Familjen Jensen

En timme och tjugo minuters kulturell njutning - utan paus. Krister Henriksson är ett skådespelargeni, en konstnär med bredd och talang av sällan skådat slag. Han står ensam på scen, med enkel rekvisita utan utsvävningar. Denna monolog är så naken, så ren, så kraftfull och magiskt bra att jag nästan - precis som en del i salongen valde att göra - hade behövt sitta kvar en stund i salongen efteråt.

Jag rörde mig knappt under tiden, jag vet inte ens om jag andades. Formligen uppslukad av fantastiskt gestaltande, rappa repliker - av en djup och påtaglig historia. En stark stund som jag bär med mig ett bra tag.

Efter ett skådespel av den kalibern blir jag en riktig människa, som reser sig ur den träiga salongsstolen och lämnar ytlighet, materialism, illusioner och falska tankar kvar på golvet, i en obetydlig hög. Pånyttfödd, likt en färdig fjäril som lämnar puppan. Ibland glömmer man att vara människa, mitt i alla vardagsbestyr och onödiga tankar. En farlig glömska som tar oss bort från det riktiga livet och våra riktiga tankar.

Bland annat bra kultur, litteratur och musik ger mig dessa mänskliga upplevelser; de väcker mig ur min vardagsdvala, sätter fingret på min existens, visar mig nya vägar.

Det här var konst. Bättre kan det nog inte bli.