Familjen Jensen

I mina tidiga tonår tyckte föräldrarna att det var dags att jag själv tog ansvar för min uppstigning om morgnarna. Sedan ett tag tillbaka hade jag sett ut typen av väckarklocka som jag skulle införskaffa mig. Då var det modernt med digital variant, gärna med röda neonsiffror, men jag valde den gammaldags modellen. Det blev en vit tick tack-variant i plåt, med analoga visare och två klockor som en pendel skulle slå mot när det var dags att stiga upp. Ja, en sån där som Kalle Anka har på sin husvagnssemester med Musse och Långben.

Redan första morgonen höll jag och hela familjen på att få en kollektiv hjärtinfarkt, och det var således en underdrift att påstå att jag vaknade. Klockorna ringde så högt att det egentligen kunde varit ett brandlarm på brandstationen, ett inbrottslarm eller en old fashioned modell av det det där "första-måndagen-i-varje-månad-klockan-tre-larmet. Frenetiskt började jag snurra eltejp kring pendlarna, och jag tror t o m jag gjorde ett tappert försök att vaddera stålklockorna med ett storpack bomull. Naturligtvis förgäves, och pappa fick även fortsättningsvis komma in och väcka mig med ett kort gitarrsolo eller en gammal frälsningsarmé-plåga. Någon ny klocka ville jag inte köpa på ett tag, bitter som jag var över det inträffade.

Numera är det bara barnens fötter, eller deras gallskrik, alternativt makens mobil som väcker oss. I alla fall det första- och sistnämnda ljudet är ytterst behagligt, och ger en första behaglig upplevelse på dagen.