Insamling, ihopbuntning
Barnen har en vana (eller ovana, beroende på hur man ser det) att koncentrera hela sin mentala misär till vissa dagar. De visar sig från sina sämsta sidor och sätter sin mamma på prov i både simultankapacitet, tålamod och skärpa. I övrigt är jag stolt att normalt sett besitta dessa tre egenskaper.
Idag har jag bara spridit ut tonvis med hårda ord, tillsägelser, tjat och aja-baja. Där emellan har jag inte haft tid att mjukna och kramas, för då har jag väl passat på att gå på toaletten eller äta.
När så middagen är avslutad och ska plockas och diskas undan går luften ur mig. Effekterna av dagen löper amok i både kropp och själ, och jag stirrar med tom blick rakt fram. I den stunden har jag inte ens kraft att resa mig, och ofta är jag därför den sista i familjen att lyfta på baken - ungefär när såsen torkat in på tallriken och spruckit. Dagens sista knorr brukar vara en öm tå från en tröskelkyss eller ett knivbesök i ett finger.
Idag hade kvällen dock ytterligare måsten i sitt sköte, och då är det bara att resa sig.
NU kör jag och lämnar deklarationerna...
Maken vattnar i en mörk trädgård...
Följer dig och ditt föräldraskap med stor nyfikenhet, iver och stolthet.... Hm, hur kan nu väninna E vara så stolt över mamma A, tänker du... Jo, det känns ju så extra speciellt att följa dig som "förvandlats" till en erfaren mamma med alla dessa positiva och mindre positiva erfarenheter som det innebär att vara 2 barns mamma. Vi har pratat om det förr, men just nu glider mina tankar iväg till då vi satt tillsammans med våra nyfödingar i famnen på BVC och ständigt var blöta i ögonvrån. Hjärtat var uppfyllt av hormoner och vi tyckte att "klarar vi amningen så klarar vi allt"! Nu vet vi: det var lugnet innan stormen!!!!!!!! Jag fullkomligt beundrar dig för din ärlighet med vardagens känslor över dina hjärtegryn. Man får vara tokig, arg och uppgiven över sina barn. Det är det som jag kallar kärlek. Stormarna river ju trots allt oftast upp känslor såsom glädje, stolthet och "hallelujamoments"!!! Känner igen så mycket av dina föräldrarskaps tankar och din frustration av att få "vardags pusslet" att gå ihop. Mitt allra bästa råd som faktiskt ALLTID funkar är en lärdom från psykologen Skogman (som etsade sig fast hos mig): Stanna upp och ge dina barn TID då det krisar, det vinner både barn och mamma på.... Ett par minuter och man riktigt känner hur pulsarna lugnar sig....Så sant så!! Och du, bara sug in: 2 barns mamma!!!!!!!!
Tack E, för dina kommentarer och för den där tids-tanken du gav, via Skogman. Det är när förmågan att ge tid inte finns som det krisar mest - när jag nu tänker efter. Det är nog ofta så att det dock finns ett par minuter, när man känner till de goda effekterna.
Känn dig fri att skriva av dig här fler gånger! Det känns meningsfullt ur flera synvinklar om bloggen ibland kan bli forum, inte bara monolog.
Och jag mår bra av att få lite aha-känslor då jag läser om dina vardagstankar. Man liksom bekräftar sina egna tankar då man läser om andras, hur märkligt det nu än låter... ibland samtycker jag, ibland inspireras jag ibland tycker jag inte alls till... Men som den funderare jag är så vet jag hur bra jag mår av att få lov att "känslotänka"! Jag har sedan min 9 års dag skrivit dagbok dag efter dag efter dag efter dag.... så jag vet vad skrivklåda är för något!! Skriver du dagdok till barnen? I do!!
