Familjen Jensen

Just nu är relationen till Loppan likt ett till synes oändligt och infekterat krig. Jag tycker verkligen synd om allt det stora hon, som sina jämnåriga, går igenom. Men så måste jag också säga att det är skitjobbigt att vara hennes mamma för tillfället.

Vi bråkar om allt: Hon öppnar eld, kastar granater, skriker, surar och är arg. Hon vill gruppera arméerna precis på sitt sätt. Jag markerar, skjuter tillbaka och tappar tålamodet. Egentligen ska jag ju vara den som flaggar vitt, gräver ned stridsyxan och tänder fredspipan. Vägen dit känns emellertid oändligt lång.

Nu tog jag fram Trotsboken, som jag naturligtvis köpte för tidigt, ungefär när hon var en månad gammal och bara kunde bajsa, äta och sova. "Nä, men man vet aaaldrig när det börjas"...

När jag läser om 4-åringar i den är det som att läsa högt ur vår familjs dagbok, som om mina tankar är satta på pränt. Vilken styrka, vilken avlastning det ger. Varför har jag inte tagit fram den boken tidigare?

Vi har - som det tack och lov står beskrivet även i boken - nått till en återvändsgränd där mycket i vår uppfostran inte verkar fungera längre.
Där mitt tålamod har nått bottennotering.
Där min och Loppans tillvaro nästan enbart består av "cat fights".

Tänk, jag som trodde att Loppan hade ADHD, var understimulerad och negligerad... Och så verkar hon vara precis som hon ska!?

Min älskade, älskade, underbara skitunge...