Familjen Jensen

Som föräldraledig för andra gången har jag förringat behovet av att känna sig behövd och intellektuellt tillfredsställd på andra plan än i hemmet och med vänner.

När jag väl kommer iväg, som idag på ett möte med företaget och en extern part, så känner jag hur något väcks till liv inom mig och något som gror på nytt. Jag känner mig väldigt nyvaken, jag har viss ordförrådsbrist på en del områden, men huu så spännande att få "vakna" igen.

Sedan undrar jag om det inte bara är ett behov som vi moderna människor tror att vi måste tillfredsställa, bara för att samhället ser ut som det gör. Har vi skapat oss ett så djupt behov att vi tror att just arbetslivet är en människas bästa existensform? Så anser i alla fall samhället att vi bör känna.

Visst är jag införstådd med konceptet att alla måste vara med och bidra för att kunna ta del av välfärd, skola, omsorg etc, och missförstå mig inte, för jag älskar att arbeta med det som utmanar mig. Någonstans kan jag emellertid ibland längta bort till något enklare, något gemytligare och mer värdefullt. När dessa tankar drar iväg med mig mot sin vildaste form, så vill jag att min familj ska kunna hushålla sig själv med alla råvaror i form av trädgårdsland, djur och odlingar. Hela närmsta släkten ska bo tillsammans och ta hand om varandra utan att någon lämnas ensam, och man tar gemensamt ansvar för barnen. Vi gör egna val med egna konsekvenser - och är lyckliga. I det moderna samhället har vi faktiskt inte så många val som vi tror att vi har. Och inte så många val som vi nog skulle önska.

Sanningen och verkligheten tar slutligen tag i mig, och jag skrattar lite. Någonstans inom mig har jag dock ändå en dröm kvar. Den lämnar mig förmodligen aldrig, och den ser jag till att putsa på och ge mer verkliga former, så att jag kan applicera den på det riktiga livet.