Den nattliga argbiggan
När besöken av fanskapet, sömnbristen är få, så blir man extra chockad och omtumlad om man blir störd nattetid.
Nu pratar jag förvisso bara för mig själv, eftersom makens natthumör alltid är något i hästväg, men inatt kom Loppan som så ofta smygande upp mellan oss. Efter ett tag började hon i sömnen gny besvärat och påstod, långt ifrån vaken, att pappa minsann inte gett henne något att dricka. Ungefär när hon började yra om att dö av törst exploderade jag och förvandlades till en nattlig argbigga - en häxa med horn i pannan. Inget vatten nattetid, bannemej. Det rök ur öronen på mig, näsborrarna vidgades och ur munnen kom nästan bara välkryddade svordomar. Zoombie-maken rörde inte ens på sig - en viss lugnande support hade kanske varit på sin plats - och jag kastade ut Loppan med huvudet före. Nedtryckt i sin egen säng fortsatte hon ylandet om vatten, men häxan svalnade inte.
Lillebror vaknade då ofrivilligt, av röken och skriken. Häxan svängde in om honom och tryckte i nappen, för att slutligen dra sig tillbaka till sin grotta med täcket över huvudet. Då vaknade zoombien! Han gled över golvet, hällde upp ett glas vatten och gav till Loppan.
1-0 till henne.
Slutledningen, som i alla fall hon kan dra, är att man inte alls behöver låta sig skrämmas av mammas nattliga förvandlingar. Man får ändå som man vill. Jag hade kanske hoppats på det motsatta, att kunna ingjuta respekt hos dottern. Det är emellertid för mycket begärt, i alla fall nattetid.
I mörkret blir tillvaron mystisk. I mörkret kan man släppa ut sina svarta sidor med en bra morgonursäkt om att man inte var riktigt vaken.
Nu pratar jag förvisso bara för mig själv, eftersom makens natthumör alltid är något i hästväg, men inatt kom Loppan som så ofta smygande upp mellan oss. Efter ett tag började hon i sömnen gny besvärat och påstod, långt ifrån vaken, att pappa minsann inte gett henne något att dricka. Ungefär när hon började yra om att dö av törst exploderade jag och förvandlades till en nattlig argbigga - en häxa med horn i pannan. Inget vatten nattetid, bannemej. Det rök ur öronen på mig, näsborrarna vidgades och ur munnen kom nästan bara välkryddade svordomar. Zoombie-maken rörde inte ens på sig - en viss lugnande support hade kanske varit på sin plats - och jag kastade ut Loppan med huvudet före. Nedtryckt i sin egen säng fortsatte hon ylandet om vatten, men häxan svalnade inte.
Lillebror vaknade då ofrivilligt, av röken och skriken. Häxan svängde in om honom och tryckte i nappen, för att slutligen dra sig tillbaka till sin grotta med täcket över huvudet. Då vaknade zoombien! Han gled över golvet, hällde upp ett glas vatten och gav till Loppan.
1-0 till henne.
Slutledningen, som i alla fall hon kan dra, är att man inte alls behöver låta sig skrämmas av mammas nattliga förvandlingar. Man får ändå som man vill. Jag hade kanske hoppats på det motsatta, att kunna ingjuta respekt hos dottern. Det är emellertid för mycket begärt, i alla fall nattetid.
I mörkret blir tillvaron mystisk. I mörkret kan man släppa ut sina svarta sidor med en bra morgonursäkt om att man inte var riktigt vaken.
Kommentarer
Postat av: evans
Jag undrar om detta stränga fenomen fungerar som björnarna. Ligger i ide under vintern och vaknar full av hunger på våren... Det känns så för mig :-)
Trackback
