Familjen Jensen

Jag anser mig själv vara relativt duktig på att ta tillvara stunden, duktig för att vara arbetande tvåbarnsmor. Detta klär jag självfallet också i ord.

Så satt jag och tittade på SVTs dokumentär "De sista åren med Nicky", som handlar om pojken som insjuknade i en dödlig sjukdom vid åtta års ålder, om hans familj, om hur man orkar, hur man balanserar livet. Plötsligt tycker jag inte alls att vi lever i nuet. Nickys mamma klär samma tankar i helt andra ord än jag, men hennes är så påtagliga, jag kan så tydligt se hennes genomärliga tacksamhet för ännu en ny dag med sonen. Just nu, just idag. Bara idag. För henne var det viktigaste att ge sonen trygghet och självkänsla under sin resterande levnadstid. Varje dag.

Klyschor måhända, men ska det vara så förbenat svårt att kliva ur ekorrhjulet och istället vara tacksam, att leva efter devisen om att just försöka se varje dag som en gåva? Tänk om det inte finns något friskt imorgon, eller något gemensamt imorgon?

Dokumentären avslutade en mycket bra familjesöndag, så bättre tyngd kunde jag inte få i min egen strävan.


Andra bloggar om: De sista åren med Nicky, barn, hälsa, livets mening