Ett monotont malande "mamma"
Jag längtade och undrade. Lillebror lärde sig säga "pappa" ganska tidigt, men "mamma" lät vänta på sig. I min undran letade jag anledningar, för svar inbillar man sig att man behöver. Jag försökte mig på en teori om att små barn känner sig så nära sin mor att hon således inte är något som är långt bort, inget att be om eller vilja ha; därmed inget viktigt ord i det nystartade vokabuläret.
Sedan ett par veckor tillbaka är ordet här för att stanna. I några enstaka fall, men det är dessvärre ytterst ovanligt, använder han det på ett ödmjukt sätt, med fin stämma. Alla andra gånger använder han det i sann militäranda; en solklar order, aggressivt och med ett tonläge som skär genom märg och ben. Oftast vid middagsbordet, när det serveras mat som är mindre lämplig för honom att inta själv (t ex grytor och mat i sås, vilket i värsta fall får spridareffekt i köket). Då går det sällan fort nog och han känner sig uppenbart tvingad att peka och skriiika för att få sina sölkorvar till föräldrar att växla upp:
Mamma, mamma ma-ma-ma-ma-ma-ma-ma, mamma! Mamma! MAAAMMAAA!!!
Plötsligt önskar jag att det kunde tagit något år ytterligare. "Mamma" känns inte längre som något viktigt ord.
Idag för jag in i kalendern att lillfegisen tagit sina egna, första steg. Sen, som mor sin, som var 1 1/2.
Modet tryter dock, och det dröjer säkert innan han väljer två hjälpmedel istället för fyra.
Sedan ett par veckor tillbaka är ordet här för att stanna. I några enstaka fall, men det är dessvärre ytterst ovanligt, använder han det på ett ödmjukt sätt, med fin stämma. Alla andra gånger använder han det i sann militäranda; en solklar order, aggressivt och med ett tonläge som skär genom märg och ben. Oftast vid middagsbordet, när det serveras mat som är mindre lämplig för honom att inta själv (t ex grytor och mat i sås, vilket i värsta fall får spridareffekt i köket). Då går det sällan fort nog och han känner sig uppenbart tvingad att peka och skriiika för att få sina sölkorvar till föräldrar att växla upp:
Mamma, mamma ma-ma-ma-ma-ma-ma-ma, mamma! Mamma! MAAAMMAAA!!!
Plötsligt önskar jag att det kunde tagit något år ytterligare. "Mamma" känns inte längre som något viktigt ord.
Idag för jag in i kalendern att lillfegisen tagit sina egna, första steg. Sen, som mor sin, som var 1 1/2.
Modet tryter dock, och det dröjer säkert innan han väljer två hjälpmedel istället för fyra.
Kommentarer
Postat av: Sara
Sötnos!Har inte denne lille kille sin mammas ögon?
Nu väntar de grillade revbenen på mig, "han den lille" lyfts upp i sin matstol så att vi föräldrar kan äta i lugn och ro. Han är själv inte intresserad av mat, bara frukt.
Trackback
