Familjen Jensen

Så somnade farmor in, efter en dryg veckas djupa drömmar och oroliga sjukhusnätter. Nu är hennes oro till ända och hennes evighetssömn välbehövd.

Lilla farmor. Inte ville jag inse att du packade en betydligt tyngre väska än jag kunde ana, när du trillade och slog dig. En väska tung av erfarenheter och minnen, av bilder och kanske nya undringar och frågor. Du dolde den väl, eller så valde jag att inte se den. Jag trodde det räckte med neccessär och det nödvändigaste, men du hade andra planer. Du skulle åka längre, det inser jag nu.

Ur ett töcken häromdagen berättade du att du var orolig för hemresan. Min förhoppning är att du nu känner att du kommit hem på något vis ändå. Du hade många orosmoln i tillvaron, så många tveksamheter och frågor, och vi alla visste att det bara fanns en som kunde svara på dessa. Nu är du förenad med farfar, efter alla år. Frågorna låg i väskan, ge dem till honom - han ger dig svar, han stöttar och håller om dig nu.

Vi som blev kvar gömmer minnena i hjärtat.
Vi minns, sår nya frön och vårdar de gamla väl. I dessa lever du vidare på så många sätt.

Vi tänker på dig.
Vi saknar dig.
Du fattas oss!