Bortryckt - och saknad
Igår gick makens kära farmor bort efter en kort tids sjukdom. Dagen efter sin, sin sons och sitt ena barnbarns bröllopsdag. Dagen före Mors Dag.
Ett långt och gott liv är till ända. Men likväl, hon fattas oss - naturligtvis.
Döden är naturlig, lika naturlig som födseln - en del av livet. Men när man förlorat någon närstående finner man ingen tröst i det påståendet. Bortgången känns mest obarmhärtig och ogreppbar. Aldrig går det att förbereda sig på att någon bara slutar andas, att någon plötsligt inte finns mer. Ett sista andetag, sedan aldrig mer. Bortryckt - och saknad.
Gårdagens grillkväll med goda vänner byttes mot en stilla middag med svärföräldrarna. Maten tröstade, sällskapet likaså. Det pratades minnen och historia. Få saker förenar så som gemensam sorg. Den blottar de renaste av känslor och ger människan en naken närvaro som ger perspektiv och någon form av ro i saknaden. Gemenskap.
Vi plockade några blommor, ställde fram en inramad bild och tände ett ljus som brann hela dagen. På kvällen släckte vi det och konstaterade att hon på många vis lever kvar i oss alla; i våra hjärtan, i sina barn, barnbarn och barnbarns barn.
En ensam näktergal sjöng oss till sömns. En sång om framtid och fortlevnad. En sång om en ljus morgondag.
Ett långt och gott liv är till ända. Men likväl, hon fattas oss - naturligtvis.
Döden är naturlig, lika naturlig som födseln - en del av livet. Men när man förlorat någon närstående finner man ingen tröst i det påståendet. Bortgången känns mest obarmhärtig och ogreppbar. Aldrig går det att förbereda sig på att någon bara slutar andas, att någon plötsligt inte finns mer. Ett sista andetag, sedan aldrig mer. Bortryckt - och saknad.
Gårdagens grillkväll med goda vänner byttes mot en stilla middag med svärföräldrarna. Maten tröstade, sällskapet likaså. Det pratades minnen och historia. Få saker förenar så som gemensam sorg. Den blottar de renaste av känslor och ger människan en naken närvaro som ger perspektiv och någon form av ro i saknaden. Gemenskap.
Vi plockade några blommor, ställde fram en inramad bild och tände ett ljus som brann hela dagen. På kvällen släckte vi det och konstaterade att hon på många vis lever kvar i oss alla; i våra hjärtan, i sina barn, barnbarn och barnbarns barn.
En ensam näktergal sjöng oss till sömns. En sång om framtid och fortlevnad. En sång om en ljus morgondag.
Kommentarer
Postat av: Sara
Tråkigt men på något sätt så naturligt när någon levt ett fullt liv.
Minnena lever kvar!
Postat av: evans
Tråkigt, men skönt ändå att hon fick leva ett långt liv.
Postat av: Hanna
Det är konstigt när någon försvinner. Jag undrar alltid vart deras samlade erfarenhet och minnen tar vägen, om den tas tillvara. Man får glädjas åt att ens egna minnen finns kvar.
Trackback
