Familjen Jensen

Just nu är relationen till Loppan likt ett till synes oändligt och infekterat krig. Jag tycker verkligen synd om allt det stora hon, som sina jämnåriga, går igenom. Men så måste jag också säga att det är skitjobbigt att vara hennes mamma för tillfället.

Vi bråkar om allt: Hon öppnar eld, kastar granater, skriker, surar och är arg. Hon vill gruppera arméerna precis på sitt sätt. Jag markerar, skjuter tillbaka och tappar tålamodet. Egentligen ska jag ju vara den som flaggar vitt, gräver ned stridsyxan och tänder fredspipan. Vägen dit känns emellertid oändligt lång.

Nu tog jag fram Trotsboken, som jag naturligtvis köpte för tidigt, ungefär när hon var en månad gammal och bara kunde bajsa, äta och sova. "Nä, men man vet aaaldrig när det börjas"...

När jag läser om 4-åringar i den är det som att läsa högt ur vår familjs dagbok, som om mina tankar är satta på pränt. Vilken styrka, vilken avlastning det ger. Varför har jag inte tagit fram den boken tidigare?

Vi har - som det tack och lov står beskrivet även i boken - nått till en återvändsgränd där mycket i vår uppfostran inte verkar fungera längre.
Där mitt tålamod har nått bottennotering.
Där min och Loppans tillvaro nästan enbart består av "cat fights".

Tänk, jag som trodde att Loppan hade ADHD, var understimulerad och negligerad... Och så verkar hon vara precis som hon ska!?

Min älskade, älskade, underbara skitunge...

Tvätten har torkat ute idag, jag plockade precis in den. Det är fortfarande ljummet ute - och vindstilla.

Barnen drar stockar på sina rum, i nya lakan, efter ett långt skummigt bad.

Tystnad.
Nästan öronbedövande.
Ytterst lämpligt tillfälle för en stund i soffan. Kallar in maken från måttagning och bänkplanering i trädgården.

God afton!

Det finns tre intressanta påpekanden kring nedanstående bild:

1) Nej, jag är INTE en av dem som fått en löpsida i skvallerpressen efter att i ren frustration stoppat sitt barn i torktumlaren - även om bildbeviset säger något annat.

2) Ibland skulle det - rent hypotetiskt - vara praktiskt och effektivt att efter en dag i lera, damm och smuts stoppa in bägge barnen, med kläder och allt, på 40 grader strykfritt. Eftertorkning förmodligen nödvändig, men med uppenbar risk för statisk elekricitet.

3) Min förvåning över Loppan och Lillebrors gemensamma tumlar-intresse, då båda nu (ungefär vid samma ålder) haft en besatthet av att klättra in i maskinen.

Loppan: Titta mamma, här är familjen Tiger i djungeln!

Mamma: Mmm, verkligen jättefin. Men du, är det inte lejon som har man (pekar på det största djuret)?

Loppan (med förändrat ansiktsuttryck, modell mörkare): Du, jag vill inte prata mer om det där.

Loppan: "Mamma, det går bra att du visar denna teckningen på datorn, för jag ska ändå skicka iväg den till Bolibompa sen."

Förtjusande självförtroende, vilket mamma naturligtvis utnyttjar.



"Clownen Caesar", april -07. Märk hans rosett/fluga i halsen.

Det fanns ingen tvekan, Lillebror fick gärna ärva Loppans barnmöblemang "Mammut" från IKEA, när hon fick se vad som komma skulle. Hon har nu blivit med skrivbord - sånt för stora tjejer, som hon sa: En höj- och sänkbar variant à la Elfa, och hyllor med plats för allt pyssel. Det är numera där vi finner henne, ritandes, klippandes, tejpandes och lyssnandes på musik eller saga. Plötsligt är det så mycket hon vill sköta på egen hand, utan hjälp, och hon vill gärna stänga dörren om sig.

När blev hon så stor, för jag betvivlar att det har med några oljade ekskivor att göra, och när ville hon hellre vara själv än leka med oss? Först tycker man de ska lära sig den egna lekens konst, och när de väl bemästrar den med råge blir man förvånad.

Bland alla fina, kvalitativa leksaker och sysselsättningar det finns att införskaffa åt barn idag, så har Loppan under en längre tid djuuupt önskat sig två saker (om jag inte räknar det otal kramdjur hon ständigt önskar sig av farmor på onsdagarnas Åhlénsbesök) vilka absolut inte kunnat vänta till tomtens lista: En hiskelig Barbie Mermadia-docka samt låtsastatueringar.

Suck, jag finner inga ord, men hur jag än försökt locka över Loppas blickar till andra - enligt mig - finare leksaker och pyssel, så förmådde min moderliga övertalningsförmåga inte bita på Loppans envisa vilja (det gör den sällan känner jag).

Fram och tillbaka vandrade jag på leksaksaffärens golv, stötte och blötte. Vi gav oss denna påsk, och döm av Loppans förvåning när påskharen lämnat efter sig bl a de två saker som stod överst på listan! När alla äggen brutalt öppnats och hon utropat att det nog måste vara hennes födelsedag, så försvann hon in på sitt rum tillsammans med tatueringarna och Barbiedockan. Gammelonkel fick stå till appliceringstjänst, och malligt värre svassade hon sedan tillbaka, prydd med det största motivet på arket, fastsatt på överarmen. Resterande påskdagar har tillbringats i Barbiedockans närvaro, såväl i vaket som sovande tillstånd. Antalet tatueringar utökas och de ska väl snart vara avverkade, även om hon generöst nog erbjöd samtliga påskaftonsgäster vars ett kroppssmycke.

Då var jag drygt 20, tyckte att jag hade rätt bredd nertill på jeansen, rätt ögonskugga och rätt fluff på luggen och scarfen däri. Jag kände mig bekräftad om någon lade märke till det ovan nämnda vid en tur i stan eller längs skolans ekande, smått obehagliga korridorer. Jag njöt i vännernas sällskap, förutsatt att vi hade exakt samma åsikter och smak. Livet var som det skulle.

Nu är jag drygt 30, shoppar hellre kläder till barnen än mig själv, har halva middagen på golvet och i barns ansikten och frisyrer när den är avslutad; barn som efter en dag i blåst, grus och sol badar så att tårna blir rynkiga och svallvågorna från badkaret skvätter ner halva badrummet samt ger fadern trött rygg. Jag njuter när de glufsar sig av min mat, när Lillebror ger upp sina alarmerande vårskrik och de skrattar åt varandra medan jag själv står vid vasken och verkligen kan uppskatta Svintos effektiva egenskaper. Livet är precis som det ska!

Så var det åter dags att med kulörta dukar och servetter, högre kolesterolhalt och en del sill fira Jesu död och uppståndelse.

På våra breddgrader inväntar vi nu konstinvasionen österpå. Familjen Jensen har tillsvidare bestämt att ta konstpaus från det hela. För två barn, som ännu inte har vett att uppskatta besöksmålen, innebär det förmodligen bara tillsägelser, lätta svettningar och för mycket in-och-ut-ur-bilen.

Vi ser fram emot relativt lugna, lediga dagar - detsamma önskar jag er!



Loppans påskägg, modell -07. ÖSKG i all ära, men barns alster slår det mesta.

En snabb flukt ner i kryddodlingen på terrassen (dock ej nedanstående bild) säger att mina myntaplantor (marockansk och peppar-) med råge klarat sig även över denna vinter. Pepparmyntan speciellt, då den i år verkar spränga upp på minst tio ställen, efter att för två år sedan blvit planterad på endast ett. Det bådar gott, i alla fall för en hel massa mojito-drinkar i sommarkvällen!

Mynta - en annan av mina favoritdofter...

När Loppan bjuder in Lillebror på tekalas från finservisen tackar han mer än gärna ja. Han är med och doppar tepåsen och skär upp tårtan. När han sedan ska dricka och sörpla lite lätt, som storasyster gör, dricker han helst djupt, direkt från tekannan - och så låter han som Darth Vader.

Loppan hemma i feber, hosta och rinnande näsa; gulligt ynklig och med hundvalpsögon. Då sköljer plötsligt en våg av tacksamhet över mig. En tacksamhet över att jag har har en fantastisk man, tak över huvudet, två friska (sånär som på det vanliga då) och hela barn, rent och gott vatten i kranen, tillgång till mat och frisk luft. Den vågen sköljer tillfälligt och skoningslöst bort obetydliga detaljer, det känns otroligt befriande. De där detaljerna har dock en förmåga att återigen spränga upp i tillvaron, likt ovälkomna maskrosor i gräsmattan.

Men just nu är jag saligt lycklig framför datorn, Loppan sitter bredvid mig och ritar fjärilar och jag ska försöka jobba lite medan Lillebror är hos dagmamman.


En febrig Loppa


Lillebror i trädgården igår

En av mina och Loppans vanligt förekommande diskussioner är den kring hennes fina teckningar. Praktexemplaren vill jag hänga upp med klädnypor på det rosa snöret hon har på sitt rum. Detta beviljas oftast, men efter ett tag plockar hon ner en kreation och klipper alternativt river sönder den och ger som foder/konsumtionsleksak åt Lillebror! Mor blir förkrossad och Loppan är fullkomligt oförstående.

Bara jag får plocka fram kameran och i alla fall ta en bild då och då, så får hon göra vad hon vill därefter. Det är hjärteskärande när konstnärerna inte har vett att uppskatta sina verk.


"Rosettprydd flickängel med bevingad hund", mars -07.

Eftermiddagspyssel i trädgården, och nu är vårens penséer, några fantastiskt vackra julrosor och lite tusenskönor planterade. Att få jord under naglarna, plantera, klippa ner och förbereda för trädgårdens vårexplosion (förhoppningsvis) är som en lisa för själen. Därefter premiärtändes grillen, mannen knäckte en öl bredvid glöden och två mastodont-entrecôte-kotletter lades slutligen på. Ungefär ett kilo mat senare inser jag dessutom hur fint det räcker med två glas vin för en småbarnsmor en vanlig lördagskväll...

Fil med linfrö (för min mage), frukt, kaffe, smörgåsar, varav en med Keso Chili (under skinkan) - min nya favorit.

Frukosten är utan tvekan mitt viktigaste mål. Då skulle jag, om jag hade hunnit och haft tillfälle, kunnat sitta hur länge som helst och äta. För det mesta ser vardagsmorgnarna dock annorlunda ut, men det är väl trevligt att föreviga undantagen!

fotobyline: Peter Tullberg/SVT

Oj, jag har precis suttit och dreglat (åt kanske för lite kvällsmat?) under matlagningsprogrammet Saras Kök på SVT. En hälsosammare brunch var dagens tema, och hopplösa jag som gillar helhetskoncept har nu skrivit ut samtliga recept från hemsidan...

Bjud in - eller bli bjuden kanske!?

Kan en fyraårings lycka bli mer fullständig!? Loppans beställda prinsessklänning (slitstark och tvättbar i 40 grader!) från Lek e livet har äntligen kommit - uppsliten ur påsen och påklädd direkt. Dessförinnan var hon med pappa på Bo Ohlsson och införskaffade utesäsongens höjdpunkt - en studsmatta. Rena rama julafton, lyckan är total och vi föll än en gång offer för Mammons krafter. :o)

Just nu är Loppan en kattunge - det är väl fjärde ombytet idag. I skrivande stund har hon dessutom hunnit dra över en prinsessklänning: Voilà, en kattprinsessa...

Kattdräkten är för övrigt mitt eldprov i sykonst. En sådan behövdes till gymnastikens uppvisning. Tyget kom utklippt, men man skulle själv sy och färdigställa. Kallsvetten bröt ut; jag som överhuvudtaget inte stod i kö när det delades ut baskunskaper i sömnad! Ett par svordomar senare och efter några onödigt snabba och sneda rally-omgångar med maskinen (som ingen ändå kunde se eftersom tyget tack och lov var svart) kunde jag i alla fall beskåda en hyfsat snygg "cat suit" med huva inklusive öron samt dräkt med påsydd svans! (Tack tack, applåderna var inte nödvändiga...)