Familjen Jensen

Bild: Kanal 5

Jag har faktiskt som enda serie följt CSI sedan starten, men nu tror jag bestämt jag har växt ifrån det en aning.

Originalet från Las Vegas är och förblir den bästa varianten med de bästa karaktärerna, med Gil Grissom som min absoluta favorit. Efterföljarna NY och Miami kan på inget sätt mäta sig med "ettan". Mitt CSI-begär dock lagt sig, och jag tycker att de är liiite för coola och aningen för snoffsiga och uppklädda för att rota efter bevis bland sopor och analysera maginnehåll för att det ska falla mig i smaken och kännas realistiskt. Vem springer runt i pumps och figursydd kavaj för att plåta lik!? Den mest bisarra karaktären är nog Horatio Caine i Miami-varianten, som alltid gör så krampaktiga försök att ta på sig, ta av sig och åter ta på sig solglasögonen så iskallt som möjligt. Han tittar snett ut över havet, lätt böjd i ryggen och djupt försjunken i tanken om att en dag ha löst alla sina mord och rätat ut alla sina frågetecken. Hans mentala bagage är sååå tungt... Suck, det blir bara så fel.

Jag tittar inte mycket på tv numera - glädjande nog. Det konstaterade jag i skrivande stund. Jag ugglar här framför datorn, skriver en del och gör besök i skönlitteraturen istället. Just ikväll borde jag inte alls sitta här, för Lillebror är helt ur kurs, gråter och kan inte somna. Jag slog av den anledningen ett panikslaget öga på klockan nyss - han sover normalt som en stock vid halv åtta-tiden! Maken och jag far nu som varsin jojo, från vars ett håll, in på hans rum för att klappa och trösta. Ytterst ovanligt. Honom lägger man normalt i sängen, sedan sköter han sitt tills han somnar. Stackare.