Familjen Jensen

Jag springer alltid i kölvattnet efter mina barn. Så kommer det nog alltid att vara, och jag har för längesedan insett omöjligheten i att förekomma dem. Plötsligt står de framför mig och ställer de smartaste frågorna, som jag inte har lämpliga svar på, eller så tittar de på mig med en vaken blick jag inte upptäckt tidigare. De springer iväg, och växer för fort. Kvar står jag snopen med en för liten blöja i näven, ett aningen för barnsligt svar på tal, en missförstådd blick eller en urvuxen H&M-tröja med "fel" tryck.

Loppan rinner mig särskilt ur händerna dessa dagar. Någonting i mig krackelerar en smula när hon gång på gång serverar bevis på sin utveckling och självständiga framfart. Då vill jag bara stoppa om henne i sängen, sjunga töntiga barnvisor, klappa henne på kinden och säga att hon alltid kommer att vara min lilla flicka.

Just för tillfället är hon på några dagars umgänge med farfar. Hon sticker bara fötterna i gympaskorna, greppar väskan och hoppar in i bilen. Hon är väl medveten om att vi inte ses på ett par dagar, och det är först efter viss vädjan jag får en kram eller en välbehövlig puss. I den stunden är det jag som vill lägga mig ner på marken och agera skalbagge, skrika i falsett och snora tillbaka min dotter till famnen.




Andra bloggar om: utveckling, föräldraskap, separationsångest