Familjen Jensen

Efter en tur i vår fullsmockade och av turister vimlande stadskärna måste jag erkänna att jag blivit svag för hemvärnsmusik. Oj, snacka om vuxenpoäng (eller pensionärspoäng?)! Ärligt talat, jag skulle aldrig vilja lyssna på det mer än vid de tillfällen vår hemvärnskår uppträder och marscherar under stans tilldragelser, och jag uppsöker inte framträdandena heller. MEEEN (à la Tony i Let's Dance), jag får en klump i halsen och gåshud de få gånger jag får lyssna och titta på denna rakryggade, åldersblandade och grått uniformerade skara med lätt bister men stolt uppsyn.

Varför?! Det känns pampigt, men framför allt är det en av de saker som tillhör Ystad. Jag har vuxit upp med denna kår, som i princip alltid närvarat då det hänt roliga och spännande saker. Musiken symboliserar framför allt historia, tradition och arv. Historien om en svunnen, före detta militärstad. Detta märks i både kårens och åhörarnas ögon.

Min förhoppning är att några av alla de ungdomar som idag tror sig vilja bli fotbollsproffs som Zlatan eller kändisar via tv-pök eller såpaserier önskar föra detta musikaliska arv vidare. Jag ser Loppans knä-knix när hon får tillfälle att lyssna, det tindrar lite i hennes ögon också. Lillebror håller förvisso för öronen, men det där är en fostringfråga.

Inte vill jag säga till dem om några år att kåren har försvunnit, för att den intresserade generationen gått i graven och ingen annan vill spela för oss när affärerna har öppet längre, vid högtider, barnaktiviteter, celebra besök och andra happenings!?

Nu blev jag lite rädd; tänk om båda barnen just därför bestämmer sig för att spela trumma och trumpet när det blir dags?! Det är nog bara att gilla läget, för historien och arvets skull. Eller för någon annan musikstil.