "fem förlorade år", men jag tror inte någon har något genuint intresse för blogglektyr kring en småbarnsmammas aha-upplevelser över filmer som de flesta såg på bio för ett bra tag sedan.

Kvällens film: "Casino Royale".

Jag är naiv. Jag är så urbota naiv som alltid har den hopplösa förhoppningen om att James Bond ska öppna bröstkorgen och bli lyckligt kär och att slutet blir detsamma. Ikväll förleddes jag i denna förhoppning lite längre än vanligt, och underhölls för all del även ikväll. "Nu", tänkte jag, "nu har han hittat kärleken". Bah, hur dum får man vara!?

Personligen tycker jag det var den bästa Bond-filmen hitintills, och Daniel Craig... is to die for.

Jag ser att timmen är sen, i alla fall sen för en sån som jag. Efter en halvdag på IKEA, utom räckhåll för de skånska skyfallen, är det dags att logga ut. Men kvarstår gör mitt visdomsord för dagen:

Ett IKEA-besök med barnen är en familjeutflykt. Ett IKEA-besök utan barnen är ett effektivt himmelrike."


Andra bloggar om: Casino Royale, Daniel Craig, film

"Någonstans ifrån" fick vi låna tjugo filmer häromdagen. Med tanke på min och makens ringa närvaro framför tv:n - och dess slummerinverkan på oss - räcker väl detta nätta antal tills vi stämplar in som pensionärer.

Ikväll har jag dock suttit rakryggad med vidöppna fnösketorra ögon och försökt att till fullo följa med i de rafflande, snabba och våldsamma förvecklingarna i stjärnspäckade "The Departed". Scorsese vet hur han ska underhålla, det är ett som är säkert. Och i övrigt njuter jag som vanligt när Jack Nicholson får de allra besynnerligaste och mest motbjudande rollerna - de han är bäst på.

Nu kryper jag till kojs, även det är säkert. Vi tackar vår filmleverantör för kvällens underhållning.


Andra bloggar om: Scorsese, The Departed, film

Vegetarisk lasagne, 4 port:

3 purjolökar eller gula lökar (hackade)
en liten vitlöksklyfta (hackad)
matfett
1 burk krossade tomater
1/2 dl tomatpuré
1 grönsaksbuljongtärning
2 1/2 dl matlagningsgrädde
1 tsk salt
1 krm vitpeppar
1 msk torkad basilika
9 lasagneplattor
500 g keso
2 dl riven ost

Fräs löken i matfett i en gryta eller traktörpanna. Tillsätt tomater, tomatpuré, buljongtärning, grädde, salt, peppar och basilika (här slank det av någon omedveten anledning även i en msk portvin...). Låt såsen koka upp. Varva grönsakssås, lasagneplattor och keso i en form. Avsluta med lite sås så det täcker samt strö över osten. Grädda i 225 grader i ca 30 min.

Till det, istället för kött, serverade jag kikärter i lite olivolja, en skvätt timjanolja, en pressad vitlökskyfta, salt och peppar.

Och så jordgubbar till efterrrätt.

Ett storasyskon bör inte leka tittut med sitt småsyskon som sitter i IKEAs vita, fallsäkra barnstol utomhus. Stolen stod på gräsmattan, men föll ner på plattorna, med en panna som första träffpunkt.

Vid eftertanke finns det massor av saker barn inte ska göra, som ändå tillhör vardagsrutinen hemma. Av alla äventyrligheter barnen dagligen utsätter sig och blir utsatta för, är denna typ av olycka nog den mest otippade.

Lillebror mår jättebra efter gårdagens incident, vilket är mer än man kan säga om hans föräldrar.

Jag tror att någon där uppe vill ge mig och maken en personlig påminnelse om det moderna samhällets undantag. Först en udda eftermiddagsfika igår. Vid tretiden inatt ringde så en ytterst förvirrad gammal Sigurd och påstod sig ha blivit kidnappad och bortförd till okänt ställe efter att ha varit på sjukhuset. Han var då rakt inte hemma, hade slagit vårt nummer på måfå och vädjade om hjälp. Maken talade lugnt men sömndrucket med honom, frågade om anhöriga. Makens tips till Sigurd om att ringa 112 var en hint om att vilja återgå till sängen och avsluta samtalet, men Sigurd var tveksam.

Sigurd gav oss sovmorgon; hela familjen semestersov till halv nio.

Våra grannar bjöd in oss på fika idag. Det finska pensionärsparet med råkoll. De som har koll på alla våra vänner och bestämt hävdar att makens mamma inte är den hon utger sig för att vara, eftersom de anser att hon ser yngre ut än honom! Frun i huset kommer väldigt nyfiket ut med en liten kanna och låtsas diskret vattna sina blommor varje gång det stannar en för henne okänd bil vid vårt hus. Arla tar hon ofta sin marinblåa tygväska under armen och går till torget för att köpa billig sill. De är ovärderliga - gränslöst gästfria. Och lustiga.

När vi kom traskandes på inbjudet klockslag satt hon nypermanentad i en gammal vit plåtstol med grönblommig dyna och stekte våfflor på sin terrass. Järnet var av det riktigt gamla slaget, utan termostat och reglage, varpå hon till och från nödgades sätta i och dra ur sladden under stektiden för att få perfekt värme. Vi bjöds på hemkokt jordgubbsylt som världens mest självklara sak och bjöds även på ett smått motbjudande finskt "ostbröd", vars gigantiska uppenbarelse påminde om en tjock ostkaka med haloumiost-konsistens. Och så den där avigt obefogade känslan av skam och otillräcklighet hos värdparet när man som gäst inte äter ordentligt och inte rullar hem av den anledningen.

De tillhör ett släkte som nog är på utdöende. Den gång vi bjöd in dem till oss ville vi ge dem "the grand tour" i vårt nyrenoverade hem, eftersom vi på blickar och styva nackar anat deras maniska nyfikenhet på vårt (mest makens) slit här hemma. Nu var det vår tur att besöka deras helgedom, och lika kärleksfullt som vi visade de upp sitt hem; med plast över sofforna i finrummet p g a låg vistelsefrekvens, foton på parad, egenpysslade korsstygnstavlor, virkade överkast, röd gillestuga och grodgrön tvättstuga. Över frysen i källaren låg en duk, och över tvättmaskinen hängde en bit skyddande plast på samma sätt. I en rostfri gammal ho tvättar hon strumpor med skurborste, och i en kvart lyssnade jag mot besökstidens slut tappert på historier om uppväxt, finska hemtrakter och hårda tider.

För dem har tiden stått stilla, även hemmet, och de verkar ha samma behov och livsattityd som när de flyttade till Sverige på sextiotalet. Likväl visar de stolt upp sitt hem. Varför inte?

Jag gick de få stegen hem med andra glasögon, med en ny syn på min egen tillvaro. Och så tänkte jag på att det inte finns så många av dem kvar. De borde bli fridlysta och mer uppmärksammade.

Lisa har utmanat mig i listform. Jag skickar enligt etiketten vidare och utmanar nu sockerbullen, novaliv och evans (om hon har tid, hon är ytterst blogg-busy denna månad)!

Nämn något som gjorde dig glad igår: Ett magiskt teaterbesök.

Vad gjorde du kl 8 imorse: Var på väg upp ur sängen.

Vad gjorde du för 15 minuter sedan: Satte på ett storkok kikärter.

Det senaste någon sa till dig: Maken frågade vad jag skriver.

Det sista du sa högt: Jag svarade.

Vad har du druckit idag: Kaffe, gammaldags äpplemust och vatten.

Vad var det senaste du åt: Svåger med sambos ljuvligt välmarinerade och -grillade sötstarka fläskfilé, tsatsiki och parmesan/basilika/olje-slungad färskpotatis. Och så tårta.

Ditt senaste inköp: En onödigt dyr köttbullslunch åt familjen på idylliskt strandhak.

Färgen på din ytterdörr: Grå och splajsans ny.

Vädret hos dig nu: Mörkt men förmodat mulet.

Godaste glassmaken: "Maple Walnut".

Tror du på kärlek vid första ögonkastet: Nja, det vete f-n.

Sover du tungt: Inte tungt, men selektivt. Vaknar med ett ryck av barnaljud, men skulle nog kunna sova mig igenom ett inbrott.

Drömmer du mardrömmar: Ytterst sällan.

Trivs du med ditt jobb: Jepp!

Favoritkläder: Jeans.

Favoritlåt just nu: Något stillsamt med Sophie Zelmani.

Vad ser du när du tittar åt höger: Två hårklämmor med Mimmi Mus samt en hög räkningar.

Vad gör dig glad just nu: En nyrenoverad, fantastiskt praktisk groventré.

Vad ska du göra härnäst: Frysa färdigkokta kikärter och kasta mig i säng.

Höger- eller vänsterhänt: Vänster, som alla kreativa.

Humör just nu: Sansad och lugn.

Kläder just nu: Jeans och prickig topp.

Sommarplaner: Att göra så lite som möjligt och koppla av i trädgården och hemmet.

Hur många kuddar sover du med: En, om inte Loppan snott den.

Spelar du något instrument: Jag kunde spela gitarr, men efter ett par glas vin kan jag det säkert fortfarande.

Morgon- eller nattmänniska: Ingetdera som småbarnsförälder. Snarare förmiddagsmänniska.

Det viktigaste för dig: Familjen, familjen, familjen.

Är du kittlig: Inte så värst, fast maken vet bättre.

Snarkar du: Jag tolkar uteblivna klagomål som ett nej.

Stjärntecken: Skorpion.

Äckligaste insekten: Ganska härdad efter tre månader i Thailand, men får nog säga getingen. Den vänjer jag mig aldrig vid.

Stökigt eller välstädat: Välstädat; var sak på sin plats. Och så överpolerar jag köksbänk och handfat.

Största längtan just nu: En god och lång natts sömn.

En timme och tjugo minuters kulturell njutning - utan paus. Krister Henriksson är ett skådespelargeni, en konstnär med bredd och talang av sällan skådat slag. Han står ensam på scen, med enkel rekvisita utan utsvävningar. Denna monolog är så naken, så ren, så kraftfull och magiskt bra att jag nästan - precis som en del i salongen valde att göra - hade behövt sitta kvar en stund i salongen efteråt.

Jag rörde mig knappt under tiden, jag vet inte ens om jag andades. Formligen uppslukad av fantastiskt gestaltande, rappa repliker - av en djup och påtaglig historia. En stark stund som jag bär med mig ett bra tag.

Efter ett skådespel av den kalibern blir jag en riktig människa, som reser sig ur den träiga salongsstolen och lämnar ytlighet, materialism, illusioner och falska tankar kvar på golvet, i en obetydlig hög. Pånyttfödd, likt en färdig fjäril som lämnar puppan. Ibland glömmer man att vara människa, mitt i alla vardagsbestyr och onödiga tankar. En farlig glömska som tar oss bort från det riktiga livet och våra riktiga tankar.

Bland annat bra kultur, litteratur och musik ger mig dessa mänskliga upplevelser; de väcker mig ur min vardagsdvala, sätter fingret på min existens, visar mig nya vägar.

Det här var konst. Bättre kan det nog inte bli.