Lantlig input
En helgtripp till min syster, hennes Ola och deras villa ute på landet i Småland gör gott. Luften känns extra frisk och himlen lite blåare. Ebba har äntligen fått träffa och mysa med "sina" katter, dem hon har på bilder hemma på väggen - så nära ett husdjur hon för tillfället tillåts komma. Vi stadsbor är lätt tillfredsställda på det lantliga planet: Att få promenera längs landsvägen i vårsol, att dofta halmen och besöka kalvarna i stallet samt sitta på en sleten bänk vid gårdsknuten. Gässen har kommit tillbaka, i stora långa sträck över skyn. Det är livet, det också!
Byns lokala brandstation hade öppet hus idag. Vi promenerade dit, Ebba kommenterade odören hos en svinuppfödare längs vägen och alla hälsade gemytligt på varandra. Väl där var det tipsrunda med brandfrågor, varm korv och - det bästa av allt - provtur med bandvagn! Ungarna tjöt som om de vore ombord på Tivolis berg-och-dalbana.
Det läggs nu golv av grabbarna, den gamla radion spelar någon av årets schlagerbidrag, det doftar vitlök och ajvar relish från syrrans kök och jag sitter på deras kontor och ser ut över seneftermiddagssolens oranga släpljus över de ljusgröna fälten. Stunder som dessa ska man bara finnas till, ta in så många små intryck som möjligt och vara närvarande i. Om en halvtimme skulle kanske någon, rent hypotetiskt, kunna hamra sig på tummen, ett barn trilla ner för trappan eller få ett vredesutbrott... Nu är det inte så, inte just nu, och en småbarnsmor njuter.
Byns lokala brandstation hade öppet hus idag. Vi promenerade dit, Ebba kommenterade odören hos en svinuppfödare längs vägen och alla hälsade gemytligt på varandra. Väl där var det tipsrunda med brandfrågor, varm korv och - det bästa av allt - provtur med bandvagn! Ungarna tjöt som om de vore ombord på Tivolis berg-och-dalbana.
Det läggs nu golv av grabbarna, den gamla radion spelar någon av årets schlagerbidrag, det doftar vitlök och ajvar relish från syrrans kök och jag sitter på deras kontor och ser ut över seneftermiddagssolens oranga släpljus över de ljusgröna fälten. Stunder som dessa ska man bara finnas till, ta in så många små intryck som möjligt och vara närvarande i. Om en halvtimme skulle kanske någon, rent hypotetiskt, kunna hamra sig på tummen, ett barn trilla ner för trappan eller få ett vredesutbrott... Nu är det inte så, inte just nu, och en småbarnsmor njuter.
Kommentarer
Trackback
