Ett släkte för sig
Våra grannar bjöd in oss på fika idag. Det finska pensionärsparet med råkoll. De som har koll på alla våra vänner och bestämt hävdar att makens mamma inte är den hon utger sig för att vara, eftersom de anser att hon ser yngre ut än honom! Frun i huset kommer väldigt nyfiket ut med en liten kanna och låtsas diskret vattna sina blommor varje gång det stannar en för henne okänd bil vid vårt hus. Arla tar hon ofta sin marinblåa tygväska under armen och går till torget för att köpa billig sill. De är ovärderliga - gränslöst gästfria. Och lustiga.
När vi kom traskandes på inbjudet klockslag satt hon nypermanentad i en gammal vit plåtstol med grönblommig dyna och stekte våfflor på sin terrass. Järnet var av det riktigt gamla slaget, utan termostat och reglage, varpå hon till och från nödgades sätta i och dra ur sladden under stektiden för att få perfekt värme. Vi bjöds på hemkokt jordgubbsylt som världens mest självklara sak och bjöds även på ett smått motbjudande finskt "ostbröd", vars gigantiska uppenbarelse påminde om en tjock ostkaka med haloumiost-konsistens. Och så den där avigt obefogade känslan av skam och otillräcklighet hos värdparet när man som gäst inte äter ordentligt och inte rullar hem av den anledningen.
De tillhör ett släkte som nog är på utdöende. Den gång vi bjöd in dem till oss ville vi ge dem "the grand tour" i vårt nyrenoverade hem, eftersom vi på blickar och styva nackar anat deras maniska nyfikenhet på vårt (mest makens) slit här hemma. Nu var det vår tur att besöka deras helgedom, och lika kärleksfullt som vi visade de upp sitt hem; med plast över sofforna i finrummet p g a låg vistelsefrekvens, foton på parad, egenpysslade korsstygnstavlor, virkade överkast, röd gillestuga och grodgrön tvättstuga. Över frysen i källaren låg en duk, och över tvättmaskinen hängde en bit skyddande plast på samma sätt. I en rostfri gammal ho tvättar hon strumpor med skurborste, och i en kvart lyssnade jag mot besökstidens slut tappert på historier om uppväxt, finska hemtrakter och hårda tider.
För dem har tiden stått stilla, även hemmet, och de verkar ha samma behov och livsattityd som när de flyttade till Sverige på sextiotalet. Likväl visar de stolt upp sitt hem. Varför inte?
Jag gick de få stegen hem med andra glasögon, med en ny syn på min egen tillvaro. Och så tänkte jag på att det inte finns så många av dem kvar. De borde bli fridlysta och mer uppmärksammade.
Det låter som härliga människor! Fast jag trodde att det bara var i amerikanska tv-serier som folk hade plast på sofforna :)
Kan inte låta bli att le när jag läser om dina grannar....för våra närmsta grannar är likadana! Fast de har tagit ett steg längre, när vår bastu var ny (och vi faktiskt var hemma)så tog de med sej folk _hem till oss_(!!!)och visade upp VÅR bastu!!!(horribelt eller hur?)men som du säjer de är ett utdöende släkte..*kram*
Så himla kul! Duk på frysboxen måste ju vara ett måste snart!! Man undrar vad de tycker om ert hem?
Roligt med grannar. Själva är vi i vårt villaområde omringade av just pensionärer. De har fullständig koll på vad som händer. Damen som ägde detta huset innan oss har flyttat till Ystad men återkommer hit då och då för att besöka sina vänner. Hon står alltid en stund och tittar på vårt hus innan hon går vidare. Vi har erbjudit henne att få komma in och titta, men hon är så nöjd så och är bara så glad att det finns barn och liv i huset (jo, tack! Liv finns det gott om=)
Även jag fick gamla minnen när jag läste vad du skrivit, speciellt om duken på frysboxen.
Ännu en gång Anna,du skriver väldigt bra och hade jag varit redaktör på en tidning hade jag velat ha dig till att skriva krönikor ( inte om bajs och hur duktig just du är med dina barn (läs Fotbollsfrun och Skugge, som är bra men...)om saker som händer i livet och som man kan känna igen sig i.
