Sömnbrist - en fiende av värsta sort
Frågan vad som betyder mest för mig är lätt att besvara, men efter de självklara kärnvärdena i mitt liv, och inte alltför många pinnhål ner på listan, kommer sömnen. "Amen", säger de läsande småbarnsföräldrarna med mig.
Sömnbristen, framöver kallad fanskapet och tilldelad maskulin form, är fullkomligt oberäknelig. Antingen ringer han på morgonen efter två nätter med magsjuka, när man hålögd och fullkomligt apatisk öppnar dörren för honom, för man ids inget annat. Eller så planerar han sitt besök lååångt i förtid, ringer och terroriserar, skickar små hintar. Ungefär som en ytlig bekant som kanske verkar ganska trevlig och social i början men som visar sig vara en riktig skitstövel.
När han väl kommit innanför dörren naglar han sig fast i fåtöljen, kräver både uppassning, fika och ständigt sällskap. Han förändrar ens person helt och fullt, och i hans närvaro känner man sällan igen sig själv. Själv förvandlas jag till en bitter, skällande, tjatig ragata med tunnelseende. Inget i världen känns rättvist, solen skiner aldrig och eländet har ingen ände.
Oftast sitter fanskapet kvar ett tag, trots att han påtalat att han nog snart borde ge sig av. En sista kopp kaffe, ytterligare lite kallprat. Men när han väl gått lämnar han en frid efter sig som är svår att beskriva. Ögonlocken lyfts, trots att de tidigare faktiskt varit öppna, och man har åter huvudet ovanför vattenytan.
Någon som håller med? Fast han kanske beter sig olika med olika männsikor?
Just idag lär han inte komma, och han har inte annonserat någon ankomst inom det närmasta dygnet heller - tack och lov.
Sömnbristen, framöver kallad fanskapet och tilldelad maskulin form, är fullkomligt oberäknelig. Antingen ringer han på morgonen efter två nätter med magsjuka, när man hålögd och fullkomligt apatisk öppnar dörren för honom, för man ids inget annat. Eller så planerar han sitt besök lååångt i förtid, ringer och terroriserar, skickar små hintar. Ungefär som en ytlig bekant som kanske verkar ganska trevlig och social i början men som visar sig vara en riktig skitstövel.
När han väl kommit innanför dörren naglar han sig fast i fåtöljen, kräver både uppassning, fika och ständigt sällskap. Han förändrar ens person helt och fullt, och i hans närvaro känner man sällan igen sig själv. Själv förvandlas jag till en bitter, skällande, tjatig ragata med tunnelseende. Inget i världen känns rättvist, solen skiner aldrig och eländet har ingen ände.
Oftast sitter fanskapet kvar ett tag, trots att han påtalat att han nog snart borde ge sig av. En sista kopp kaffe, ytterligare lite kallprat. Men när han väl gått lämnar han en frid efter sig som är svår att beskriva. Ögonlocken lyfts, trots att de tidigare faktiskt varit öppna, och man har åter huvudet ovanför vattenytan.
Någon som håller med? Fast han kanske beter sig olika med olika männsikor?
Just idag lär han inte komma, och han har inte annonserat någon ankomst inom det närmasta dygnet heller - tack och lov.
Kommentarer
Postat av: fd kollega
Visst håller jag med dig! Varken jag eller mina barn har dock haft magsjuka. William är sällan sjuk och sover hela nätterna, jag tror vi kan tacka utedagiset för det. Viggo sover bäst hos mamma och pappa men vi försöker. Han sover för det mesta bra, gärna till 8.30, precis som William.
(Liten paus)
Nej! Viggo är lös, har just krossat 6 ägg i kylen och det ljudlöst. William informerar mig strängt om att man kan inte lämna honom ensam mamma, det borde du veta nu=)
Ha en skön dag!
Trackback
