En ålderns höst
I detta är det så svårt att förhålla sig till alla känslor. Jag stod hemma hos henne; en mörk, ovädrad lägenhet med tillvaron centrerad kring tv-fåtöljen, värmande koftor och ett par korsordstidningar. Där stod jag, frisk och med högt tempo på livets topp med allt jag någonsin önskat mig. Jag diskade hennes gröttallrik, och tårarna rann. När jag öppnade skåpet fann jag några vackra assietter, som jag magstarkt nog tänkte kanske kunde bli mina. I ögonvrån ser jag henne sakta sätta sig i fåtöljen. Hon rosslar, mår dåligt - och suckar lite. Den sucken innehåller så mycket, 90 år släpptes ut i den utandningen; alltför kort skolgång, pigtjänst, jordbruk, hushållsslit, barnuppfostran, arbetsslit. Och många guldkantade stunder. Men lönen för livets möda är för henne svaghet och sjukdom. Slutet får man aldrig välja själv, tyvärr.
Hemtjänsten ringde på, kvinnan ropade kundgruppsanpassat och välartikulerat att hon skulle bädda, gjorde det och gick sedan. Inuti mig skrek jag, undrade om hon inte skulle fråga hur min mormor mår, om mormor sovit gott i den säng hon just sträckt lakanen i. Människan är hjälplös i början och i slutet av sitt liv. En människa som levt ett långt liv fyllt av erfarenheter, behandlas åter som ett barn på sin ålders höst. Vart tog respekten vägen? Alla gamla borde få en flärdfylld eriksgata längs byns vägar, stående ovationer och varma tack innan de lämnar oss!
Mormor tittade trött på mig, tillbakalutad i fåtöljen, strök mig över handen och sa: "Jag vill inte mer Anna, det kan räcka nu." Vad säger man? Tystnaden fick räcka mellan oss då. Inte kan jag egoistiskt peppa henne, be henne kämpa lite extra, att hänga kvar ännu ett tag till, för oss närståendes skull?
Jag förstår henne mycket väl, men insikten om naturens gång gör ont.
Så mycket sanning Anna!
Satt själv på bröllopet igår och tittade på min
80-åriga mormor som satt och sov i en stol i närheten av bröllopsfesten. Hon var trött, hörde inte, orkade inte och ville hem och sova. Mormor är inte (hoppas jag)inne i livets slutskede, hon vill leva. Men vad mycket en stroke och lite ålderdom kan förändra. Skillnaden är markant och orättvis.
Tror alla kan relatera till dessa rader. Tårarna bränner.
Anna, min vän... Mina tankar glider iväg... Min morfar var mitt allt, så nära mig och så otroligt betydelsefull för mig.
Morfar hade upplevt en annan värld, det har man när man är född 1900... För mig är han fortfarande en del av mig. Samma kärlek. Enorm längtan. Jag åker gärna till de platser där vi har gemensamma upplevelser och jag är noga med att F, H och M får ta del av en del av min Hallamölla värld.
Det är en tuff tid Anna, MEN en enorm glädje att faktiskt få privilegiet att finnas för sin mormor i så hög ålder... Det låter märkligt men det är
med detta som med föräldrarledigheten: då tiden är begränsad så "sug in den" i kubik"...
Närvaro.
En känslofylld E
Vackert skrivet. Jag blir tårögd.
Usch nu gråter jag...det kunde vara min mormor du skriver om....vad kan man säja?...jag förstår men vill inte förstå..vill inte tänka på att det kanske är mormors sista sommar...
